Inte minst senaste numret är en präktig uppvisning i folkpartism. Ledarkrönikan känns väldigt "Fredrik Malm". Jas (ett projekt som de flesta till vänster om sosseträsket är kritiska till) kallar politiske chefredaktören Martin Ådahl ett "statssubventionerat planekonomiskt" industriprojekt. Detta efter att i meningen innan ha konstaterat att "bara galna pacifister och vänsterdebattörer var mot". Och argumenten mot Jas är i första hand att det är ett för litet flygplan och bara skulle gå att sälja om Sverige var med i Nato. Med andra ord ja till Nato, ja till storslagen vapenindustri och nej till fredspolitik. Sin ledarkrönika avslutar Ådahl med två fyndiga funderingar:
För övrigt första maj-talade Mona Sahlin på temat socialdemokratisk självkritik och omprövning av gamla dogmer, genom att lova att återställa a-kassan till 80 procent, och kanske höja skatten därtill.Några sidor längre fram blir det brunare i folkpartismen. Dilsa Demirbag Sten konstaterar att integrationsminister Nyamko Sabuni (fp) "förstår vidden av problemen och avser att göra det arbete som Mona Sahlin borde ha gjort.". Vad är problemet som Demirbag Sten oroar sig för?
[Newsflash: att sossarna pratar om skattehöjningar (det är väl inte troligt att de gör det annat än i borgarnas paranoida fantasier, men ändå) är något välkommet nytt. De har snackat nedskärningens dystra poesi ända sedan 80-talet. Att påstå att en 80-procentig a-kassa skulle vara en socialdemokratisk dogm känns rätt nytänkt.]
Till yttermera visso står fransmännen på söndag inför ett knepigt val. Å ena sidan en högerkandidat som vågar tala om mindre stat, regleringar och bidrag - men som samtidigt önskar sig ett departement för "nationell identitet". Å andra sidan en socialistkandidat som lyssnar till förortens ungdomar och vill minska presidentmakten - men samtidigt vill ösa på med bidrag, minimilöner och regleringar.
[Okej, det är alltså bra att "våga tala om mindre stat, regleringar och bidrag", men dåligt att "ösa på med bidrag, minimilöner och regleringar". Låter ganska enkelt, tycker jag. För vem blir valet knepigt? För fransmän i allmänhet, eller för svenska liberaler som förnekar förekomsten av klassintressen?]
Jo, för att Rosengård har vuxit till en enklav. "Islamismen är utbredd, så även antisemitismen och hatet mot majoritetssamhället. Rosengård är förmodligen Sveriges burkatätaste bostadsområde. Vilket enligt min mening säger en hel del om situationen." Lite senare visar Demirbag Sten med emfas hur väl insatt i problemen hon är: "Tänk på Knutbysekten så kan ni nog föreställa er det sociala trycket."
Dilsa Demirbag Sten målar upp bilden av Rosengård som vi sett den i alla porträtt av nationalsocialister, sverigedemokrater och andra högerextrema (mest folkpartister). Med andra ord på ett i dagens debattklimat okontroversiellt, men med sanningen föga överensstämmande, sätt. I Rosengård bor alla blattarna, och dom har sin lilla tokkultur som vi i det civiliserade Sverige måste gå in och befria dem från. Vi måste ge nyanlända blattar en realistisk uppfattning om Rosengård, så de väljer bort skiten. Annars tar islamiseringen över helt och gör kvinnor, barn och homosexuella till hederskulturens slavar.
Det känns som att man läser massor av sån här skit i alla etablerade medier. Motbilderna får man söka på bloggar, som Kalle Larssons kamp för mer sansad debatt. Därför etsar sig bara den ena bilden fast i allmänhetens medvetande - den mörkblå bilden.
Att Rosengård har blivit en sådan snackis är en sida av myntet. Den andra är att i andra socialt, ekonomiskt och etniskt segregerade områden har samhällseliten ett minst lika socialt likriktande klimat. Jag tänker på områden som Djursholm och Falsterbo, där överklassen och maktmänniskorna bor. Där kvinnorna har gjort eye-jobs och botoxat i minst lika hög utsträckning som rosengårdsborna bär burka. Där det organiserade motståndet mot alla former av mångfald neråt i samhällshierarkin omfattar nästan samtliga boende. Där redan kostnaden för att bo reglerar vilka som kan och inte kan delta i samhällslivet. Det är den andra sidan av myntet som är den verkligt intressanta, för det är där den faktiska makten över samhällets orättvisor finns. Utan att göra upp med överklassreservaten kan man inte göra mycket annat med Rosengård än att slå ner på stadsdelens sjukdomssymptom med repression.
Så länge det är genomruttna, elitistiska analyser likt Demirbag Stens som dominerar det politiska samtalet har vi mer missnöje och våldsamheter att se fram emot. Parallellt med att en allt mer avskärmad maktelit hanterar invandrarområdena hårdhänt växer de högerextrema missnöjesgrupperna.
I ekonomiavdelningen är det Martin Ådahls tur att, kanske, leverera lösningen på problemen med knutbysektiga invandrarförorter: rubriken "Slutstrejkat?" ger uttryck för en förhoppning om att Frankrike under Sarkozy nu ska gå igenom ett stålbad som det Sverige genomgick under 90-talet. Det är ju, får vi veta, på grund av alla strejker och de goda arbetsvillkoren i offentlig sektor som Frankrike har problem. Lösningen är alltså att inskränka strejkrätten och sänka skatterna genom att försämra villkoren för anställda i den offentliga sektorn.
Det blir ingen förlängd prenumerationstid för mig när det gäller Fokus. Den har visat sig vara en ganska exakt kopia av Time (som jag också prenumererar på), både utseendemässigt och politiskt. Samma tröttsamma pissliberalism här som där. Tacka vet jag Flamman och Arbetaren, de krossar knasliberalerna anytime!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar