Nykolonialt antiklimax

Varför ritar mitt fadderbarn så enkla teckningar?

Många faddrar upplever att teckningar de får från sitt fadderbarn är väldigt enkla och inte speglar fadderbarnets ålder. I många länder har barnen inte tillgång till papper, kritor och pennor och de har alltså ingen vana att rita. Istället läggs fokus i skolorna på andra uttryckssätt som sång, dans och teater. När barnen sedan vid enstaka tillfällen får tillfälle att rita till faddern kan teckningarna bli relativt enkla. (Att svenska barn ritar teckningar redan från tidig ålder är något vi ser som naturligt och viktigt i vår kultur men som inte är en självklarhet för fadderbarnen).

Åfan! Är det så det förhåller sig?

Längst bak i tidningen Pusselbiten, som ges ut av Barnfonden, får vi veta att ännu en kvinna som känner sig lite för rik för sitt eget samvetes bästa har rekryterats till fondens styrelse. Och jo, hon är också fadder för en liten svarting i Mali.

Jag drar mig till minnes ett resonemang jag läste för länge sedan, som jag ännu inte har glömt helt. Det handlade om förtryck, objektivt och subjektivt. Det subjektiva förtrycket - svarta barn som gråter och svälter i Afrika - vill vi gärna personligen "engagera" oss i genom att exempelvis bli faddrar. Klart man måste reagera på sådan ondska! Det objektiva - en kapitalistisk världsordning där den inte får mat som inte har pengar att betala med - har vi betydligt svårare att ta ställning emot. Ja, vad har väl den enes bröd med den andres död att göra?