Om RCTV, yttrandefrihet och TEVES

Debatten om medie- och yttrandefriheten i Venezuela har bränt till ordentligt de senaste dagarna. Orsaken är det av olika skäl kontroversiella beslutet att inte ge Radio Caracas Television (RCTV), en privatägd tevekanal, förlängt sändningstillstånd efter att nuvarande tillstånd löpt ut. I ringhörnorna står vänstern och solidaritetsrörelserna på ena sidan, och etablissemanget och liberalerna på andra sidan.

En sak som slår mig är hur reaktionär de liberala debattörernas argumentation låter. Plötsligt har Chávez stormat in som en tjur på arenan för att rusa ner de heliga Fria Medierna. Och folket protesterar. Och vänstern jublar. Och ännu ett land har valt bort friheten för ändlöst kommunistiskt elände och förtryck.

Vill man förstå sig på situationen i Venezuela i dag gör man bäst i att inte ta demokratin, yttrandefriheten och alltings fridfulla gång för givet. Venezuela är inte ett land som historiskt sett har präglats av välmående demokrati och folklig representation. Vissa samhällsområden har varit - och är fortfarande i dag i viss utsträckning - reserverade för en elit, för folk med pengar och kontakter. Ett sådant område är media. RCTV, landets äldsta tevekanal, är ett praktexempel på hur media kan vara fristående - från verkligheten - och samtidigt vara beroende av ett system där det stora flertalet människor har så lite tillgång till information och upplysning som möjligt. Med ett ägarskap som har en politisk agenda som gynnar ett fåtal, och som också ingår i en närmast allsmäktig medieoligarki, har mediefriheten i Venezuela fram tills nyligen omfattat enbart landets toppskikt.

När Hugo Chávez seglade upp som en politisk ledare, med folkets massa bakom sig, reagerade medierna med kritik och ifrågasättande. Det är naturligt och inget uppseendeväckande i sig. Från det att Chávez tog över presidentposten 1999 blev också mediekritiken några snäpp beskare, med påhopp som trissades upp allt eftersom. I RCTV och en handfull andra stora, privata tevekanaler har Chávez genom åren fått runda och rasistiska ord kastade på sig. Apa, galning, bög, psykfall, diktator och liknande kraftuttryck har krönt såväl seriösa analyser som mer lättsamma debatter i televisionen. Till sitt försvar har Chávez med stor möda försökt skapa motbilder med sin statliga tevekanal och genom att ge anhängare på lokal nivå möjligheter att sända alternativ teve på lokala frekvenser. Dessa har dock inte haft samma möjligheter att slå igenom som de privata kanalerna har haft - och där har RCTV varit det svåraste hotet. Med sin plats i det marksända grundutbudet har så gott som alla medborgare haft tillgång till RCTV. På varje restaurang, bar och närbutik jag besökte i februari fanns en teve och på skärmen malde RCTV:s blandning av såpoperor och chavistkritik oförtrutet vidare.

Överallt detta RCTV. RCTV, RCTV, RCTV. RCTV, någon?

Klimax i kanalens historia nåddes under kuppen mot Chávez i april 2002. Kanalen hade då en längre tid aktivt uppmanat till uppror och förklarat Chávez för illegitim. När kuppen var ett faktum hyllade kanalens ledning landets konstitutionsvidrige president, nyhetssändningarna rapporterade "ordningen återställd" och när de folkliga protesterna mot diktaturen tog sig pumpade RCTV och de övriga kanalerna ut lugnande underhållning åt massorna. De chavistiska tevestationerna hade då stängts i enlighet med den av kuppresidenten utlysta censuren. När Chávez sedan fördes åter till makten kunde hans kanaler startas igen, men någon stängning av några privata kanaler kom aldrig på förslag. Det hade varit konstitutionsvidrigt. Man bör i den debatt som nu rasar komma ihåg vem som spelar inom lagens ramar och vem som söker riva desamma. RCTV:s ledning hade inga problem med censur under kuppen 2002. Vad den har haft problem med är att hålla sig till de regler som rimligtvis bör följas i ett land med medie- och yttrandefrihet.

När RCTV får sitt sändningstillstånd för marksändningar är det på villkor att de följer lagar och principer om demokrati, saklighet och allas rätt att komma till tals. Överträdelse av dessa bestämmelser innebär förstås att tillståndsgivaren, staten, vid utvärdering av tillståndsperioden, måste bedöma huruvida villkoren har uppfyllts eller ej. Det är visserligen i de flesta fall (exempelvis TV4 eller SVT i Sverige) mindre troligt att staten vidtar den ganska drastiska åtgärden att inte förnya sändningstillståndet. Men för ett ingånget avtal, på ett område där spelets regler för allas bästa bör följas - som exempelvis just etermedia - bör gälla att parterna håller sig till just de reglerna. Och om inte, att avtalet förklaras brutet. Det är det som de venezuelanska myndigheterna har kommit fram till: RCTV har alltför länge och med otillräckliga skäl brutit mot spelreglerna för fria media. Således kan och bör staten ingripa för att ge sändningsrättigheterna till en annan aktör, som förhoppningsvis gör jobbet bättre. Det är just det som hände nu i måndags kväll. För sina 652 registrerade överträdelser mot bestämmelserna, och uppmuntran till militärkupp som huvudorsak, kan RCTV redan nu leta upp en ny uppdragsgivare, för staten är inte beredd att skriva ett nytt 20-årskontrakt. Kanalfrekvensen som RCTV sände på, kanal 2, tillhör från och med nu TEVES, "Venezuelas sociala teve".

Ta en titt på TEVES 22 första minuter i etern. Det här är professionell teve. Det är historiskt, mäktigt, häftigt. Det är något annat än allt på Venezuelas ganska taskiga tevemarknad: varken statlig teves stela bulletinrabbel eller privat teves hätska agitation, varken statlig teves sövande slätstrukna konserter eller privat teves lika sövande evighetssåpor.

TEVES är en kanal som lanseras med uttryck som "deltagande teve", "pluralism", "kultur-sport-underhållning-dokumentärer-drama-nyheter" och helt enkelt "glädje". En blandning av allt det som behövs för sann mångfald. Det är någonting helt nytt och, givet förutsättningarna, väldigt positivt. Jag blir nästan tårögd när jag ser nationalsången och klippen från Bolívarkatedralen, indianbyarna och gatorna. Det här är teve på riktigt, inte någon kuliss i överklassens Altamira. Teve - snart i en barrio nära dig.

Kanske kan den nu uppkomna situationen bidra till ett över huvud taget mer balanserat medieklimat. Med en utmanare som har 500 oberoende teveproducenter som huvudmän och public service-konceptet som ledstjärna - TEVES - får trots allt de privata kanalerna en konkurrens som liknar den som finns i Sverige. Här står SVT för en blandning av kultur, sport, nyheter, underhållning, samhällsdebatt och dramaproduktion med betydligt större bredd än alla kommersiella alternativ tillsammans. Förhoppningsvis gör TEVES de privata kanalerna lite mer jordnära och sansade.

Men tillbaka till förutsättningarna för debatten här i Sverige. Vad vi har fått se är alltså hur överklassen demonstrerar (att fria journalist- och medieföreningar har demonstrerat mot RCTV har såklart inte visats) för sin kanal. Jag snackade med några som samlade in namnunderskrifter för RCTV i Altamira när jag hade vägarna förbi en dag. De flesta har en politisk uppfattning som folket på Timbro - det vill säga en ganska snäv, och föga folklig, syn på hur saker och ting ligger till. "Chávez är en diktator", väser de. "Snart har vi ingenting kvar. Titta, allt det här vill han ta från oss! Snart flyr jag", heter det, och så ska jag tycka synd om dem i sina fina märkeskläder och blingbling. Nä, jag skrev inte under, och det gjorde de flesta vanliga människorna inte heller.

Man ska vara på sin vakt när överklassen söker empatipoäng.

Dessa demonstranter, som i åtminstone fem omgångar notiser har fladdrat förbi i tidningarna under våren, är inte representativa för vad man kan kalla den breda folkviljan. Visserligen vill de flesta inte att RCTV skulle stängas, men de flesta vill heller inte se ett så smalt mediespektra som Venezuela har haft. Och alternativet har varit att antingen stänga RCTV eller att göra sig av med någon annan kanal i marknätet, som möjligen inte brutit mot bestämmelserna. Att denna, lite mer komplicerade, bild inte ryms i svenska gratistidningars notiser - eller ens i DN:s - kan jag förstå. Men det är märkligt hur överklassens lilla förtrupp, i sin ilskna men färggranna aggressivitet, har fått föra ensam talan i RCTV-frågan i Sverige tills alldeles nyligen. Att de har fått stöd av etablissemanget i form av parlamentariker på högerkanten och våra egna medieoligarker är också helt i sin ordning. Man sluter väl upp bakom sina klassfränder! Vad jag förvånas över är som sagt de traditionellt rättrådiga - liberalerna och de allmänna samvetsväktarna - som här tar ställning emot den inträngande pluralismen. När en del av Venezuelas medieoligarki fråntas sina privilegier tar dessa svenska "yttrandefrihetsvänner" ställning för oligarkerna. Enfald som utvecklas till mångfald blir plötsligt ett hot. Vad är det för stil? Beror det på okunskap eller på cynism?

Det är förstås på sätt och vis ett kontroversiellt beslut att göra som myndigheterna nu har gjort i Venezuela. I den bästa av världar skulle RCTV såklart i samråd med regeringen ha löst tvisten och följt gällande lagstiftning och avtal. Bästa tänkbara situation skulle givetvis vara ett pluralistiskt medieklimat där privat, statlig och public service-media triggade varandra att göra ständigt bättre och mer engagerande material. Men nu är verkligheten en annan och dystrare historia. En historia av råa klassintressen, där eftergifter från staten innebär ett undergrävande av myndighetsbeslut och lagstiftning. Och att utfärda ett fortsatt tillstånd till en kanal som undergräver landets demokrati och den egna branschens förtroende vore ärligt talat att göra yttrandefriheten i Venezuela en otjänst.

Jag tror att Chávez beslut att inte förnya RCTV:s sändningsavtal har tagits efter noggranna överväganden, snarare än av diktatoriska strävanden, som vissa av debattörerna hävdar. Jag menar också att från den 28 maj 2007 har Venezuela fått bättre förutsättningar för mångfald och yttrandefrihet än på länge.