Nyhetstorka - då läser man

Medan regnet nu behagar komma för första gången denna sommar, och Aftonbladets rubriker ekar rekordtunt, passar jag på att läsa tidskrifter och tidningar. Just nu i Clarté om Nepal, men tidigare också Arbetarens sommarföljetong med folk som skriver om sina jobb i dagboksform. Högintressant.

Det är viktigt, tror jag, att läsa om sommaren. Att lära sig nya saker och reflektera över dem, eller bara få ord på sånt man sedan tidigare ganska väl kände till. Att hålla koll på de medier som kanske faller utanför ramen vi kallar mainstreammedia. Hela min skoltid har jag använt sommaren till att accelerera läsningen inför höstens skolperiod. Mor och syster läser gärna skönlitteratur - något som jag inte kan minnas ha gjort på minst tio år. Är det något jag ska läsa så är det de politiska böckerna i högen i mitt rum, fast det blir inte av förrän alla tidningar och tidskrifter är lästa. Och det dröjer, för hela tiden kommer det nya.

Innan jag fortsätter läsa måste jag bara uppmana alla i hela världen att se presidenttalet från lördagens Storsjöyran. Det var SÅ bra! Inget slår känslan av massiv lokalpatriotism på Stortorget!

Yran är färdig

Så har vi upplevt ännu en yra, med allt från fulla sörlänningar och krossat glas till grymma konserter och ett förtrollande presidenttal. Det där sista var för övrigt mer laddat än tidigare år. Se texten till talet här. Ewert löpte verkligen linan ut med sin Robin Hood-entré i år. För sju år sedan såg det ut såhär när han surfade in på scenen, i år såg det ungefär likadant ut, fast innan själva presidenten firades ett gäng pengasäckar ner längs linorna.

Den politiska skärpningen behövs. Regeringen gör allt för att marginalisera Norrland i allmänhet och inlandet i synnerhet. När presidenten slår tillbaka gör han det dels med uppriktighet, men också med humor. Lite ur talet måste jag återge:

Att ta från dom rika och ge till dom fattiga. Det handlar inte bara om rättvisa. Det är ett sant nöje också!

Trodde ni att sheriffen av Nottingham var död och begraven bara för att vi gått in i 2000-talet? Glöm det! Överallt visar olika sheriffer upp sina fula trynen.

En mörk natt nyligen la en sån sheriff rabarber på nån slags dyrbar universitetsutrustning här i stan och monterade upp den hemma i Sundsvall, av alla ställen! Och på köpet fick den knickedicken de pengar vi skulle få när garnisonen lades ned.

En annan sheriff, den här gången självaste Direktörssheriffen på Försäkringskassan i Kungliga Hufvudstaden, menade på fullaste allvar att vi här uppe i norr ska ha sämre lön än på andra håll i landet. Så när chefen för Försäkringskassan i Östersund gav sin personal rättvisa löner – då fick han sparken!

Till Försäkringskassans huvudkontor i Stockholm ger jag därför, här och nu, Republikens nyinstiftade pris "Årets långfinger" med inskriptionen ”Vet hut, vet sjufalt hut.”

(Här höll presidenten upp priset, en stor hand som räcker långfinger.)

Försäkringskassechefen Åke Ljusberg utnämner jag härmed till Republikens egen Broder Tuck.

Jaja, jag vet vad ni tänker. Svågerpolitik. Men ta det lugnt, mig kan ni lita på. Åke och jag är inte svågrar utan bara tremänningar.

I storsvenskens maktkorridorer finns en slags nedärvd uppfattning om att vi som bor norr om Stureplan inte behöver så mycket, eftersom vi främst lever på hembränt och tjuvjakt.

Till det säger jag bara:
Hur fan visste dom det?

Ja, hur vet stureplansfolket hur vi har det? Dem, för vilka politik innebär minglande och nätverkande i Almedalen och vars erfarenheter av norrländska villkor och omständigheter består av vilda festhelger i Åre?

Vad folk helst vill diskutera i sakpolitik på Yran är - kanske lite otippat - invandrings- och integrationspolitik. Med en regering som uttrycker ett stabilt stöd till deltagande i aggressioner mot länder i Asien och Afrika och som hellre ser arbetskraftsinvandring än en human flyktingpolitik är det ett ämne som engagerar. Men folk är vilseledda och har i mångt och mycket tyvärr köpt syndabocksbilden som så lätt uppstår i den avsaknad av debatt som präglar svensk politik.

Folk diskuterar helst invandring.

Flera som kom fram för att ställa frågor och diskutera var bara intresserade av invandringspolitiken. Vänsterns politik upplevs här som hycklande - för att vi å ena sidan säger att vi står upp för de svagaste men å andra sidan glömmer bort exempelvis de äldre i vår iver att stå upp för invandrarna - och otydlig. Jag har försökt att förklara det som jag ser det, alltså med lite mer helhetssyn och fler sammanhang än bara den förenklade uppfattning om "massinvandring" som många har för ögonen.

Kortfattat handlar det om Sveriges och västvärldens agerande i världens konflikter och om den syn på solidaritet som vi i vänstern har eller åtminstone vill ha.

Sverige kan inte fortsätta att jamsa med de stora kolonialherrarna i London och Washington om vi vill ha fred på jorden. Imperialistiska krig är och kommer att fortsätta vara en nyckelfaktor bakom de enorma flyktingströmmar, och därav följande ekonomiska och sociala påfrestningar, som vi sett på senare tid. Vill vi undvika miljontals krigstraumatiserade flyktingar bör vi inte vända oss emot de traumatiserade flyende, utan mot våra egna herrar som håller krigsmaskineriet igång. Det handlar alltså om solidaritet och enhet med andra länders folk.

Men lika lite som vi vill se svenskt stöd för eller deltagande i krig, lika lite vill vi se repression här hemma. När politiker vill samla upp lite av det missnöje som många svenskar känner tenderar det att resultera i en politik som inskränker allas frihet och dessutom förstärker redan dåliga mönster. Kameraövervakning, språktest och ökad angiveriverksamhet är, när förslagen riktas mot invandrare, bidrag till en ökande otrygghet och rasism i samhället. Det splittrar och skapar misstänksamhet, snarare än löser problem. Vad som behövs är ju en politik som lägger satsningarna på den konstruktiva, sociala sektorn. Satsningar på (arbetstillfällen inom) vård, skola, omsorg och fritidssysselsättning i offentlig regi, eller åtminstone med myndigheternas stöd, är vägen framåt. I hela landet.

Apropå Sven-Otto, eller Totto som kotlettfrillorna säger, så vill han att vi ska tvingas till jobb varhelst i landet det erbjuds. Oavsett barn, familj, släkt eller andra val i livet.

Det är farligt när de besuttna tror att vi människor kan välja bort livet mot arbetslivet.

I Republiken vet vi att ”Livet är en fest” och att arbetet är lika med förfesten. En perfekt mix för alla oss som hyllar kärleken till livet.

Säga vad man vill om den svenska regeringen. De går hårt åt de arbetslösa och sjuka. Reinfeldt säger att de fuskar och ljuger.

Ja, han borde veta. I höstas sjukskrev sig ju en av hans egna ministrar eftersom han inte hade betalat TV-licensen.

Ewerts misstro mot regeringseliten är helt riktig. Fast det är ett riktigt tungt arbete att kanalisera vreden rätt.

- - -

Uppdatering: Hela president Ljusbergs tal, inklusive introt, kan ses här. Se det!

Reaktionärt

Den känslomässiga vilsenheten går som en farsot genom ungdomsvärlden och bryter ner ungdomars naturliga känslighet, naturliga behov och längtan efter en djup och äkta relation. Kvälls- och veckopress bombarderar dagligen ungdomar med groteska uppmaningar till sexuell utlevelse, till otrohet och till sexuella förhållanden utan några krav. Att inleda sexuella relationer med fullständigt främmande betraktas numera som fullt normalt och naturligt.

Orden skrivs 2007, efter ett jippo i Almedalen där ett gäng borgare kysste varandra till förmån för välgörenhet. Visserligen i den svavelosande religiösa Världen idag, men ändå. Vill verkligen de kristna att vi ska leva i en religiös stat? Hellre låter jag borgarna pussa på varandra så mycket som de bara vill, än låter kristdemokrater stifta morallagar. Religiös lagstiftning är väl för övrigt en helt naturlig fortsättning på den hets mot icke-västerländska kulturer som just nu är politiskt korrekt i Europa. Kolla exempelvis Skottland, där det i Glasgow sedan attentatet mot flygplatsen för ett tag sedan har registrerats minst 200 hatbrott riktade mot vad som uppfattas som muslimer. Hur var det nu, muslimer ociviliserade och västerlänningar badar i idel goda ideal? Men nä, låtom oss höja våra händer mot Herren och förbanna de kyssande unga!

Mjölken, vår vän!

I Skåne blev jag så illa tvungen att lära mig gilla Skånemejeriers mjölk. Den går visst att dricka, men godast är ju Milkos mjölk, och Norrmejeriers. Jag dricker uppåt två liter om dagen. Fast mjölk är inte bara konsumtionsmjölk i paket, det är andra saker också. Pulver, exempelvis.

Senaste numret av livsmedelsarbetarfackets tidning Mål & medel har en artikel som tar upp den brist på mjölkpulver som har uppstått i världen de senaste åren, efter långvarig torka i Oceanien och snabbt växande efterfrågan på mjölk i Asien. Där får vi också läsa om Arlas nya, gigantiska mjölkpulverfabrik. Den tar ensam emot mer mjölk per år än Milkos alla fem mejerienheter tillsammans. Till följd av investeringen på 800 miljoner kronor i Vimmerby har Arla lagt ner pulvertillverkningen i Falkenberg, Kalmar, Kimstad och delvis i Götene. Pulvret ska exporteras i stora volymer.

Kvar i Sverige blir en marknad där små aktörer - mejeriet i Östersund lastar ut tusen ton pulver per år - kan sälja. Där har Milko sin chans, och säljer till glassföretag och andra storkonsumenter. Och det går bra nu. I dag besöktes vi på mejeriet av ett kamerateam som gjorde ett reportage för ÖPtv. Det kan ses här, bland annat syns jag i "säckningen".

Miljömässigt är det kanske inte lika lysande att produktionen av mjölkpulver som exporteras typ tusen mil ökar explosionsartat. Det ska å andra sidan vägas mot de miljöproblem som skulle uppstå om kinesiska bönder tog den sista odlingsbara marken i anspråk för mjölkproduktion, eller om Australiens bönder skulle tömma ut de sista av landets färskvattenresurser för att hålla landets mjölkproduktion igång. I en del arabstater finns skräckexempel, där man i självförsörjningens namn mitt i öknen sätter upp stora hallar för mjölkkor och anlägger enorma, cirkelformade, dygnetruntbevattnade spannmålsodlingar. Där går det åt mer energi än vid den ändå ganska energiintensiva framställningen av svenskt mjölkpulver.

Morgonsamling på det sociala mejeriet och studiecentret Rafael Urdaneta, utanför Maracaibo i Venezuela, 14 februari 2007. I was there. Venezuela satsar, likt Milko, på småskalig och miljövänlig mejeriproduktion.

Vad jag vill understryka är att det här är ett av få exempel där internationella förvecklingar faktiskt leder till odelat positiv utveckling i Jämtland.

Wanja gör mig vrång

Okej, det var en bra födelsedag. Men debatten kring LO:s utspel om konflikträtten solkar ner även det bästa tjugoettårsfirande. Det är bra om LO går ut i tuffa tider och taktiserar genom att "diskutera" motståndarnas frågor. Men att sänka garden när man nyss har fått hyfsade avtal är obra.

Vi har en borgerlig regering som har höjt a-kasseavgiften (i mitt förbund Livs har fackavgiften stigit från 417 till 674 kronor), dragit bort möjligheterna till fast anställning för tiotusentals, stängt ytterligare tiotusentals utanför a-kassesystemet, fördyrat boendet för folk i hyresrätt genom att sänka boendeskatten för de rikaste... Regeringen har verkligen tänjt hål på vanligt, icke-medelklass-bor-i-villa-på-Frösön-och-har-båt-och-stora-aktietillgångar-folks plånböcker och tålamod. LO-medlemmarna pratar politik, och det är inte ljusblå skyar man ser framöver. Där regeringen utför politik ser varje tänkande mänska att det är näringslivet och de rika som är uppdragsgivare. Det finns en fiende, och fienden har stödtrupper. Vanligt folk ser och begriper detta. Vad gör LO i det läget?

- Undviker att kommentera Septemberalliansen.
- Försöker att återupprätta samförståndsklimatet.
- Öppnar för att avsäga sig konfliktvapnet.

Hurra! Istället för att ta tillvara kraften i medlemmarnas uppvaknande engagemang och organisering, vill Wanja sitta i konferensrummet med Duker och grabbarna i Svenskt Näringsliv, och komma överens. Vill man stävja sina egna medlemmar likt fiender så är det rätt metod. Vill man nå framsteg för sina medlemmar och sin organisation är det fel metod. Jag vet inte hur LO-basen resonerar, men det handlar väl om att "alla" ska med och bli nöjda. Ja, minus de där gnälliga i LO:s botten.

Vi i de fem lägre decilerna tar tacksamt emot kanske en sjättedel av pengarna i regeringens skattesänkarpolitik. Härifrån.

Och vad är det bästa argumentet för sverigedemokraternas antifackliga politik? Att facket själv anammar den...

21 and counting

I morgon fyller jag 21. Jag tänker fira med en inre tillbakablick på de 21 första åren och utvärdera vad som bör göras. Det känns som att jag någon gång snart borde börja bestämma mig för ett projekt att arbeta för, eller åtminstone något mål att sträva mot.

Några förslag:

- Bli aktiv i partiet.
Till 2010 måste vänsterpartiet i Östersund få en profil som är bättre än den nuvarande. Jag tror att vi unga kan hamna på pluskontot i balansräkningen och att mina erfarenheter från Förändra världen-kursen kan komma till användning.

- Söka jobb och lägenhet och bli blodgivare.
Det där vanliga, praktiska, som jag borde, men aldrig tar mig för att, göra.

- Skaffa körkort.
Sen vi var femton har jag och brorsan med något års mellanrum konstaterat att vi ska ta körkort. Och så blir det inte av. Det är ett nödvändigt ont att - när man lever i världens centrum - ha körkort för att nå mer otillgängliga delar av riket, såsom Herräng, Lidköping, Stockholm eller Motala.

- Överväga fler prylar.
Hur mycket jag än moraliskt må förkasta de små tingen känns det ibland som att en iPod med exempelvis Åsa Linderborgs sommarprat i fickan vore som grädden på marängsvissen. Eller, för den delen, en mobiltelefon med fungerande ringsignal - eller en seriös digitalsystemkamera.

- Gå med i Unga Aktiesparare.
Nej, inte i år heller. Mina miljö- och etikfonder är fortfarande värda mindre än femtusen, och det är bra så.

Om en sinnessjuk ockupation

Att uppmärksamma det psykiska våld som genom ockupationen utövas mot alla palestinier dagligen kan vara nog så viktigt som uppmärksammandet av det bildmässigt mer spektakulära fysiska våldet. Psykiatrikern Samah Jabr arbetar i de ockuperade palestinska områdena som en av få specialiserade på att behandla djupa trauman. I sin artikel ”Occupation and the mind” (New Internationalist #400; finns även på ISM:s hemsida) beskriver Jabr en sjuk verklighet, skapad av en obegripligt rå israelisk ockupation. Hoppas verkligen att typ Aftonbladet Kultur gör en översättning och publicerar den. Tills vidare översätter jag den själv efter förmåga:

"Ahmad, en 46-årig man från Ramallah, klarade sig bra, fram till sin senaste häktning. Men den här gången kunde han bara inte stå ut med den långa fångenskapen i en liten cell, med fullständigt berövande av syn- och hörselintryck. Först förlorade han sin tidsuppfattning. Sen blev han fixerad vid sina tarmrörelser och började tro att han var ”konstgjord inuti sin kropp”. Senare utvecklade han paranoida tankar, började höra röster och se folk i sin isolerade cell. I dag är Ahmad fri från sin fängelsetid, men fortfarande fångad av tron att alla spionerar på honom.

Fatima spenderade åtskilliga år på att hitta medicinska botemedel mot en kombination av svår huvudvärk, magont, ledvärk och olika dermatologiska åkommor. Det fanns inga tecken på någon organisk orsak. Till slut kom Fatima till vår psykiatriska klinik och berättade om hur alla hennes symptom uppstod efter att hon såg sin mördade sons skalle öppet i trapporna till sitt hus, under den israeliska invasionen av hennes by Beit Rima den 24 oktober 2001.

Sådana är fallen jag ser på min klinik. Krigets traumatiska händelser har alltid varit en stor orsak till psykologisk skada. I Palestina måste den typ av krig som förs förstås, om man vill kunna bedöma de psykologiska effekterna på detta sedan länge ockuperade folk. Kriget är kroniskt och kontinuerligt, över åtminstone två generationers livstid. Det låter en etniskt, religiöst och kulturellt främmande stat mäta sig med en statslös, civil befolkning. Förutom dagligt förtryck och exploatering innefattar det också periodiska militära operationer av vanligtvis medelstor intensitet. Dessa framkallar sporadiska fraktions- och individuella reaktioner. Den stora folkmajoriteten rådfrågas aldrig gällande sådana aktioner. Samtidigt som deras åsikt inte spelar någon roll är det de som måste uthärda förebyggande israeliska angrepp eller kollektiva bestraffningar, som hämnd för palestinska motståndshandlingar.

Demografiska faktorer komplicerar bilden. De som lever i de ockuperade territorierna utgör endast en tredjedel av alla palestinier; resten är spridda i regionen i en diaspora, många i flyktingläger. Nästan varje palestinsk familj har erfarenheter av tvångsförflyttning eller omfattande smärtsamma separationer. Till och med i de palestinska områdena lever folk som flyktingar, sedan 1948 fördrivna till flyktingläger. Den massiva förflyttningen av 70 procent av befolkningen, och förstörelsen av över 400 av deras byar, kallas av palestinierna för ”nakba”, ”katastrofen”. Det här är ett pågående, generationsöverskridande psykologiskt trauma som sätter spår i det palestinska kollektiva minnet. Man möter väldigt ofta unga palestinier som presenterar sig själva som boende i städer och byar som deras förfäder blev evakuerade från. Dessa orter finns ofta inte längre kvar på kartan, antingen jämnade med marken eller nu bebodda av israeler.

Palestinier uppfattar Israels krig mot dem som ett nationellt folkmord, och för att göra motstånd mot det föder de många barn. Fertiliteten bland palestinier är med 5,8 barn per kvinna den högsta i regionen. Det här leder till en väldigt ung befolkning (53 procent är under 17 år) – en sårbar majoritet, i ett kritiskt skede i den fysiska och mentala utvecklingen. Den geografiska inhägnaden av palestinier i små grannskap, med muren och ett system av vägspärrar, befrämjar äktenskap mellan släktingar, vilket ger ökade genetiska anlag för mental ohälsa. Avskärmningen av vänner och grannar från varandra har också en försvagande effekt på sammanhållningen i det palestinska samhället.


Men det är den våldsamma miljö i vilken de lever som mest underminerar den mentala hälsan bland palestinierna. Befolkningstätheten, speciellt i Gaza – med 3 823 personer per kvadratkilometer – är väldigt hög. Förhöjda nivåer av fattigdom och arbetslöshet – 67 procent respektive 40 procent – underminerar hoppet och deformerar personligheten. Kriget har gett oss en gigantisk grupp fängelseinterner och före detta interner, beräknade till 650 000 eller 20 procent av befolkningen. De handikappade och stympade utgör sex procent. Färska granskningar fann oroande nivåer av anemi och undernäring, särskilt bland unga och kvinnor. Den intensiva känslomässiga fientlighet som provoceras fram av våra dagliga slitningar med de israeliska soldaterna på tröskeln till våra hem är en ständig stressfaktor. Många palestinska barn har levt med våld dagligen sedan födseln. För dem är ljudet av bombardemang mer välbekant än fågelsång.

Under min utbildningspraktik på flera palestinska sjukhus och kliniker såg jag män klaga på icke-specifik kronisk smärta efter att de förlorat sina arbeten i israeliska områden. Jag såg också skolbarn som efter en fruktansvärd natt av bombardemang togs in för återkommande sängvätning. Och alltför starkt är mitt minne av en kvinna som kom till akuten drabbad av plötslig blindhet, vilken började när hon såg hennes barn mördas med en kula som gick in i hans öga och ut ur bakhuvudet.

I Palestina registreras inte sådana fall som krigsskador och de behandlas inte på lämpligt sätt. Denna insikt drev mig till att specialisera mig på psykiatri. Det är ett av de mest underutvecklade medicinska områdena i Palestina. För en befolkning på 3,8 miljoner har vi 15 psykiatriker och är underbemannade med sköterskor, psykologer och socialassistenter. Vi beräknas ha tre procent av den personal vi behöver. Vi har två psykiatriska sjukhus, i Betlehem och Gaza, men det är svårt att komma till dem på grund av vägspärrarna. Det finns sju öppenvårdsbaserade offentliga psykmottagningar. I utvecklingsländer som det ockuperade Palestina är psykiatri det mest stigmatiserade och det minst ekonomiskt lönsamma medicinska yrket. Psykiatriker arbetar med desperat sjuka patienter och åtnjuter, i deras lokalsamhällens ögon, långt mindre ära än andra medicinska specialister. Som ett resultat av det specialiserar sig kompetenta och talangfulla läkare sällan i psykiatri.

Jag tycker att psykiatri är ett humaniserande och värdigt yrke – inte minst eftersom det hjälper mig personligen att hantera allt våld och all besvikelse omkring mig. Jag åker från Ramallah till Jeriko för att träffa psykiatripatienter. På en arbetsdag träffar jag mellan 40 och 60 patienter; tio gånger så många som jag brukade träffa under min praktik vid kliniker i Paris. Jag observerar mina patienters oorganiserade beteenden, lyssnar till deras överväldigande historier och besvarar dem med de få medel jag har: samtal, för att dra ihop deras fragmenterade tankar; några piller som kan hjälpa dem att organisera sitt tänkande, stoppa vanföreställningar och hallucinationer, eller tillåta dem att sova eller lugna sig. Men samtal och piller kan aldrig föra ett dödat barn åter till sina föräldrar, en fängslad far åter till sina barn eller återuppbygga ett demolerat hus.

Den slutgiltiga lösningen för den mentala hälsan i Palestina ligger i politikernas händer, inte i psykiatrikernas. Så tills de gör sitt jobb fortsätter vi inom hälsoyrkena att erbjuda symptomatisk behandling och lindrande terapi – och göra världen uppmärksam på vad som händer i Palestina.

Nuförtiden pressas palestinierna att ge upp en gång för alla, när de avkrävs att ”erkänna” Israel. Vi avkrävs att acceptera, förlika oss med och välsigna den israeliska kränkningen av våra liv. Det faktum att vårt hemland är ockuperat betyder inte, i sig, att vi inte är fria. Vi avvisar ockupationen i våra sinnen, i den utsträckning vi står ut med det; och lär oss att leva trots den, hellre än att anpassa oss till den. Men om vi erkänner Israel blir vi mentalt ockuperade – och det, hävdar jag, är oförenligt med vårt välbefinnande som individer och som nation. Motstånd mot ockupationen och nationell solidaritet är väldigt viktigt för vår psykiska hälsa. Utövandet av dem kan bli en skyddande sysselsättning mot depression och förtvivlan.

Israel har skapat förfärliga fysiska fakta. Vad som återstår av Palestina för oss är en tanke, en idé som blir en övertygelse om vår rätt till ett fritt liv och ett hemland. När palestinier anmodas att ”erkänna” Israel, avkrävs vi att ge upp den tanken, och att avsäga oss allt vi har och är. Det här sänker oss bara djupare ner i en oändlig kollektiv depression.

Efter åtskilliga år i Paris återvände jag till ett trött, utsvultet palestinskt folk, slitet isär av fraktionsstrider såväl som av muren. Palestinierna är särskilt demoraliserade av det interna våldet på gatorna i Gaza, iscensatt också på andra håll för att avbryta resultaten från fjolårets demokratiska val. De som har stoppat alla pengar från att komma till Palestina skickar, i själva verket, vapen istället för bröd. De uppmuntrar de psykologiskt och själsligt utarmade att döda sina grannar, kusiner och tidigare klasskamrater. Även om fraktionerna ordnar upp sig kommer det palestinska samhället att lämnas med allvarliga hämndproblem inom familjer.

Det är svårt att inte undra huruvida Israels inriktning på palestinier är medvetet skapad för att skapa en traumatiserad generation; passiv, förvirrad och inkapabel att göra motstånd. Jag vet nog om förtryck för att diagnostisera de icke-blödande såren och känna igen varningstecknen för psykologiska deformationer. Jag oroar mig för ett samhälle tvingat att extrahera liv ur död och fred genom krig. Jag oroar mig för unga som lever hela sina liv under inhumana förhållanden; och för bebisar som öppnar sina ögon för en värld av blod och vapen. Jag är bekymrad över den oundvikliga avdomning som kronisk exponering för våld skapar. Jag fruktar också hämndmentaliteten – den instinktiva önskan att mot dina förtryckare föreviga de fel som begåtts mot dig själv.

En fullständig epidemiologisk undersökning av de psykologiska störningarna i Palestina återstår att göra. Och trots allt det som publiceras om palestinsk krigsrelaterad psykopatologi är det fortfarande mitt intryck att mental ohälsa är ett undantag i Palestina. Förmågan till återhämtning och att klara av saker är fortfarande norm bland vårt folk. Trots alla husrivningar och den extrema fattigdomen är det inte i Palestina du hittar folk som sover på gatorna eller äter ur soptunnor. Denna återhämtningsförmåga baserar sig på familjen, social stabilitet och själslig och ideologisk övertygelse.

Ändå har vi en kris i mentalhälsan. Det behövs omedelbar hjälp till folk som har genomlidit och uthärdat kriser så att de kan återfå sina stärkande krafter och kapacitet att klara sig. Det här är avgörande om de inte ska bryta ihop när freden äntligen kommer, som så ofta inträffar i en efterkrigsperiod. Det är inte bara ett litet antal sjuka individer utan ett helt sårat samhälle som behöver omvårdnad. Vårt trauma har varit kroniskt och svårt; men genom att inse vårt lidande, och bearbeta det med tro och medlidande, ska vi segra."

We shall overcome!

Samtidigt, i Afghanistan

Nato-ledda västerländska styrkor har under det första halvåret i år dödat fler civila i Afghanistan än vad "upprorsmakare" och talibaner har gjort. Det kan tyckas konstigt att befriarna, demokratins och de mänskliga rättigheternas förtrupper, måste döda ännu fler oskyldiga än vad mörkrets herrar dödar. Men som redan Trey Parker konstaterade i grymma filmen Team America:

Freedom isn't free
It costs folks like you and me
Freedom isn't free
There's a hefty fucking fee

Och sicken frihet de får sen, afghanerna! I den röra som CIA sådde redan under 70-talet i regionen, med stöd till en uppsjö krigsherrar, religiösa fanatiker och vapen- och droghandlare, växte ett sunt afghanskt samhällsliv fram. När detta i dag ska föras vidare in i framtiden sker det med inte bara ren ockupation och därpå följande tiotusentals oskyldiga dödsoffer, utan också med vanskliga mutor där krigsherrar köps för tillfällig lojalitet, som medel. Det är ett sätt att styra ett samhälle på som leder mot kollaps. De framsteg som skapas i Afghanistan, exempelvis utbildning för kvinnor, skapas i bubblor av relativ frihet, under de köptas beskydd. Lägg till detta att de regerande imperialisterna stöder det ena grannlandet, kärnvapenmakten Pakistan, både militärt och ekonomiskt i sin "kamp mot terrorism", medan andra grannen Iran liksom Afghanistan hotas med krig. Det saknas möjligheter att stabilisera Afghanistan genom hjälp från sina grannar. Allt detta tack vare en kreativ kolonialpolitik från Washington. Är det inte underbart att vi från Sveriges sida ställer upp med soldater för detta frihetsbygge?

Det är problematiskt att civila dör i kriget. Inte av principiella skäl, förstås, "we don't do body counts", som det heter, utan för att terroristkommunisterna får vatten på sina kvarnar när siffror släpps över antalet döda i kriget. Därför är det bra att ha ett vattentätt försvar för uppdraget (att döda). Major John Thomas förklarar:

Ingen [västerländsk] soldat vaknar på morgonen med avsikt att skada någon afghansk medborgare.

Nä, just det, medan de svartmuskiga tänker att "Ha, nu ska jag kallblodigt slakta några oskyldiga!" så tänker den ädle västerlänningen "Här ska vi göra alla fria!". Därför är det absurt att jämföra besinningslösa anfall på civila utförda av talibaner med lika eller ännu mer besinningslösa anfall på civila utförda av trupper ur Isaf-styrkan. Ty när svenska soldater åker till Afghanistan för att slåss under Bushs kommando är det fråga om "internationell krishantering". Hantera kriser gör man som bekant enklast genom att cementera dem, exempelvis genom att etablera en ockupation mot de helvetiska fiender man själv skapat. Ockupationen utövar man sedan genom ett krig utan slut, inom och mot hela befolkningen. Till det facila priset av totalt raserande av bebyggda områden, en ekonomi som delas mellan krigsmutor och drogpengar och en mänsklig utveckling i galopp bakåt.

Alternativet - ett avvecklande av den repressiva och aggressiva krigspolitiken, till förmån för en mer diplomatisk och uppbyggande utrikespolitik - skulle givetvis leda till totalt kaos för de oregerliga afghanerna. Vad vore väl Afghanistan utan vår, västerlandets, synliga knytnäve i vardagen?

Lev jord?

Det var då ett väldigt ståhej kring Live Earth-spektaklet. I SvD går Andres Lokko sarkastiskt loss på galan och hävdar att den snarare trappar upp utsläppen. SVT själva klagar i DN över att det inte går att få något pålitligt artistprogram från mixarna på BBC. Men och...? En 22-timmarssändning antingen tittar man till lite då och då och får det man får, eller så följer man den med chips och cola hela dygnet. Det är själva grejen som är grejen, inte hur den är arrangerad!

Saken är den att den här galan markerar starten för en breddad syn på resursutnyttjande och, hoppas jag, resursfördelning. Inte en förändring som berör främst popstjärnor, som ju ändå bara utgör en bråkdel av oss alla, eller de arbetarklassmänskor som uppmärksamt följer galan. Utan en förändring som beslutsfattare och andra i eliten omfattas av. Och det är då en förändring av hela världsalltet börjar uppstå. Förändrar världen gör inte hundra hippies som sitter på en trästocksfestival och i all välmening äter veganskt. Förändrar världen gör de viktigaste beslutsfattarnas förändrade prioriteringar. Miljön tror jag är ett sånt område som olika ledare av olika skäl kan komma att göra framsteg inom. Inte minst lågt industrialiserade länder kan här ha en chans att hävda sig, kan jag i mina positiva stunder hoppas.

Om ingenting händer bland beslutsfattarna så varvas också musiken under galans gång med videosnuttar där vi lär oss om klimatproblem. Den cyniske kan här påpeka att skulden för de växande problemen ofta faller på "oss alla", alltså inte på beslutsfattarna, medan ofta fattiga människors i u-länder leverne förknippas med miljöförstörelsens ursprung. Men tittar vi förbi dessa koloniala skavanker ges vi också en rätt bred vy över världens svåraste klimathot.

Att Live Earth-galan retar både etablissemangsliberalerna, kulturhumanisterna och miljömupparna, och att vi får se Duran Duran sjunga riktigt falskfult, tyder på något gott. Jag är optimist på miljöområdet. Det här kommer att bli bra. Dave Grohl ägde ju.

Mer kick ass!

Några lästips för alla som känner sig träffade i uttrycket "den breda arbetarrörelsen":

- 18 september-uppropet.
Några avdelningar inom IF Metall och Kommunal har dragit igång en kampanj för demonstrationer mot hela den borgerliga politiken vid riksdagens öppnande den 18 september. Givetvis är det någonting som fackanslutna i alla delar av landet kan sluta upp bakom!

- Ung Vänsters officiella blogg.
Ida Gabrielsson, Thaher Pelaseyed och Elisabeth Biström Risslén, ordförande och vice ordförande i Ung Vänster, bloggar för att hålla takten mot andra. Väl värt att följa.

- Erik Berg om Det bräckliga.
En reflektion över den avgrund som skiljer elithögerns intressen från vanligt folks gemensamma intressen, med en hyllning till kollektiv frihet.

- Syrran om Migrationsverket.
Med inte så lite syrlighet och ännu mer humor går det att beskriva det sanslösa beslutet från Migrationsverket som också informerades om på radio i dag.

- - -

Dagens visdomsord:

Mjölk kommer från Milko och marxism från Marx.

Kick ass with Bloggvänstern!

Tänk, vilka rubriker man får till med Sloganizer.

Bloggvänstern är en portal som samlar bloggare ur familjen (Vänsterpartiet, Ung Vänster och Vänsterns Studentförbund). På förstasidan kommer det att vara nästan löjligt enkelt att hålla koll på vad vi i familjen skriver om sakernas tillstånd. Om nyhetstorkan gör de vanliga nyheterna helt outhärdliga är alltså Bloggvänstern den naturliga oasen i informationsflödet. Fair and balanced.

På Sveriges mest populära förstasida, aftonbladet.se, är i dag minst tre av fyra rubriker oseriösa. Det finns nästan ingen substans i tidningen en sommarhelgdag som denna. Se rubrikerna:

"Vad gör Stephanie från "Huset fullt" idag?"
"Fågeldrama utanför snabbmatsrestaurang i New York"
"Åsa Waldau om rädslan och hoten efter Knutby"

Så snälla, kolla in Bloggvänstern hellre än Aftonbladet.