23 maj 2007

Dyngspridande Benulic

Om man är politiskt korrekt etablissemangsliberal och vill klaga på ett land - det ska helst inte vara Nordkorea, USA eller Zimbabwe, för det är som att slå in öppna dörrar - så är det ett latinamerikanskt land som dyker upp alltmer ofta. Venezuela, alltså. Allting i Venezuela händer därför att landet har en socialistisk president, förlåt, diktator, och därför är allting som händer i Venezuela dåligt (om inte oppositionen uppmuntrar det). Boris Benulic skriver en krönika i ämnet i dag, för att fylla igen ungdomens kunskapsluckor i ämnet "kommunismens brott".

Benulic sågar statlig kulturpolitik, som han här menar är dåligt och därför såklart sammankopplar med sittande president Chávez. Han har läst kultursidorna på DN och SvD, som har gjort reportage om en hyllad venezuelansk dirigent med bakgrund i den statligt finansierade utbildningen i klassisk musik.*

Det finns en vanlig och väldigt märklig syn på kultur – att det är en aktivitet som på något sätt i sig genererar välstånd. Det är en syn som förenar välmenande musikpedagoger i Venezuela och kommunalråd i Bergslagens bruksorter, där ingen rök längre kommer ur fabriksskorstenarna.
Att det i ett samhälle där produktionen inte är till för folket utan för profiten, med följd att stora grupper ställs utanför den, behövs kultur är något som verkar förvåna Benulic. Kulturens roll som skolande och uppbyggande på samhällelig nivå verkar han också ha undgått. Att kultur "ger mitt liv en extra dimension" är väl trevligt för Boris Benulic, men det är ännu trevligare för den vars alternativ är den lokala puben, hallicken eller knarkkungen. Och det är det som missas när den fulliberala kulturanalysen snickras:

[...] vad Venezuela behöver är inte instrumentmakare – det är ingenjörer, svetsare, sjukvårdspersonal, rörmokare, elektriker och naturvetare som kan bygga upp samhället. Förutsättningarna finns ju – men i dag importeras 60 procent av landets konsumtion, och det är enbart möjligt på grund av höga oljepriser. Vad händer när oljepriset går ner?
För den illa påläste Benulic, liksom för de flesta andra vars analyser enbart bygger på kunskapen om att a) Chávez är en socialistdiktator b) det satsas mycket på kultur c) Venezuela är fattigt, blir det såklart rörigt. Därför vore det kul om de tog reda på hur saker förhåller sig istället för att låtsas om att de är kunniga. Angående utbildningen av dem som ska bygga upp samhället pågår den för fullt - till skillnad från tiden innan den bolivarianska revolutionen. Venezuela tar hjälp av andra länder för att snabbt bygga upp kompetens inom områden där man under tidigare, så kallade demokratiska regeringar, varit hopplöst efterblivna. Självförsörjning, arbetslöshetsbekämpning och industrialisering är några av de stora fokusområdena för Venezuelas politik i dag.

Men så till Benulics huvudpoäng, att kultur inte skapar liv. Klart som fasen att kultur skapar liv! Och inte bara det, kulturen förbättrar, förfinar och förenklar hela mänskligheten. Venezuela har, som William Izarra påpekade under en ideologisk föreläsning i Caracas i februari, gett sig in i ett projekt för att lyfta hela mänskligheten. Med kulturen kommer man åt samhällsproblem som kriminalitet, miljöförstöring, tonårsaborter, politisk apati, psykisk ohälsa och den för Venezuela tidigare förlamande hopplösheten. Kulturen är en omistlig del av projektet, och där är musik och symfoniorkestrar bara små kakor i det stora knytkalaset.

Venezuela har en omfattande kulturpolitik. Men det är en politik som syftar till att lyfta människorna - inte ge dem underhållning för kvällen, som tycks vara Boris Benulics uppfattning av kultur. En politik för att ersätta hopplöshetens kapitalism med ett folkligt, socialistiskt samhällsbygge.

* Att koppla samman Chávez med musikutbildningen är för övrigt ett krystat sätt att ge presidenten kritik. Musikprogrammet har funnits i flera årtionden, sedan långt innan Chávez blev en politisk figur.

1 kommentar:

Anonym sa...

Faktiskt var det ett inslag i ett av SVTs nyhetsprogram den där dagen när alla medier rapporterade om de mängder människor i Venezuela som protesterade mot att "diktatorn stänger en regimkritisk tevestation" som avvek en smula. Reportern konstaterade att demonstranterna bestod av "i huvudsak över- och medelklass". Det var nog det mest nyanserade jag hört/sett/läst i svensk rapportering kring Venezuela på länge - undantaget såna tidningar som Flamman då.
Och apropå kultur; den gamla devisen "Bröd och rosor" blir aldrig omodern. Sen lägger jag ingen värdering i om folk föredrar att se Lars Norén-pjäser, gå på proggkonsert på Gamla Tingshuset, dreja keramikpottor, lyssna på rix fm eller sjunga nordkoreanska hymner. Men det skulle bli jävligt svårt att överleva om jag förmenades ett någorlunda brett utbud av kultur/Mor