Just den här övningen, Combined Challenge, omfattar 6 000 svenska värnpliktiga - typ hela skiten - och ska förbereda dem för "fredsframtvingande insatser". Krig, som det heter på lite mindre etablissemangsharmoniserad svenska.
Det är olyckligt att utvecklingen mot Sveriges harmonisering med Nato har gått såhär långt. Mycket beror det på att socialdemokratin har tappat fotfästet och hakat fast i EU-överbyggnaden. Den som säger att krig är fred, att imperialistiska aggressioner är humanitära interventioner och att Washington Consensus är lika med "det bästa för världen". I SvD Brännpunkt uppmanar vänsterpartisterna Anki Ahlsten, partisekreterare, och Hans Linde, riksdagsledamot, socialdemokratin att närma sig vänsterpartiet i de utrikespolitiska frågorna. EU, argumenterar de, är ett mindre realpolitiskt problem än själva utrikespolitiken. Även om sossarna generellt inte avspeglar arbetarrörelsens ganska skeptiska syn på EU är dess hållning i utrikespolitiska frågor rena sveket. Där har vänsterpartiet och sossarna gemensamt intresse av att gå i opposition mot borgarregeringen och det washingtonska världsetablissemanget. Att visa på att det finns alternativ, och inte bara "breda överenskommelser", är inte oviktigt i frågor där folk i allmänhet skarpt motsätter sig den förda politiken. Som exempelvis är fallet med den svenska utrikespolitiken. Läs artikeln.
Här återknyts lätt diskussionen till den som Kalle Larsson tog upp i veckans Flamman: förutsättningen för en "radikal" politik (alltså en som bryter med nuvarande) är ett tryck underifrån. Folk vill inte att deras söner och döttrar ska sluta sina liv i tjugoårsåldern i imperialistiska krig. De vill inte heller att Sverige deltar ens moraliskt i de organisationer som utför dessa krig. Hur ska de - mestadels sossar - som vill ge uttryck för denna känsla rösta i dag? Mona Sahlin har säkerligen inga problem att rösta för fler "fredsframtvingande insatser". Och antalet åsikter från sossen i basen som når konsekvenser i partitoppen är få. Som det har låtit i diskussionerna har det från socialdemokratins ledarskikts sida funnits en vilja att helt utesluta samarbete med vänsterpartiet på grund av framför allt denna fråga. I stället för att ta till sig folkviljan och tankarna om internationell solidaritet vill delar av SAP gå i bred utrikespolitisk allians med borgarna. Helt förödande för möjligheterna att med sin röst konkret förändra politiken på valdagen, men också ett säkert slag mot arbetarrörelsen i andra länder. Titta på Norge eller Venezuela, där engagemang underifrån har fått staterna att gå från hyllande till skarpt fördömande av "kriget mot terrorism" och globala orättvisor. Det går, om man vill.
Tusentals i antinatodemonstration i Göteborg. Från Yelah. Initiativet till en progressiv politik kommer aldrig uppifrån. Uppifrån är svaret att producera nya försvar för att föra en aggressiv utrikespolitik. Militären ska utbildas i att kriga i stadsmiljö, så afrikanerna kan få rösta ifred. Inte för att Sverige ska delta i strategiskt viktiga omfördelningskrig där USA ska ta tillbaka vad Kina och Ryssland lagt beslag på, utan för att de stackarna ska få rösträtt. Det folkliga engagemanget kommer förhoppningsvis att visa sig organiserat snart - både i utrikespolitiska frågor och i andra traditionella frågor där arbetarrörelsen kan spela en progressiv roll. Det spelar roll vilken regering som sitter på makten, men den måste föras till makten som ett resultat av medveten organisering underifrån.
Att arbetarrörelsen i det militära, fackliga och ideella reagerar är tokpositiva första steg. Jag påbörjar förmodligen ett reguljärt arbetsliv i sommar, vilket jag tänker använda som plattform för vidare organisering. Hoppas att vi blir många som gör detsamma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar