Någon i DN skrev nyligen att vi inte har någon själ eftersom vi saknar ledarsida och opinionsmaterial. Vi gråter hela vägen till banken!Hittat i en kulturliberal deklaration av Thord Eriksson, tidigare redaktör på DN.
Även om jag inte gillar Erikssons antydningar till lösning på de seriösa tidningarnas problem - att de ska bli mer elitistiska, höja priset och försöka distansera sig mot "allemanspressen" - så belyser han rysligt väl några av dagspressens problem. Genom konkurrensen med gratistidningarna finns för de seriösa tidningarna en motsättning mellan lönsamhet och att uppfylla publicistiskt högt ställda krav. En motsättning som man ger svar på genom att låta seriös journalistik närma sig oseriös.
Erikssons personliga bild av nätverket i de stora mediehusens toppar gör en skrämd. I Eliten ingår alla stora - allt från SVT och SR till Expressen och Metro har gemensamma nämnare i något dussin extremt inflytelserika personer. Dessa vandrar som vilka näringslivshöjdare som helst, från mediehus till mediehus, och genomför marknadsmässiga strukturanpassningsprogram. Men gemensamt har alla i Erikssons brev också sina starka band till Aftonbladet. Kulturen på Aftonbladet, de människor och den oheliga vinsthets på bekostnad av journalistisk kvalitet som produceras där, förs vidare genom byten av toppositioner till övriga medier.
Konkret får vi ett exempel i utrikesrapporteringen, där 1996 års Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter jämförs med samma tidningar 2006. Om artiklarna 1996 var djupa i både resonemang och omfattning, var de 2006 ytliga i detsamma, om än textmässigt fortsatt långa. Eriksson menar att utrikesjournalistikens själva innehåll har gröpts ur, blivit smalare och ytligare. Journalistiska krav har trängts ut av ekonomiska, artiklarnas kvantitet är överordnade dess kvalitet.
Det är inte svårt att se paralleller genom hela mediebranschen, på alla områden. Inte bara i de stora morgontidningarna, utan även i teve, i landsortspressen och i radio. Marknaden är ett mäktigt mediepolitiskt instrument. Förflackning, profitfokus och brist på nyanser har blivit medias kännetecken. Särskilt illa känns det att läsa om Christina Jutterström, som på DN drev en ruskig politik som hon med största sannolikhet också tog med sig till sin senare arbetsplats SVT.
Att förbjuda gratistidningar känns kanske lite sorgligt. Men att reglera dem ungefär som vi reglerar innehållet i marksänd teve kunde vara ett angreppssätt. Kanske vi borde ge presstöd till fler medier, för att hålla dem utanför kommersialismen? Eller förbjuda personer i toppositioner på ett mediehus att byta till ett annat utan en längre karantän? Någon strategi måste i alla fall finnas för att Sverige ska få ett schysst medieklimat, med konkurrens i åsikter och perspektiv, men gemensamma och höga pressetiska och journalistiska mål. Vi får i alla fall inte ge efter för gratispressens krav på slopad reklamskatt, för då är draken fri. Oh wait, jag tror att det är just det den liberala regeringen gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar