Tvärs över gatan från min balkong, på Nils Perssons Plan, står två små gatukök, inte mycket större än mitt lilla rum. Med kanske femton meters mellanrum och ett par dussin utesittplatser är de båda gatuköken en viktig samlingsplats för folk i bil. Två bilburna sällskap kan till exempel sammanstråla på vändplanen och äta på varsitt gatukök. Från tidig dag till åtminstone midnatt passerar en stadig ström av besökare.
Fram till den här våren har det varit Snabbt & Gott i tävlan med Tom Fritz. Men alldeles nyligen svepte en moderniseringens våg in och Tom Fritz blev Snabbt & Gott. Så nu finns det två närmast identiska Snabbt & Gott/Mariedalsgrillen. För att underlätta för kunderna att välja rätt i konkurrensen har man inte bara prisharmoniserat utan också döpt den vänstra till "Mariedalsgrillen I" och den högra till "Mariedalsgrillen II". Behöver jag ens nämna det självklara; att Mariedalsgrillen I är mest populär?
31 maj 2007
30 maj 2007
Sossar versus ungmoderater
I dag vill jag bara belysa några skilda perspektiv på s- och m-politik, så kallad S&M. Eh...
Aftonbladets Tommy Svensson skriver kolonialt om vårt krigande i Afghanistan, "en bra kompromiss". Aftonbladets Åsa Petersen skriver progressivt om subventionerade hushållstjänster, "jaga folk som utnyttjar andra människor svart".
Moderata ungdomsförbundet, Muf, har en utåtriktad tidning som heter Blått. Den är egoismens, ytlighetens och radikalliberalismens blaska. Bland mycket intressant i numret jag fick tag på, som att skattesystemet i Kirgizistan är ett föredöme eller att Lars Stjernkvist (se bild) är sämst klädde politikern, finns en ruta med Muf Östergötlands distriktsstyrelse för 20 år sedan, 1987. Bland namnen finns tre ministrar i dagens regering, övriga har som sämst topp- och chefsposter i näringslivet. I Blått recenseras detta som att Muf är en perfekt språngbräda i karriären. Ja, vem kan säga emot det? Klassanalysen finns där, även om den förstås kläs i ord som "frihet", "lyft för karriären" och "nätverksskapande". Vad Muf handlar om är ju elitens ungdom, som formerar ideologisk och ekonomisk homogenisering. Det kan se oskyldigt ut när ungmoderaterna har sina spritfester, men i själva verket är det dessa bortskämda prissar som kommer att styra landet om sådär 20 år.
Och vad vill jag då säga med det här? Jo, att sossar och moderater kan vara vad som helst. Men tenderar att vara de personer som styr. Låt dem snacka och de kan svara så du blir nöjd. Sen styr de oss i fördärvet. Det finns bara ett riktigt parti, och det är vepekå.
Aftonbladets Tommy Svensson skriver kolonialt om vårt krigande i Afghanistan, "en bra kompromiss". Aftonbladets Åsa Petersen skriver progressivt om subventionerade hushållstjänster, "jaga folk som utnyttjar andra människor svart".
Moderata ungdomsförbundet, Muf, har en utåtriktad tidning som heter Blått. Den är egoismens, ytlighetens och radikalliberalismens blaska. Bland mycket intressant i numret jag fick tag på, som att skattesystemet i Kirgizistan är ett föredöme eller att Lars Stjernkvist (se bild) är sämst klädde politikern, finns en ruta med Muf Östergötlands distriktsstyrelse för 20 år sedan, 1987. Bland namnen finns tre ministrar i dagens regering, övriga har som sämst topp- och chefsposter i näringslivet. I Blått recenseras detta som att Muf är en perfekt språngbräda i karriären. Ja, vem kan säga emot det? Klassanalysen finns där, även om den förstås kläs i ord som "frihet", "lyft för karriären" och "nätverksskapande". Vad Muf handlar om är ju elitens ungdom, som formerar ideologisk och ekonomisk homogenisering. Det kan se oskyldigt ut när ungmoderaterna har sina spritfester, men i själva verket är det dessa bortskämda prissar som kommer att styra landet om sådär 20 år.
Och vad vill jag då säga med det här? Jo, att sossar och moderater kan vara vad som helst. Men tenderar att vara de personer som styr. Låt dem snacka och de kan svara så du blir nöjd. Sen styr de oss i fördärvet. Det finns bara ett riktigt parti, och det är vepekå.
29 maj 2007
Om RCTV, yttrandefrihet och TEVES
Debatten om medie- och yttrandefriheten i Venezuela har bränt till ordentligt de senaste dagarna. Orsaken är det av olika skäl kontroversiella beslutet att inte ge Radio Caracas Television (RCTV), en privatägd tevekanal, förlängt sändningstillstånd efter att nuvarande tillstånd löpt ut. I ringhörnorna står vänstern och solidaritetsrörelserna på ena sidan, och etablissemanget och liberalerna på andra sidan.
En sak som slår mig är hur reaktionär de liberala debattörernas argumentation låter. Plötsligt har Chávez stormat in som en tjur på arenan för att rusa ner de heliga Fria Medierna. Och folket protesterar. Och vänstern jublar. Och ännu ett land har valt bort friheten för ändlöst kommunistiskt elände och förtryck.
Vill man förstå sig på situationen i Venezuela i dag gör man bäst i att inte ta demokratin, yttrandefriheten och alltings fridfulla gång för givet. Venezuela är inte ett land som historiskt sett har präglats av välmående demokrati och folklig representation. Vissa samhällsområden har varit - och är fortfarande i dag i viss utsträckning - reserverade för en elit, för folk med pengar och kontakter. Ett sådant område är media. RCTV, landets äldsta tevekanal, är ett praktexempel på hur media kan vara fristående - från verkligheten - och samtidigt vara beroende av ett system där det stora flertalet människor har så lite tillgång till information och upplysning som möjligt. Med ett ägarskap som har en politisk agenda som gynnar ett fåtal, och som också ingår i en närmast allsmäktig medieoligarki, har mediefriheten i Venezuela fram tills nyligen omfattat enbart landets toppskikt.
När Hugo Chávez seglade upp som en politisk ledare, med folkets massa bakom sig, reagerade medierna med kritik och ifrågasättande. Det är naturligt och inget uppseendeväckande i sig. Från det att Chávez tog över presidentposten 1999 blev också mediekritiken några snäpp beskare, med påhopp som trissades upp allt eftersom. I RCTV och en handfull andra stora, privata tevekanaler har Chávez genom åren fått runda och rasistiska ord kastade på sig. Apa, galning, bög, psykfall, diktator och liknande kraftuttryck har krönt såväl seriösa analyser som mer lättsamma debatter i televisionen. Till sitt försvar har Chávez med stor möda försökt skapa motbilder med sin statliga tevekanal och genom att ge anhängare på lokal nivå möjligheter att sända alternativ teve på lokala frekvenser. Dessa har dock inte haft samma möjligheter att slå igenom som de privata kanalerna har haft - och där har RCTV varit det svåraste hotet. Med sin plats i det marksända grundutbudet har så gott som alla medborgare haft tillgång till RCTV. På varje restaurang, bar och närbutik jag besökte i februari fanns en teve och på skärmen malde RCTV:s blandning av såpoperor och chavistkritik oförtrutet vidare.
Överallt detta RCTV. RCTV, RCTV, RCTV. RCTV, någon?
Klimax i kanalens historia nåddes under kuppen mot Chávez i april 2002. Kanalen hade då en längre tid aktivt uppmanat till uppror och förklarat Chávez för illegitim. När kuppen var ett faktum hyllade kanalens ledning landets konstitutionsvidrige president, nyhetssändningarna rapporterade "ordningen återställd" och när de folkliga protesterna mot diktaturen tog sig pumpade RCTV och de övriga kanalerna ut lugnande underhållning åt massorna. De chavistiska tevestationerna hade då stängts i enlighet med den av kuppresidenten utlysta censuren. När Chávez sedan fördes åter till makten kunde hans kanaler startas igen, men någon stängning av några privata kanaler kom aldrig på förslag. Det hade varit konstitutionsvidrigt. Man bör i den debatt som nu rasar komma ihåg vem som spelar inom lagens ramar och vem som söker riva desamma. RCTV:s ledning hade inga problem med censur under kuppen 2002. Vad den har haft problem med är att hålla sig till de regler som rimligtvis bör följas i ett land med medie- och yttrandefrihet.
När RCTV får sitt sändningstillstånd för marksändningar är det på villkor att de följer lagar och principer om demokrati, saklighet och allas rätt att komma till tals. Överträdelse av dessa bestämmelser innebär förstås att tillståndsgivaren, staten, vid utvärdering av tillståndsperioden, måste bedöma huruvida villkoren har uppfyllts eller ej. Det är visserligen i de flesta fall (exempelvis TV4 eller SVT i Sverige) mindre troligt att staten vidtar den ganska drastiska åtgärden att inte förnya sändningstillståndet. Men för ett ingånget avtal, på ett område där spelets regler för allas bästa bör följas - som exempelvis just etermedia - bör gälla att parterna håller sig till just de reglerna. Och om inte, att avtalet förklaras brutet. Det är det som de venezuelanska myndigheterna har kommit fram till: RCTV har alltför länge och med otillräckliga skäl brutit mot spelreglerna för fria media. Således kan och bör staten ingripa för att ge sändningsrättigheterna till en annan aktör, som förhoppningsvis gör jobbet bättre. Det är just det som hände nu i måndags kväll. För sina 652 registrerade överträdelser mot bestämmelserna, och uppmuntran till militärkupp som huvudorsak, kan RCTV redan nu leta upp en ny uppdragsgivare, för staten är inte beredd att skriva ett nytt 20-årskontrakt. Kanalfrekvensen som RCTV sände på, kanal 2, tillhör från och med nu TEVES, "Venezuelas sociala teve".
Ta en titt på TEVES 22 första minuter i etern. Det här är professionell teve. Det är historiskt, mäktigt, häftigt. Det är något annat än allt på Venezuelas ganska taskiga tevemarknad: varken statlig teves stela bulletinrabbel eller privat teves hätska agitation, varken statlig teves sövande slätstrukna konserter eller privat teves lika sövande evighetssåpor.
TEVES är en kanal som lanseras med uttryck som "deltagande teve", "pluralism", "kultur-sport-underhållning-dokumentärer-drama-nyheter" och helt enkelt "glädje". En blandning av allt det som behövs för sann mångfald. Det är någonting helt nytt och, givet förutsättningarna, väldigt positivt. Jag blir nästan tårögd när jag ser nationalsången och klippen från Bolívarkatedralen, indianbyarna och gatorna. Det här är teve på riktigt, inte någon kuliss i överklassens Altamira. Teve - snart i en barrio nära dig.
Kanske kan den nu uppkomna situationen bidra till ett över huvud taget mer balanserat medieklimat. Med en utmanare som har 500 oberoende teveproducenter som huvudmän och public service-konceptet som ledstjärna - TEVES - får trots allt de privata kanalerna en konkurrens som liknar den som finns i Sverige. Här står SVT för en blandning av kultur, sport, nyheter, underhållning, samhällsdebatt och dramaproduktion med betydligt större bredd än alla kommersiella alternativ tillsammans. Förhoppningsvis gör TEVES de privata kanalerna lite mer jordnära och sansade.
Men tillbaka till förutsättningarna för debatten här i Sverige. Vad vi har fått se är alltså hur överklassen demonstrerar (att fria journalist- och medieföreningar har demonstrerat mot RCTV har såklart inte visats) för sin kanal. Jag snackade med några som samlade in namnunderskrifter för RCTV i Altamira när jag hade vägarna förbi en dag. De flesta har en politisk uppfattning som folket på Timbro - det vill säga en ganska snäv, och föga folklig, syn på hur saker och ting ligger till. "Chávez är en diktator", väser de. "Snart har vi ingenting kvar. Titta, allt det här vill han ta från oss! Snart flyr jag", heter det, och så ska jag tycka synd om dem i sina fina märkeskläder och blingbling. Nä, jag skrev inte under, och det gjorde de flesta vanliga människorna inte heller.
Man ska vara på sin vakt när överklassen söker empatipoäng.
Dessa demonstranter, som i åtminstone fem omgångar notiser har fladdrat förbi i tidningarna under våren, är inte representativa för vad man kan kalla den breda folkviljan. Visserligen vill de flesta inte att RCTV skulle stängas, men de flesta vill heller inte se ett så smalt mediespektra som Venezuela har haft. Och alternativet har varit att antingen stänga RCTV eller att göra sig av med någon annan kanal i marknätet, som möjligen inte brutit mot bestämmelserna. Att denna, lite mer komplicerade, bild inte ryms i svenska gratistidningars notiser - eller ens i DN:s - kan jag förstå. Men det är märkligt hur överklassens lilla förtrupp, i sin ilskna men färggranna aggressivitet, har fått föra ensam talan i RCTV-frågan i Sverige tills alldeles nyligen. Att de har fått stöd av etablissemanget i form av parlamentariker på högerkanten och våra egna medieoligarker är också helt i sin ordning. Man sluter väl upp bakom sina klassfränder! Vad jag förvånas över är som sagt de traditionellt rättrådiga - liberalerna och de allmänna samvetsväktarna - som här tar ställning emot den inträngande pluralismen. När en del av Venezuelas medieoligarki fråntas sina privilegier tar dessa svenska "yttrandefrihetsvänner" ställning för oligarkerna. Enfald som utvecklas till mångfald blir plötsligt ett hot. Vad är det för stil? Beror det på okunskap eller på cynism?
Det är förstås på sätt och vis ett kontroversiellt beslut att göra som myndigheterna nu har gjort i Venezuela. I den bästa av världar skulle RCTV såklart i samråd med regeringen ha löst tvisten och följt gällande lagstiftning och avtal. Bästa tänkbara situation skulle givetvis vara ett pluralistiskt medieklimat där privat, statlig och public service-media triggade varandra att göra ständigt bättre och mer engagerande material. Men nu är verkligheten en annan och dystrare historia. En historia av råa klassintressen, där eftergifter från staten innebär ett undergrävande av myndighetsbeslut och lagstiftning. Och att utfärda ett fortsatt tillstånd till en kanal som undergräver landets demokrati och den egna branschens förtroende vore ärligt talat att göra yttrandefriheten i Venezuela en otjänst.
Jag tror att Chávez beslut att inte förnya RCTV:s sändningsavtal har tagits efter noggranna överväganden, snarare än av diktatoriska strävanden, som vissa av debattörerna hävdar. Jag menar också att från den 28 maj 2007 har Venezuela fått bättre förutsättningar för mångfald och yttrandefrihet än på länge.
En sak som slår mig är hur reaktionär de liberala debattörernas argumentation låter. Plötsligt har Chávez stormat in som en tjur på arenan för att rusa ner de heliga Fria Medierna. Och folket protesterar. Och vänstern jublar. Och ännu ett land har valt bort friheten för ändlöst kommunistiskt elände och förtryck.
Vill man förstå sig på situationen i Venezuela i dag gör man bäst i att inte ta demokratin, yttrandefriheten och alltings fridfulla gång för givet. Venezuela är inte ett land som historiskt sett har präglats av välmående demokrati och folklig representation. Vissa samhällsområden har varit - och är fortfarande i dag i viss utsträckning - reserverade för en elit, för folk med pengar och kontakter. Ett sådant område är media. RCTV, landets äldsta tevekanal, är ett praktexempel på hur media kan vara fristående - från verkligheten - och samtidigt vara beroende av ett system där det stora flertalet människor har så lite tillgång till information och upplysning som möjligt. Med ett ägarskap som har en politisk agenda som gynnar ett fåtal, och som också ingår i en närmast allsmäktig medieoligarki, har mediefriheten i Venezuela fram tills nyligen omfattat enbart landets toppskikt.
När Hugo Chávez seglade upp som en politisk ledare, med folkets massa bakom sig, reagerade medierna med kritik och ifrågasättande. Det är naturligt och inget uppseendeväckande i sig. Från det att Chávez tog över presidentposten 1999 blev också mediekritiken några snäpp beskare, med påhopp som trissades upp allt eftersom. I RCTV och en handfull andra stora, privata tevekanaler har Chávez genom åren fått runda och rasistiska ord kastade på sig. Apa, galning, bög, psykfall, diktator och liknande kraftuttryck har krönt såväl seriösa analyser som mer lättsamma debatter i televisionen. Till sitt försvar har Chávez med stor möda försökt skapa motbilder med sin statliga tevekanal och genom att ge anhängare på lokal nivå möjligheter att sända alternativ teve på lokala frekvenser. Dessa har dock inte haft samma möjligheter att slå igenom som de privata kanalerna har haft - och där har RCTV varit det svåraste hotet. Med sin plats i det marksända grundutbudet har så gott som alla medborgare haft tillgång till RCTV. På varje restaurang, bar och närbutik jag besökte i februari fanns en teve och på skärmen malde RCTV:s blandning av såpoperor och chavistkritik oförtrutet vidare.
Överallt detta RCTV. RCTV, RCTV, RCTV. RCTV, någon? Klimax i kanalens historia nåddes under kuppen mot Chávez i april 2002. Kanalen hade då en längre tid aktivt uppmanat till uppror och förklarat Chávez för illegitim. När kuppen var ett faktum hyllade kanalens ledning landets konstitutionsvidrige president, nyhetssändningarna rapporterade "ordningen återställd" och när de folkliga protesterna mot diktaturen tog sig pumpade RCTV och de övriga kanalerna ut lugnande underhållning åt massorna. De chavistiska tevestationerna hade då stängts i enlighet med den av kuppresidenten utlysta censuren. När Chávez sedan fördes åter till makten kunde hans kanaler startas igen, men någon stängning av några privata kanaler kom aldrig på förslag. Det hade varit konstitutionsvidrigt. Man bör i den debatt som nu rasar komma ihåg vem som spelar inom lagens ramar och vem som söker riva desamma. RCTV:s ledning hade inga problem med censur under kuppen 2002. Vad den har haft problem med är att hålla sig till de regler som rimligtvis bör följas i ett land med medie- och yttrandefrihet.
När RCTV får sitt sändningstillstånd för marksändningar är det på villkor att de följer lagar och principer om demokrati, saklighet och allas rätt att komma till tals. Överträdelse av dessa bestämmelser innebär förstås att tillståndsgivaren, staten, vid utvärdering av tillståndsperioden, måste bedöma huruvida villkoren har uppfyllts eller ej. Det är visserligen i de flesta fall (exempelvis TV4 eller SVT i Sverige) mindre troligt att staten vidtar den ganska drastiska åtgärden att inte förnya sändningstillståndet. Men för ett ingånget avtal, på ett område där spelets regler för allas bästa bör följas - som exempelvis just etermedia - bör gälla att parterna håller sig till just de reglerna. Och om inte, att avtalet förklaras brutet. Det är det som de venezuelanska myndigheterna har kommit fram till: RCTV har alltför länge och med otillräckliga skäl brutit mot spelreglerna för fria media. Således kan och bör staten ingripa för att ge sändningsrättigheterna till en annan aktör, som förhoppningsvis gör jobbet bättre. Det är just det som hände nu i måndags kväll. För sina 652 registrerade överträdelser mot bestämmelserna, och uppmuntran till militärkupp som huvudorsak, kan RCTV redan nu leta upp en ny uppdragsgivare, för staten är inte beredd att skriva ett nytt 20-årskontrakt. Kanalfrekvensen som RCTV sände på, kanal 2, tillhör från och med nu TEVES, "Venezuelas sociala teve".
Ta en titt på TEVES 22 första minuter i etern. Det här är professionell teve. Det är historiskt, mäktigt, häftigt. Det är något annat än allt på Venezuelas ganska taskiga tevemarknad: varken statlig teves stela bulletinrabbel eller privat teves hätska agitation, varken statlig teves sövande slätstrukna konserter eller privat teves lika sövande evighetssåpor.
TEVES är en kanal som lanseras med uttryck som "deltagande teve", "pluralism", "kultur-sport-underhållning-dokumentärer-drama-nyheter" och helt enkelt "glädje". En blandning av allt det som behövs för sann mångfald. Det är någonting helt nytt och, givet förutsättningarna, väldigt positivt. Jag blir nästan tårögd när jag ser nationalsången och klippen från Bolívarkatedralen, indianbyarna och gatorna. Det här är teve på riktigt, inte någon kuliss i överklassens Altamira. Teve - snart i en barrio nära dig.
Kanske kan den nu uppkomna situationen bidra till ett över huvud taget mer balanserat medieklimat. Med en utmanare som har 500 oberoende teveproducenter som huvudmän och public service-konceptet som ledstjärna - TEVES - får trots allt de privata kanalerna en konkurrens som liknar den som finns i Sverige. Här står SVT för en blandning av kultur, sport, nyheter, underhållning, samhällsdebatt och dramaproduktion med betydligt större bredd än alla kommersiella alternativ tillsammans. Förhoppningsvis gör TEVES de privata kanalerna lite mer jordnära och sansade.
Men tillbaka till förutsättningarna för debatten här i Sverige. Vad vi har fått se är alltså hur överklassen demonstrerar (att fria journalist- och medieföreningar har demonstrerat mot RCTV har såklart inte visats) för sin kanal. Jag snackade med några som samlade in namnunderskrifter för RCTV i Altamira när jag hade vägarna förbi en dag. De flesta har en politisk uppfattning som folket på Timbro - det vill säga en ganska snäv, och föga folklig, syn på hur saker och ting ligger till. "Chávez är en diktator", väser de. "Snart har vi ingenting kvar. Titta, allt det här vill han ta från oss! Snart flyr jag", heter det, och så ska jag tycka synd om dem i sina fina märkeskläder och blingbling. Nä, jag skrev inte under, och det gjorde de flesta vanliga människorna inte heller.
Man ska vara på sin vakt när överklassen söker empatipoäng. Dessa demonstranter, som i åtminstone fem omgångar notiser har fladdrat förbi i tidningarna under våren, är inte representativa för vad man kan kalla den breda folkviljan. Visserligen vill de flesta inte att RCTV skulle stängas, men de flesta vill heller inte se ett så smalt mediespektra som Venezuela har haft. Och alternativet har varit att antingen stänga RCTV eller att göra sig av med någon annan kanal i marknätet, som möjligen inte brutit mot bestämmelserna. Att denna, lite mer komplicerade, bild inte ryms i svenska gratistidningars notiser - eller ens i DN:s - kan jag förstå. Men det är märkligt hur överklassens lilla förtrupp, i sin ilskna men färggranna aggressivitet, har fått föra ensam talan i RCTV-frågan i Sverige tills alldeles nyligen. Att de har fått stöd av etablissemanget i form av parlamentariker på högerkanten och våra egna medieoligarker är också helt i sin ordning. Man sluter väl upp bakom sina klassfränder! Vad jag förvånas över är som sagt de traditionellt rättrådiga - liberalerna och de allmänna samvetsväktarna - som här tar ställning emot den inträngande pluralismen. När en del av Venezuelas medieoligarki fråntas sina privilegier tar dessa svenska "yttrandefrihetsvänner" ställning för oligarkerna. Enfald som utvecklas till mångfald blir plötsligt ett hot. Vad är det för stil? Beror det på okunskap eller på cynism?
Det är förstås på sätt och vis ett kontroversiellt beslut att göra som myndigheterna nu har gjort i Venezuela. I den bästa av världar skulle RCTV såklart i samråd med regeringen ha löst tvisten och följt gällande lagstiftning och avtal. Bästa tänkbara situation skulle givetvis vara ett pluralistiskt medieklimat där privat, statlig och public service-media triggade varandra att göra ständigt bättre och mer engagerande material. Men nu är verkligheten en annan och dystrare historia. En historia av råa klassintressen, där eftergifter från staten innebär ett undergrävande av myndighetsbeslut och lagstiftning. Och att utfärda ett fortsatt tillstånd till en kanal som undergräver landets demokrati och den egna branschens förtroende vore ärligt talat att göra yttrandefriheten i Venezuela en otjänst.
Jag tror att Chávez beslut att inte förnya RCTV:s sändningsavtal har tagits efter noggranna överväganden, snarare än av diktatoriska strävanden, som vissa av debattörerna hävdar. Jag menar också att från den 28 maj 2007 har Venezuela fått bättre förutsättningar för mångfald och yttrandefrihet än på länge.
28 maj 2007
Jämtländskt, inte poetiskt
Annika Norlin förklarar varför det blev Säkert!:
I sommar finns det i alla fall ett uppträdande man bör se på Yran, det är ett som är Säkert!
Först tänkte jag heta Läju! (lär ju) vilket är sättet man som ung i jämtlandstrakten förklarar sin misstro:Det har blivit mycket Säkert! senaste veckan. Slagsmålsklubben och Nationalteatern har fått konkurrens. Det här är ungefär Verka Serduchkas motsats - det är bra, det är gripande, det är meningsfullt, det får en att digga fast det inte är hippetihoppande eller elektroniskt. Det är bra pop, ganz einfach. Nu instämmer jag i och för sig bara med alla kulturelitister som också har gett skivan högsta betyg, men Säkert! är faktiskt bra skit, och folkligt på jämtländskt vis.
Ex.
Person 1. - Jonas Pettersson hämtade upp mig i sin epa och vi såg Dirty Dancing fem gånger på raken.
Person 2. - Läju!
Sedan insåg jag att ingen från andra delar av landet hade någonsin sagt Läju! så jag översatte det till rikssvenska. Ta-dam!
I sommar finns det i alla fall ett uppträdande man bör se på Yran, det är ett som är Säkert!
27 maj 2007
En sorts referenspunkt
Ung Vänster har kommit att bli en referenspunkt inom musikrecensentkåren i vårt avlånga land. Bara de senaste dagarna kan vi läsa följande i lillpressen (notera för övrigt att samtliga använder sig av det korrekta namnet Ung Vänster, inte Ung vänster eller ungvänstern eller någon annan bastardskrivning):
Låttexterna verkar saxade ur ett flygblad från Ung Vänster, men framförs med en tonårings frenesi [...]Det är inte utan att jag undrar hur pass mycket av Ung Vänsters flygblad, väckelsemöten och förfester dessa tre skribenter har erfarenhet av - det torde vara mer än enstaka sådana då de ju används som självklara referenser - men kanske handlar det om att det är här som bilden av Ung Vänster skapas. Och om folk vill tro att det är så revolutionär, socialistisk politisk praktik ser ut - varsågod.
Henrik Persson i Örnsköldsviks Allehanda
Om man för en stund försöker bortse från att Svenska Akademien sträckvis påminner om ett väckelsemöte från Ung Vänster och istället faktiskt lyssnar på musiken kan man genom klipp-och-klistra-hemtrevligheten finna en linje av framfunkigt strävande.
Ida Skovmand i Helsingborgs Dagblad
Som en musikalisk backdrop på en förfest hos Ung Vänster torde dock den här plattan vara klockren.
Jocke Sandström i Sundsvalls Tidning
Poetiskt från Östeuropa
Jag har läst om dem i Flamman, österns kulturgiganter. Majakovskij, Zaremba och nu Verka Serduchka. Det var textraderna, inte den eljest tämligen oengagerande melodin, som förde Ukraina ända upp i toppen av ESC 2007. Låt dem sjunka in; låt dem verka ett slag.
Dancing Lasha Tumbai
Hello everybody, my name is Verka Serduchka
Speak English? Nicht verstehen?
Let's get dancing
Sieben, sieben, ai lyu-lyu
Sieben, sieben, eins, zwei
Sieben, sieben, ai lyu-lyu
Eins, zwei, drei
Sieben, sieben, ai lyu-lyu
Sieben, sieben, eins, zwei
Sieben, sieben, ai lyu-lyu
Eins, zwei, drei
Tanz!
Sieben, sieben, ai lyu-lyu
Sieben, sieben, eins, zwei
Sieben, sieben, ai lyu-lyu
Eins, zwei, drei
Sieben, sieben, ai lyu-lyu
Sieben, sieben, eins, zwei
Sieben, sieben, ai lyu-lyu
Eins, zwei, drei
Tanzen!
Tantsevat horosho
Gde ruki, ruki, ruki
Tanz!
I want you sing: A-ha...
I want you sing: A-ha...
I want you sing: A-ha...
I want you sing: A-ha...
Tanzen!
I want you sing: Lasha goodbye
I want you sing: Lasha goodbye
I want you sing: Lasha goodbye
I want you sing
Tanzen!
Lala lalala, la lalala lalala
Lala lalala, la lalala lalala
Lala lalala, la lalala lalala
Lala lalala
I want you sing: A-ha...
I want you sing: A-ha...
I want you sing: A-ha...
I want you sing: A-ha...
I want you sing: Lasha goodbye
I want you sing: Lasha goodbye
I want you sing: Lasha goodbye
I want you sing
Tanzen!
Ukraina tse klyova
Ukraina lybit tantsuvati
Tantsuemo Maidan
Lala lalala, la lalala lalala
Lala lalala, la lalala lalala
Lala lalala, la lalala lalala
Lala lalala
Lala lalala, la lalala lalala
Lala lalala, la lalala lalala
Lala lalala, la lalala lalala
Lala lalala
Okay, happy end
26 maj 2007
Att välja sin publik
Alla som känner mig vet att jag gillar att gå på seminarier. Det är (ibland) lärorikt, det ger (hoppas jag) en ökad kollektiv kunskapsmassa och det är en form av social aktivitet som inte nödvändigtvis är fysiskt eller ekonomiskt krävande. Fast det där sistnämnda kan variera.
Kolla bara in Erik Penser, han är en riktig lirare. Hans bolag Erik Penser Fondkommission bjuder in till ett seminarium om samlande. Inträdet kostar 20 000 kronor.
Målgruppen - den där överklassen som tack vare skattesänkningar sedan 1990 är ofattbart överkapitaliserad i dag - har Penser valt väl. Det är lite talande att man annonserar för seminariet med en helsida i folkpartistiska Fokus. Vi som har löst studentprenumeration på tidningen lär knappast finnas representerade i publiken den 30 maj...
Kolla bara in Erik Penser, han är en riktig lirare. Hans bolag Erik Penser Fondkommission bjuder in till ett seminarium om samlande. Inträdet kostar 20 000 kronor.
Målgruppen - den där överklassen som tack vare skattesänkningar sedan 1990 är ofattbart överkapitaliserad i dag - har Penser valt väl. Det är lite talande att man annonserar för seminariet med en helsida i folkpartistiska Fokus. Vi som har löst studentprenumeration på tidningen lär knappast finnas representerade i publiken den 30 maj...
Rätt fast fel om ekonomin
Tidningen Fokus har intervjuat Steve Forbes, "tidningsredaktör, hobbypolitiker och miljardär", om den svenska ekonomin. Forbes är rådgivare åt republikanske presidentkandidaten Rudy Giuliani och en tämligen inflytelserik ekonomiföreläsare. Hans syn på skatter och ekonomisk frihet är närmast oändligt frihetlig.
Varför ser vi så sällan dessa tokiga, rika män med makt tala om exakt vad denna agenda går ut på? Hur mycket mer ska skatten sänkas, och hur ska det betalas som inte längre skattefinansieras? Ska man köpa privata skolpremier för att ens unge ska få gå i en klass med färre än 25 elever, ska platsgaranti på vårdhem bara finnas för den som betalar handpenning, ska patientavgifter finansiera hela sjukvården? För att få bukt med personalbristen i den offentliga välfärden och med arbetslösheten i allmänhet måste fler anställas i offentlig sektor. En bibehållen generell välfärd i en avancerad kapitalistisk ekonomi som Sveriges kräver ökande skatter, inte minskande.
Jag tycker att vi kan börja med att ta Steve Forbes på orden:
Kvällens trams ser ut som följer: Berghagen, Calmfors, Engqvist, Lagerbäck, Leijonborg, Norén, Stjernkvist, Åberg, Winnerbäck, Wohlin, Werner och Ohly. Montage: mitt eget.
En Lars kommer aldrig ensam.
Du är i Sverige på blixtvisit, men har du hunnit bilda dig någon uppfattning om den svenska ekonomin?Här har Forbes lagt märke till nånting viktigt: Sveriges arbetslöshet har till stor del reglerats med hjälp av den offentliga sektorn. Vi har skaffat oss en välfärdssektor med offentliga medel, som har växt i takt med stigande krav från befolkningen. Den privata sektorn har samtidigt kunnat friställa massor av folk för att automatisera och effektivisera så mycket som möjligt. Under den period som detta system - en växande andel av ekonomin i offentlig regi och därmed konstant hög sysselsättning - omfamnades av det svenska etablissemanget höjdes standarden i det svenska samhället på snart sagt alla nivåer. Välfärden och välståndet tog hyfsat jämna steg uppåt. Sedan 80-talets slut har välfärdskurvan gjort ett brott medan välståndskurvan fortsatt uppåt allt brantare. Svaret på varför den utvecklingen har uppstått ger Forbes delvis i svaret på nästa fråga:
- Vad jag har förstått så har det inte skapats ett enda nytt jobb, netto, i den privata sektorn i Sverige sedan 50-talet. Alla nya jobb har varit offentliga. Förklaringen till den utvecklingen är de höga skatterna. Det är ett problem som Sverige delar med bland annat Danmark.
Vi fick en ny regering förra året, som har börjat med att sänka skatterna. Det skulle alltså vara rätt recept enligt ditt sätt att se?En viktig del av "problemet" med höga skatter skars bort med 90-talets stålbad, då några hundra tusen människor skyfflades ut ur arbetet i den offentliga sektorn, och in i arbetslöshet. Sedan 90-talet beräknas den offentliga sektorns andel av ekonomin minska för varje år som går. Med andra ord ska "problemen" minska och arbetslösheten öka. Det är en linje som sex av sju partier i riksdagen sluter upp bakom och som Forbes med emfas argumenterar för. Skattesänkningarna - jag vill påminna om att de hittills ligger på 65 miljarder - är "alldeles otillräckliga". Arbetslösheten i Sverige är, får man anta, alldeles otillräckligt hög och arbetstakten i skola, vård och omsorg likaså. Bäst att sätta fart på skattesänkningarna, så vi kommer fram nån gång!
- De skattesänkningar som har genomförts är alldeles otillräckliga. Jag förstår verkligen inte varför man inte sänker skatterna mer. Den statliga ekonomin går bra och det skulle inte ens krävas några besparingar för att finansiera sänkningarna. Det är bara att ta av överskotten.
Varför ser vi så sällan dessa tokiga, rika män med makt tala om exakt vad denna agenda går ut på? Hur mycket mer ska skatten sänkas, och hur ska det betalas som inte längre skattefinansieras? Ska man köpa privata skolpremier för att ens unge ska få gå i en klass med färre än 25 elever, ska platsgaranti på vårdhem bara finnas för den som betalar handpenning, ska patientavgifter finansiera hela sjukvården? För att få bukt med personalbristen i den offentliga välfärden och med arbetslösheten i allmänhet måste fler anställas i offentlig sektor. En bibehållen generell välfärd i en avancerad kapitalistisk ekonomi som Sveriges kräver ökande skatter, inte minskande.
Jag tycker att vi kan börja med att ta Steve Forbes på orden:
Det är bara att ta av överskotten.De privata såväl som de offentliga, bör tilläggas.
Kvällens trams ser ut som följer: Berghagen, Calmfors, Engqvist, Lagerbäck, Leijonborg, Norén, Stjernkvist, Åberg, Winnerbäck, Wohlin, Werner och Ohly. Montage: mitt eget.
En Lars kommer aldrig ensam.
25 maj 2007
¡Adelante! Socialism på liv och död
Här kommer den äntligen: Förändra Världen-filmen! Stefan Kangas och Olof Holmgren har gjort en riktigt skön, om än kort, film som ger en inblick i det revolutionära Venezuela.
Vill man ha filmen går den såklart att beställa på dvd genom att skicka e-post till adelante.venezuela@gmail.com.
Men Förändra Världen-kursen har ju också en tidning, och en bok som kom från tryckeriet i Finland i veckan. Vill man ha tag på ett eller flera exemplar av tidningen kan man kontakta mig. Är man ute efter boken - som innehåller djupare artiklar om den bolivarianska revolutionens ideologi och praktik - kontaktar man Catherine Holt, som tillsammans med Kajsa Lundell Karlberg har varit bokens redaktion, på cathholt@gmail.com.
Leve den bolivarianska revolutionen!
Leve socialismen i det 21 århundradet!
Vill man ha filmen går den såklart att beställa på dvd genom att skicka e-post till adelante.venezuela@gmail.com.
Men Förändra Världen-kursen har ju också en tidning, och en bok som kom från tryckeriet i Finland i veckan. Vill man ha tag på ett eller flera exemplar av tidningen kan man kontakta mig. Är man ute efter boken - som innehåller djupare artiklar om den bolivarianska revolutionens ideologi och praktik - kontaktar man Catherine Holt, som tillsammans med Kajsa Lundell Karlberg har varit bokens redaktion, på cathholt@gmail.com.
Leve den bolivarianska revolutionen!
Leve socialismen i det 21 århundradet!
23 maj 2007
Dyngspridande Benulic
Om man är politiskt korrekt etablissemangsliberal och vill klaga på ett land - det ska helst inte vara Nordkorea, USA eller Zimbabwe, för det är som att slå in öppna dörrar - så är det ett latinamerikanskt land som dyker upp alltmer ofta. Venezuela, alltså. Allting i Venezuela händer därför att landet har en socialistisk president, förlåt, diktator, och därför är allting som händer i Venezuela dåligt (om inte oppositionen uppmuntrar det). Boris Benulic skriver en krönika i ämnet i dag, för att fylla igen ungdomens kunskapsluckor i ämnet "kommunismens brott".
Benulic sågar statlig kulturpolitik, som han här menar är dåligt och därför såklart sammankopplar med sittande president Chávez. Han har läst kultursidorna på DN och SvD, som har gjort reportage om en hyllad venezuelansk dirigent med bakgrund i den statligt finansierade utbildningen i klassisk musik.*
Men så till Benulics huvudpoäng, att kultur inte skapar liv. Klart som fasen att kultur skapar liv! Och inte bara det, kulturen förbättrar, förfinar och förenklar hela mänskligheten. Venezuela har, som William Izarra påpekade under en ideologisk föreläsning i Caracas i februari, gett sig in i ett projekt för att lyfta hela mänskligheten. Med kulturen kommer man åt samhällsproblem som kriminalitet, miljöförstöring, tonårsaborter, politisk apati, psykisk ohälsa och den för Venezuela tidigare förlamande hopplösheten. Kulturen är en omistlig del av projektet, och där är musik och symfoniorkestrar bara små kakor i det stora knytkalaset.
Venezuela har en omfattande kulturpolitik. Men det är en politik som syftar till att lyfta människorna - inte ge dem underhållning för kvällen, som tycks vara Boris Benulics uppfattning av kultur. En politik för att ersätta hopplöshetens kapitalism med ett folkligt, socialistiskt samhällsbygge.
* Att koppla samman Chávez med musikutbildningen är för övrigt ett krystat sätt att ge presidenten kritik. Musikprogrammet har funnits i flera årtionden, sedan långt innan Chávez blev en politisk figur.
Benulic sågar statlig kulturpolitik, som han här menar är dåligt och därför såklart sammankopplar med sittande president Chávez. Han har läst kultursidorna på DN och SvD, som har gjort reportage om en hyllad venezuelansk dirigent med bakgrund i den statligt finansierade utbildningen i klassisk musik.*
Det finns en vanlig och väldigt märklig syn på kultur – att det är en aktivitet som på något sätt i sig genererar välstånd. Det är en syn som förenar välmenande musikpedagoger i Venezuela och kommunalråd i Bergslagens bruksorter, där ingen rök längre kommer ur fabriksskorstenarna.Att det i ett samhälle där produktionen inte är till för folket utan för profiten, med följd att stora grupper ställs utanför den, behövs kultur är något som verkar förvåna Benulic. Kulturens roll som skolande och uppbyggande på samhällelig nivå verkar han också ha undgått. Att kultur "ger mitt liv en extra dimension" är väl trevligt för Boris Benulic, men det är ännu trevligare för den vars alternativ är den lokala puben, hallicken eller knarkkungen. Och det är det som missas när den fulliberala kulturanalysen snickras:
[...] vad Venezuela behöver är inte instrumentmakare – det är ingenjörer, svetsare, sjukvårdspersonal, rörmokare, elektriker och naturvetare som kan bygga upp samhället. Förutsättningarna finns ju – men i dag importeras 60 procent av landets konsumtion, och det är enbart möjligt på grund av höga oljepriser. Vad händer när oljepriset går ner?För den illa påläste Benulic, liksom för de flesta andra vars analyser enbart bygger på kunskapen om att a) Chávez är en socialistdiktator b) det satsas mycket på kultur c) Venezuela är fattigt, blir det såklart rörigt. Därför vore det kul om de tog reda på hur saker förhåller sig istället för att låtsas om att de är kunniga. Angående utbildningen av dem som ska bygga upp samhället pågår den för fullt - till skillnad från tiden innan den bolivarianska revolutionen. Venezuela tar hjälp av andra länder för att snabbt bygga upp kompetens inom områden där man under tidigare, så kallade demokratiska regeringar, varit hopplöst efterblivna. Självförsörjning, arbetslöshetsbekämpning och industrialisering är några av de stora fokusområdena för Venezuelas politik i dag.
Men så till Benulics huvudpoäng, att kultur inte skapar liv. Klart som fasen att kultur skapar liv! Och inte bara det, kulturen förbättrar, förfinar och förenklar hela mänskligheten. Venezuela har, som William Izarra påpekade under en ideologisk föreläsning i Caracas i februari, gett sig in i ett projekt för att lyfta hela mänskligheten. Med kulturen kommer man åt samhällsproblem som kriminalitet, miljöförstöring, tonårsaborter, politisk apati, psykisk ohälsa och den för Venezuela tidigare förlamande hopplösheten. Kulturen är en omistlig del av projektet, och där är musik och symfoniorkestrar bara små kakor i det stora knytkalaset.
Venezuela har en omfattande kulturpolitik. Men det är en politik som syftar till att lyfta människorna - inte ge dem underhållning för kvällen, som tycks vara Boris Benulics uppfattning av kultur. En politik för att ersätta hopplöshetens kapitalism med ett folkligt, socialistiskt samhällsbygge.
* Att koppla samman Chávez med musikutbildningen är för övrigt ett krystat sätt att ge presidenten kritik. Musikprogrammet har funnits i flera årtionden, sedan långt innan Chávez blev en politisk figur.
22 maj 2007
Inget moderland utan Lil Kim
Inget moderland utan DigDet är en mäktig låt, det här. Griper tag, på nåt sätt.
Du pressade bort den svåra stormen,
Du gav oss en tro, kamrat Kim Jong-Il!
Vi kan inte leva utan Dig
Vårt land kan inte existera utan Dig
Vår framtid, vårt hopp finns tack vare Dig
Folkets öde är i Dina händer, kamrat Kim Jong-Il!
Vi kan inte leva utan Dig
Vårt land kan inte existera utan Dig
Även om världen förändras hundratals gånger
litar folk på Dig, kamrat Kim Jong-Il!
Vi kan inte leva utan Dig
Vårt land kan inte existera utan Dig
21 maj 2007
Avstamp för borgarbashing
Jag har stått i köket på Ung Vänsters riksting i Herräng hela helgen. Således har det varit väldigt lite sömn, väldigt mycket stress och en hel del förbundskamratumgänge de senaste dagarna. Erik Berg beskriver det bra med fint bildackompanjemang. Att under fyra dagars tid inte träffa andra än hundratals ungsocialister är en upplevelse som inte ska underskattas!
Missa inte Josefin Brinks krönika i Efter Arbetet.
Nu väntar ofantliga mängder sömn och vila.
Missa inte Josefin Brinks krönika i Efter Arbetet.
Nu väntar ofantliga mängder sömn och vila.
13 maj 2007
Förmögenhetsstatistik rocks!
Jag kan inte låta bli att nörda lite statistik:
SCB har delat in befolkningen ekonomiskt i deciler, alltså en tiogradig uppdelning där fattigast hamnar i decil 1 och rikast i decil 10. I en tabell redovisar de befolkningens nettoförmögenhet per 31 december 2005. Resultaten är intressanta.
- 304 000 kronor (minus) är den fattigaste tiondelens nettoförmögenhet.
19 000 och 77 000 kronor är de två mittendecilernas nettoförmögenhet - medel-Klasses, så att säga.
3 267 000 kronor är översta tiondelens blygsamma nettoförmögenhet. Till detta kan läggas att en ganska god del av den där tiondelen är folk som inte alls är jätterika, men som kanske har ett fint hus som inte är jättebelånat eller så. Det finns alltså en grupp - en elit - som har snuskigt gott om pengar. Överklassen. I den gruppen, i den fraktionen av decil 10, finns de riktiga storspelarna, Borelius-, Stenbeck- och Wallenberg-gubbsen.
De tog sannolikt hand om en stor del av den tillväxt på 650 miljarder kronor i förmögenhet som hushållen hade mellan 2004 och 2006. Jag har i alla fall inte känt några hundratals miljarder tynga min plånbok. Inte helt otroligt vore det väl heller om dessa lyckliga få satsade en del av de där 650 stora på att pusha fram en regering som tillåter dem att behålla betydligt större delar av förmögenheten. Vi kallar sånt klasspolitik, och den utövas just nu i ett Rosenbad fjärran mig.
Förresten, ponera att vi skulle rycka en procent - ett hårstrå ur den där frodiga förmögenhetspälsen. Bara för att vi kan, för att vi har den politiska makten. Och så anställde vi 40 000 arbetslösa i den offentliga sektorn för dessa ynka 6,5 miljarder kronor. Typ för att täcka några hål i välfärden.
Tänk vilket kommunistiskt förtryck det skulle bli!
SCB har delat in befolkningen ekonomiskt i deciler, alltså en tiogradig uppdelning där fattigast hamnar i decil 1 och rikast i decil 10. I en tabell redovisar de befolkningens nettoförmögenhet per 31 december 2005. Resultaten är intressanta.
- 304 000 kronor (minus) är den fattigaste tiondelens nettoförmögenhet.
19 000 och 77 000 kronor är de två mittendecilernas nettoförmögenhet - medel-Klasses, så att säga.
3 267 000 kronor är översta tiondelens blygsamma nettoförmögenhet. Till detta kan läggas att en ganska god del av den där tiondelen är folk som inte alls är jätterika, men som kanske har ett fint hus som inte är jättebelånat eller så. Det finns alltså en grupp - en elit - som har snuskigt gott om pengar. Överklassen. I den gruppen, i den fraktionen av decil 10, finns de riktiga storspelarna, Borelius-, Stenbeck- och Wallenberg-gubbsen.
De tog sannolikt hand om en stor del av den tillväxt på 650 miljarder kronor i förmögenhet som hushållen hade mellan 2004 och 2006. Jag har i alla fall inte känt några hundratals miljarder tynga min plånbok. Inte helt otroligt vore det väl heller om dessa lyckliga få satsade en del av de där 650 stora på att pusha fram en regering som tillåter dem att behålla betydligt större delar av förmögenheten. Vi kallar sånt klasspolitik, och den utövas just nu i ett Rosenbad fjärran mig.
Förresten, ponera att vi skulle rycka en procent - ett hårstrå ur den där frodiga förmögenhetspälsen. Bara för att vi kan, för att vi har den politiska makten. Och så anställde vi 40 000 arbetslösa i den offentliga sektorn för dessa ynka 6,5 miljarder kronor. Typ för att täcka några hål i välfärden.
Tänk vilket kommunistiskt förtryck det skulle bli!
Nykolonialt antiklimax
Varför ritar mitt fadderbarn så enkla teckningar?Åfan! Är det så det förhåller sig?
Många faddrar upplever att teckningar de får från sitt fadderbarn är väldigt enkla och inte speglar fadderbarnets ålder. I många länder har barnen inte tillgång till papper, kritor och pennor och de har alltså ingen vana att rita. Istället läggs fokus i skolorna på andra uttryckssätt som sång, dans och teater. När barnen sedan vid enstaka tillfällen får tillfälle att rita till faddern kan teckningarna bli relativt enkla. (Att svenska barn ritar teckningar redan från tidig ålder är något vi ser som naturligt och viktigt i vår kultur men som inte är en självklarhet för fadderbarnen).
Längst bak i tidningen Pusselbiten, som ges ut av Barnfonden, får vi veta att ännu en kvinna som känner sig lite för rik för sitt eget samvetes bästa har rekryterats till fondens styrelse. Och jo, hon är också fadder för en liten svarting i Mali.
Jag drar mig till minnes ett resonemang jag läste för länge sedan, som jag ännu inte har glömt helt. Det handlade om förtryck, objektivt och subjektivt. Det subjektiva förtrycket - svarta barn som gråter och svälter i Afrika - vill vi gärna personligen "engagera" oss i genom att exempelvis bli faddrar. Klart man måste reagera på sådan ondska! Det objektiva - en kapitalistisk världsordning där den inte får mat som inte har pengar att betala med - har vi betydligt svårare att ta ställning emot. Ja, vad har väl den enes bröd med den andres död att göra?
09 maj 2007
MR - i översittarnas tjänst
Vem är MR, mänskliga rättigheter, egentligen till för? Man kan tro att det är samhällets svaga som här ska se liv och välmående räddat undan majoritetssamhällets förtryckande attityder. Och så kanske det funkar, i teorin. Men i praktiken?
En - som Weiron uttrycker det - nollåtta, en borgare i Mercedes, har sett till att flygbolaget FlyNordic anmäls till Marknadsetiska rådet. I sin reklam skriver bolaget nämligen att man kan ta sig till Fjollträsk billigt. Om vi bortser från att det är en lögn att man kan ta sig till Fjollträsk billigt så är det en reklam jag känner mig trygg i. (Även om de kallar sig lågprisbolag så är FlyNordic inget alternativ när jag ska hem till världens centrum via, just det, Fjollträsk.)
Diskriminering?! Diskriminering, my ass!
Men som sagt har en företrädare för översittarna, en maktens skuggfigur, gjort en obefogad anmälan av reklamens upphovsmakare. Och vilken är då denna översitteriets hejduk i Norrland, denna nyamkosabunismens förverkligade ondska? Röda Korset.
Jag har syndat och varit medlem. Nu är det slut med den saken, vill jag lova! Är det fienden som ska omhuldas så överräcker jag med glädje kampen för MR åt nollåttorna själva.
En - som Weiron uttrycker det - nollåtta, en borgare i Mercedes, har sett till att flygbolaget FlyNordic anmäls till Marknadsetiska rådet. I sin reklam skriver bolaget nämligen att man kan ta sig till Fjollträsk billigt. Om vi bortser från att det är en lögn att man kan ta sig till Fjollträsk billigt så är det en reklam jag känner mig trygg i. (Även om de kallar sig lågprisbolag så är FlyNordic inget alternativ när jag ska hem till världens centrum via, just det, Fjollträsk.)
Diskriminering?! Diskriminering, my ass!
Men som sagt har en företrädare för översittarna, en maktens skuggfigur, gjort en obefogad anmälan av reklamens upphovsmakare. Och vilken är då denna översitteriets hejduk i Norrland, denna nyamkosabunismens förverkligade ondska? Röda Korset.
Jag har syndat och varit medlem. Nu är det slut med den saken, vill jag lova! Är det fienden som ska omhuldas så överräcker jag med glädje kampen för MR åt nollåttorna själva.
06 maj 2007
Fokus: folkpartism?
För en tid sedan skrev Ali Esbati krönikor i Fokus och jag trodde att "Ohoj, här har vi en balanserad tidning som vill vara samhällsbevakande utan att agera partiorgan!". Precis som Helena Duroj i förstamajnumret förlorade sin tilltro till Fokus har också jag skakat av mig min naiva tro på Fokus som en sansad tidning.
Inte minst senaste numret är en präktig uppvisning i folkpartism. Ledarkrönikan känns väldigt "Fredrik Malm". Jas (ett projekt som de flesta till vänster om sosseträsket är kritiska till) kallar politiske chefredaktören Martin Ådahl ett "statssubventionerat planekonomiskt" industriprojekt. Detta efter att i meningen innan ha konstaterat att "bara galna pacifister och vänsterdebattörer var mot". Och argumenten mot Jas är i första hand att det är ett för litet flygplan och bara skulle gå att sälja om Sverige var med i Nato. Med andra ord ja till Nato, ja till storslagen vapenindustri och nej till fredspolitik. Sin ledarkrönika avslutar Ådahl med två fyndiga funderingar:
Jo, för att Rosengård har vuxit till en enklav. "Islamismen är utbredd, så även antisemitismen och hatet mot majoritetssamhället. Rosengård är förmodligen Sveriges burkatätaste bostadsområde. Vilket enligt min mening säger en hel del om situationen." Lite senare visar Demirbag Sten med emfas hur väl insatt i problemen hon är: "Tänk på Knutbysekten så kan ni nog föreställa er det sociala trycket."
Dilsa Demirbag Sten målar upp bilden av Rosengård som vi sett den i alla porträtt av nationalsocialister, sverigedemokrater och andra högerextrema (mest folkpartister). Med andra ord på ett i dagens debattklimat okontroversiellt, men med sanningen föga överensstämmande, sätt. I Rosengård bor alla blattarna, och dom har sin lilla tokkultur som vi i det civiliserade Sverige måste gå in och befria dem från. Vi måste ge nyanlända blattar en realistisk uppfattning om Rosengård, så de väljer bort skiten. Annars tar islamiseringen över helt och gör kvinnor, barn och homosexuella till hederskulturens slavar.
Det känns som att man läser massor av sån här skit i alla etablerade medier. Motbilderna får man söka på bloggar, som Kalle Larssons kamp för mer sansad debatt. Därför etsar sig bara den ena bilden fast i allmänhetens medvetande - den mörkblå bilden.
Att Rosengård har blivit en sådan snackis är en sida av myntet. Den andra är att i andra socialt, ekonomiskt och etniskt segregerade områden har samhällseliten ett minst lika socialt likriktande klimat. Jag tänker på områden som Djursholm och Falsterbo, där överklassen och maktmänniskorna bor. Där kvinnorna har gjort eye-jobs och botoxat i minst lika hög utsträckning som rosengårdsborna bär burka. Där det organiserade motståndet mot alla former av mångfald neråt i samhällshierarkin omfattar nästan samtliga boende. Där redan kostnaden för att bo reglerar vilka som kan och inte kan delta i samhällslivet. Det är den andra sidan av myntet som är den verkligt intressanta, för det är där den faktiska makten över samhällets orättvisor finns. Utan att göra upp med överklassreservaten kan man inte göra mycket annat med Rosengård än att slå ner på stadsdelens sjukdomssymptom med repression.
Så länge det är genomruttna, elitistiska analyser likt Demirbag Stens som dominerar det politiska samtalet har vi mer missnöje och våldsamheter att se fram emot. Parallellt med att en allt mer avskärmad maktelit hanterar invandrarområdena hårdhänt växer de högerextrema missnöjesgrupperna.
I ekonomiavdelningen är det Martin Ådahls tur att, kanske, leverera lösningen på problemen med knutbysektiga invandrarförorter: rubriken "Slutstrejkat?" ger uttryck för en förhoppning om att Frankrike under Sarkozy nu ska gå igenom ett stålbad som det Sverige genomgick under 90-talet. Det är ju, får vi veta, på grund av alla strejker och de goda arbetsvillkoren i offentlig sektor som Frankrike har problem. Lösningen är alltså att inskränka strejkrätten och sänka skatterna genom att försämra villkoren för anställda i den offentliga sektorn.
Det blir ingen förlängd prenumerationstid för mig när det gäller Fokus. Den har visat sig vara en ganska exakt kopia av Time (som jag också prenumererar på), både utseendemässigt och politiskt. Samma tröttsamma pissliberalism här som där. Tacka vet jag Flamman och Arbetaren, de krossar knasliberalerna anytime!
Inte minst senaste numret är en präktig uppvisning i folkpartism. Ledarkrönikan känns väldigt "Fredrik Malm". Jas (ett projekt som de flesta till vänster om sosseträsket är kritiska till) kallar politiske chefredaktören Martin Ådahl ett "statssubventionerat planekonomiskt" industriprojekt. Detta efter att i meningen innan ha konstaterat att "bara galna pacifister och vänsterdebattörer var mot". Och argumenten mot Jas är i första hand att det är ett för litet flygplan och bara skulle gå att sälja om Sverige var med i Nato. Med andra ord ja till Nato, ja till storslagen vapenindustri och nej till fredspolitik. Sin ledarkrönika avslutar Ådahl med två fyndiga funderingar:
För övrigt första maj-talade Mona Sahlin på temat socialdemokratisk självkritik och omprövning av gamla dogmer, genom att lova att återställa a-kassan till 80 procent, och kanske höja skatten därtill.Några sidor längre fram blir det brunare i folkpartismen. Dilsa Demirbag Sten konstaterar att integrationsminister Nyamko Sabuni (fp) "förstår vidden av problemen och avser att göra det arbete som Mona Sahlin borde ha gjort.". Vad är problemet som Demirbag Sten oroar sig för?
[Newsflash: att sossarna pratar om skattehöjningar (det är väl inte troligt att de gör det annat än i borgarnas paranoida fantasier, men ändå) är något välkommet nytt. De har snackat nedskärningens dystra poesi ända sedan 80-talet. Att påstå att en 80-procentig a-kassa skulle vara en socialdemokratisk dogm känns rätt nytänkt.]
Till yttermera visso står fransmännen på söndag inför ett knepigt val. Å ena sidan en högerkandidat som vågar tala om mindre stat, regleringar och bidrag - men som samtidigt önskar sig ett departement för "nationell identitet". Å andra sidan en socialistkandidat som lyssnar till förortens ungdomar och vill minska presidentmakten - men samtidigt vill ösa på med bidrag, minimilöner och regleringar.
[Okej, det är alltså bra att "våga tala om mindre stat, regleringar och bidrag", men dåligt att "ösa på med bidrag, minimilöner och regleringar". Låter ganska enkelt, tycker jag. För vem blir valet knepigt? För fransmän i allmänhet, eller för svenska liberaler som förnekar förekomsten av klassintressen?]
Jo, för att Rosengård har vuxit till en enklav. "Islamismen är utbredd, så även antisemitismen och hatet mot majoritetssamhället. Rosengård är förmodligen Sveriges burkatätaste bostadsområde. Vilket enligt min mening säger en hel del om situationen." Lite senare visar Demirbag Sten med emfas hur väl insatt i problemen hon är: "Tänk på Knutbysekten så kan ni nog föreställa er det sociala trycket."
Dilsa Demirbag Sten målar upp bilden av Rosengård som vi sett den i alla porträtt av nationalsocialister, sverigedemokrater och andra högerextrema (mest folkpartister). Med andra ord på ett i dagens debattklimat okontroversiellt, men med sanningen föga överensstämmande, sätt. I Rosengård bor alla blattarna, och dom har sin lilla tokkultur som vi i det civiliserade Sverige måste gå in och befria dem från. Vi måste ge nyanlända blattar en realistisk uppfattning om Rosengård, så de väljer bort skiten. Annars tar islamiseringen över helt och gör kvinnor, barn och homosexuella till hederskulturens slavar.
Det känns som att man läser massor av sån här skit i alla etablerade medier. Motbilderna får man söka på bloggar, som Kalle Larssons kamp för mer sansad debatt. Därför etsar sig bara den ena bilden fast i allmänhetens medvetande - den mörkblå bilden.
Att Rosengård har blivit en sådan snackis är en sida av myntet. Den andra är att i andra socialt, ekonomiskt och etniskt segregerade områden har samhällseliten ett minst lika socialt likriktande klimat. Jag tänker på områden som Djursholm och Falsterbo, där överklassen och maktmänniskorna bor. Där kvinnorna har gjort eye-jobs och botoxat i minst lika hög utsträckning som rosengårdsborna bär burka. Där det organiserade motståndet mot alla former av mångfald neråt i samhällshierarkin omfattar nästan samtliga boende. Där redan kostnaden för att bo reglerar vilka som kan och inte kan delta i samhällslivet. Det är den andra sidan av myntet som är den verkligt intressanta, för det är där den faktiska makten över samhällets orättvisor finns. Utan att göra upp med överklassreservaten kan man inte göra mycket annat med Rosengård än att slå ner på stadsdelens sjukdomssymptom med repression.
Så länge det är genomruttna, elitistiska analyser likt Demirbag Stens som dominerar det politiska samtalet har vi mer missnöje och våldsamheter att se fram emot. Parallellt med att en allt mer avskärmad maktelit hanterar invandrarområdena hårdhänt växer de högerextrema missnöjesgrupperna.
I ekonomiavdelningen är det Martin Ådahls tur att, kanske, leverera lösningen på problemen med knutbysektiga invandrarförorter: rubriken "Slutstrejkat?" ger uttryck för en förhoppning om att Frankrike under Sarkozy nu ska gå igenom ett stålbad som det Sverige genomgick under 90-talet. Det är ju, får vi veta, på grund av alla strejker och de goda arbetsvillkoren i offentlig sektor som Frankrike har problem. Lösningen är alltså att inskränka strejkrätten och sänka skatterna genom att försämra villkoren för anställda i den offentliga sektorn.
Det blir ingen förlängd prenumerationstid för mig när det gäller Fokus. Den har visat sig vara en ganska exakt kopia av Time (som jag också prenumererar på), både utseendemässigt och politiskt. Samma tröttsamma pissliberalism här som där. Tacka vet jag Flamman och Arbetaren, de krossar knasliberalerna anytime!
03 maj 2007
Höken Hökmarks syn på Venezuela
Gunnar Hökmark, EU-parlamentariker för Sveriges nya arbetarparti, sitter i möte med Julio Borges, ledare i venezuelanska Primero Justicia. Borges, som tillsammans med Mexikos förre högerpresident Vicente Fox är på kampanjturné i världen för att svartmåla bilden av Venezuela, vill "skapa engagemang" mot den fruktansvärda Kuba-kommunism som - måhända med hjälp av ett överväldigande flertal av medborgarna - tar över det venezuelanska samhället.
Hökmark ger Borges titeln "den demokratiska rörelsens ledare". Kul för Borges, tycker jag. Säger en del om vad Hökmark vet och vill när det gäller demokrati. Borges var högerns kandidat i presidentvalet 2006, och han vek sig för den populäre Manuel Rosales kandidatur. Med andra ord är det rättare sagt Rosales som är "den demokratiska rörelsens ledare", eller ännu rättare sagt den demokratiska oppositionens ledare. På Borges partis agenda står ungefär samma arbetarvänliga politik som den svenska moderaterna jobbar för. Gissa hur poppis det är att vara nedskärnings- och privatiseringsivrare i ett land som befinner sig mitt i uppbyggandet av en socialistisk välfärdsstat. Inte så jävla. Men det kan Gunnar Hökmark av förklarliga skäl inte ta hänsyn till, i sin iver att "skapa engagemang" mot Venezuelas folkvalda regering.
Jag kan också tycka att det är på sin plats att sticka in i Hökmarks något smala demokratisynfält Primero Justicias verkliga demokratisyn. När vi i Förändra Världen-kursen besökte Primero Justicia i partihögkvarteret i Altamira i Caracas kom nämligen bilden av den demokratisträvande oppositionen rejält på kant. På en fråga om det finns konflikter inom oppositionen svarar Carlos Guillermo Arocha och Máximo Sánchez såhär:
En stilla undran: Hökmark har en inte betydelselös post här i världen, som parlamentariker i en av de imperialistiska stormakter som Hugo Chávez med rätta räds och fördömer. Vad är det för konkreta handlingar han strävar efter när det gäller Venezuela? I dag går partistöd från EU-partierna (till höger, förstås) till Primero Justicia. Men vad är det som Borges och Fox lobbar för att EU ska göra? Införa sanktioner? Bygga upp material till en övergångsjunta för att avlägsna Chávez? Samarbeta med Washington om militär intervention? Vår transparenta europeiska union lär i sinom tid ge svar på mina frågor, men under tiden jag väntar vore det fett najs om moderaterna kunde stödja riktig, formell och folklig demokrati i Syd.
Hökmark ger Borges titeln "den demokratiska rörelsens ledare". Kul för Borges, tycker jag. Säger en del om vad Hökmark vet och vill när det gäller demokrati. Borges var högerns kandidat i presidentvalet 2006, och han vek sig för den populäre Manuel Rosales kandidatur. Med andra ord är det rättare sagt Rosales som är "den demokratiska rörelsens ledare", eller ännu rättare sagt den demokratiska oppositionens ledare. På Borges partis agenda står ungefär samma arbetarvänliga politik som den svenska moderaterna jobbar för. Gissa hur poppis det är att vara nedskärnings- och privatiseringsivrare i ett land som befinner sig mitt i uppbyggandet av en socialistisk välfärdsstat. Inte så jävla. Men det kan Gunnar Hökmark av förklarliga skäl inte ta hänsyn till, i sin iver att "skapa engagemang" mot Venezuelas folkvalda regering.
Jag kan också tycka att det är på sin plats att sticka in i Hökmarks något smala demokratisynfält Primero Justicias verkliga demokratisyn. När vi i Förändra Världen-kursen besökte Primero Justicia i partihögkvarteret i Altamira i Caracas kom nämligen bilden av den demokratisträvande oppositionen rejält på kant. På en fråga om det finns konflikter inom oppositionen svarar Carlos Guillermo Arocha och Máximo Sánchez såhär:
[...] i vårt parti finns det interna konflikter och dessa konflikter är koncentrerade kring strategierna som vi ska ha mot Chávez. En stor diskussion är exempelvis det demokratiska utrymmet för politisk kamp. Det finns de som hävdar att det demokratiska utrymmet i dag har försvunnit i Venezuela och att man måste se sig om efter andra vägar att bryta Chávez regeringsinnehav. Det finns de som tycker att man i Venezuela måste hitta en mer radikal lösning som exempelvis statskupp.Jag tror inte att det finns (någon betydande skara) statskuppsivrare i moderaterna. Men det är jättetokigt att de väljer att samarbeta med - "skapa engagemang för" - de ytterst sorgliga samhällsintressen som det här handlar om!
En stilla undran: Hökmark har en inte betydelselös post här i världen, som parlamentariker i en av de imperialistiska stormakter som Hugo Chávez med rätta räds och fördömer. Vad är det för konkreta handlingar han strävar efter när det gäller Venezuela? I dag går partistöd från EU-partierna (till höger, förstås) till Primero Justicia. Men vad är det som Borges och Fox lobbar för att EU ska göra? Införa sanktioner? Bygga upp material till en övergångsjunta för att avlägsna Chávez? Samarbeta med Washington om militär intervention? Vår transparenta europeiska union lär i sinom tid ge svar på mina frågor, men under tiden jag väntar vore det fett najs om moderaterna kunde stödja riktig, formell och folklig demokrati i Syd.
Vem har tagit János?
En riktig usling till tjyv har snott Ungerns tidigare store ledare János Kádár, läser jag i DN. Tänk, det kan inte vara lätt att vara gammal och askig i dagens Ungern...
Gårdagen var en riktig hit. Tåget från Östersund gick mot Stockholm 17.00, som beräknat. Redan innan Ope, nedanför Torvalla by, kom första stoppet när lokets säkerhetssystem tvingade lokföraren att starta om loket. Sen fortsatte det med ett och annat spontanstopp längs vägen genom inlandet.
När vi just hade passerat Ockelbo fick vi veta att en kontaktledning hade rivits ner söder om Gävle, vilket gjorde att trafiken fick ledas om inåt landet mellan Gävle och Uppsala. Svängen över Avesta-Krylbo, Storvik och Sala gjorde oss en timme och fyrtiofem minuter försenade. Till Stockholm kom tåget tjugo över tolv - en dryg timme efter att mitt nattåg mot Malmö hade avgått. Det innebär givetvis att jag har missat hela skoldagen och att det egentligen var helt värdelöst att ta tåget söderut innan söndagen.
Så i natt har jag sovit på hotell och i morse åt jag hotellfrukost. SJ bjöd. Nu sitter jag i förstaklassvagnen och har alltså tillgång till internet utan att ha betalat för det. Tack, SJ.
Tillbaka i Malmö ska jag leta lite extra efter János; i Stockholm tror jag inte att han är. Var det kanske urnan med makarna Kádár som stod utanför asienbutiken på Kyrkgatan i Östersund, förresten? Det bör utredas.
Gårdagen var en riktig hit. Tåget från Östersund gick mot Stockholm 17.00, som beräknat. Redan innan Ope, nedanför Torvalla by, kom första stoppet när lokets säkerhetssystem tvingade lokföraren att starta om loket. Sen fortsatte det med ett och annat spontanstopp längs vägen genom inlandet.
När vi just hade passerat Ockelbo fick vi veta att en kontaktledning hade rivits ner söder om Gävle, vilket gjorde att trafiken fick ledas om inåt landet mellan Gävle och Uppsala. Svängen över Avesta-Krylbo, Storvik och Sala gjorde oss en timme och fyrtiofem minuter försenade. Till Stockholm kom tåget tjugo över tolv - en dryg timme efter att mitt nattåg mot Malmö hade avgått. Det innebär givetvis att jag har missat hela skoldagen och att det egentligen var helt värdelöst att ta tåget söderut innan söndagen.
Så i natt har jag sovit på hotell och i morse åt jag hotellfrukost. SJ bjöd. Nu sitter jag i förstaklassvagnen och har alltså tillgång till internet utan att ha betalat för det. Tack, SJ.
Tillbaka i Malmö ska jag leta lite extra efter János; i Stockholm tror jag inte att han är. Var det kanske urnan med makarna Kádár som stod utanför asienbutiken på Kyrkgatan i Östersund, förresten? Det bör utredas.
01 maj 2007
Första maj - fuck yeah!
Vänsterpartiet, Ung Vänster, Syndikalisterna och Syndikalistiska ungdomsförbundet anordnade tillsammans förstamajdemonstration i stan i dag. Det gick väl okej. Som vanligt blåste det och temperaturen höll sig troget under tiogradersstrecket (på plussidan, visserligen). Men partisekreterarens tal var 200 procent av vad man som frusen åhörare orkar med. Och inte var det några jättetajta slagord, heller.
Ett par hundra deltagare - det var typ fullt i fikakällaren på Storsjöteatern efteråt - måste ändå anses vara fullt godkänt. Nästa år blir det bättre, med snyggare flygblad och mer gedigna förberedelser.
Kvällens konsert, som Ung Vänster Östersund stod för, var som sig bör en fet tillställning. Det är helt sjukt kul att Penny Century ställde upp i år igen!
Till skillnad från politiskt istida Sverige hände det grejer i Venezuela. Chávez höjde minimilönen med 20 procent, förklarade det uppmärksammade oljeutvinningsprojektet i Orinoco för igångsatt och meddelade att Venezuela lämnar IMF och Världsbanken. Inte illa alls. Hallå där, nya arbetarpartiet - vad är Reinfeldts motdrag?
Ett par hundra deltagare - det var typ fullt i fikakällaren på Storsjöteatern efteråt - måste ändå anses vara fullt godkänt. Nästa år blir det bättre, med snyggare flygblad och mer gedigna förberedelser.
Kvällens konsert, som Ung Vänster Östersund stod för, var som sig bör en fet tillställning. Det är helt sjukt kul att Penny Century ställde upp i år igen!
Till skillnad från politiskt istida Sverige hände det grejer i Venezuela. Chávez höjde minimilönen med 20 procent, förklarade det uppmärksammade oljeutvinningsprojektet i Orinoco för igångsatt och meddelade att Venezuela lämnar IMF och Världsbanken. Inte illa alls. Hallå där, nya arbetarpartiet - vad är Reinfeldts motdrag?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)