Grymt om Palestina

Olle Svenning ger ännu en mycket bra analys av läget i Palestina i dag:

Konfliktlösningar förutsätter medverkan från alla parter och hårt förhandlingsarbete på basplanet. Västvärlden och Israel kommenderar uppifrån att Hamas måste kapitulera.
Den fråga som den palestinska striden kristalliseras kring gäller Mahmoud Abbas krav om folkomröstning om en tvåstatslösning. Till synes ett rimligt krav. Israel måste erkännas.
Abbas idé ingår i ett riskabelt spel. En seger för hans linje, mot Hamas, skulle ge presidenten möjligheter att lösa upp parlamentet och utlysa nyval. Det är inte alldeles orimligt av Hamas att kalla presidentens plan för en statskupp.
[...]
Israeliska regeringskretsar uttalar något som liknar en dödsdom över den palestinske premiärministern: Han kan likvideras om raketbeskjutningarna mot Israel inte upphör.
Israeliskt våld eller hot om fortsatta statssanktionerade mord passerar, ingen västlig politiker andas något kritiskt. Olmert är en väl sedd gäst.
Den västliga Mellanösternpolitiken har medvetet blåst under ett palestinskt inbördeskrig och eliminerat fredsarbetet. Sverige har, skamligt nog, anpassat sig till den politiken.

Det här är viktigt. Den svenska utrikespolitiken fogar sig efter EU:s och gör att svenska ministrar helt tystnar i avgörande frågor. I gårdagens Uppdrag granskning analyserades problemet grunt. Bakom den totala tystnaden politiskt i MR-, folkrätts- och demokratifrågor sluter oroväckande stora delar av mediekåren upp. Allra tydligast visar det sig i ett nästan sjukligt motstånd mot alla som lyfter kritik mot missförhållanden i världen.

När Lars Ohly lyfter vänsterpartiets kritik mot amerikanska övergrepp och vansinniga felsatsningar, bankar ledarskribenterna en efter en sönder debatten med spikklubba. Detta gäller i de flesta frågor som Ohly uttalar sig, förutsatt att vänsterpartiet där har en åsikt som inte stämmer överens med övriga partiers. Att försöka kritisera Washingtons politik, och därmed EU:s, den svenska regeringens, borgerlighetens och medias linje, är - precis som Ohly har sagt - som att svära i kyrkan. Det finns ingen gräns för hur stor anstöt kritiken från vänster väcker. Så stor anstöt att man lägger alla lock på och i sak vägrar försvara sina egna ruttna ställningstaganden.

Ung Vänster gör ett tappert försök att bekämpa tystnaden.