I dag var det demonstration igen, avsides på Drottningtorget och med något hundratal dyngsura deltagare. Efter ett tag bestämdes att vi skulle stå kvar i hällregnet och lyssna på talarna och titta på Hizbollahs blöta flaggor i stället för att gå i demonstrationståg.
På tevenyheterna har man nu visat tillräckligt många argument för att välja sida i "konflikten i Mellanöstern". Den annalkande oljekatastrofen, med tiotusentals ton olja i Medelhavet efter Israels bombande av libanesiska oljecisterner, är ett av dussintals enskilda bevis, vart och ett i sig tillräckliga för bojkott av Israel. Vilken sida ska man välja?
Svaret bland demonstranterna i Malmö är självklart, även om jag under gårdagens flygbladsutdelning språkade lite med en kurd som ansåg att det är Libanon som ska bojkottas, för sina brott mot kurderna. Israel ska sättas under blockad och under hårdaste internationella press. I en rysligt rak artikel propagerar Andreas Malm för att vänstern i sin helhet ska välja Hizbollahs sida. Han utgår från att vi har två sidor att ta ställning till - den israeliska arméns angrepp och den Hizbollahledda gerillans motangrepp - och att Libanons sida är Hizbollahs.
Det finns inget obefläckat vänsterparti i Libanon som kanaliserar folkets vilja och värnar libanesisk självständighet. Det finns Hizbollah, och så finns det kapitulation inför den israeliska aggressionsmakten. Här blir vänsterns val att sluta upp bakom Hizbollah. Till seger, menar Malm, eftersom en Hizbollahs seger vore ett Israels nederlag och därmed ett steg närmare suveräna libanesiska och palestinska stater, samt ett Israel som fastslår sina givna gränser slutgiltigt. Om man drar Malms argument lite längre så bör vi uppmana Irans och Syriens arméer att gå in i Libanon för att köra ut de israeliska angriparna. Så långt vet jag inte om jag vill gå, men inte läser jag Trip to Lebanon utan att innerligt hoppas att Israel förlorar den här kampen. En lycklig bieffekt av ett israeliskt nederlag vore att vinnaren - Libanon - fick formulera en bit av historietexten. Med andra ord den om Israel som ockupationsmakt och terrorstat, och om Hizbollah som motståndsrörelse i det libanesiska folkets tjänst.
Visst är sanningen mer komplicerad än att Hizbollah vill alla libaneser väl, men sanningen är också att slaget just nu står mellan Israel och Libanon, och mellan Israel och Palestina. Antingen vinner Libanon och Palestina, eller så vinner Israel. Vem man vill ska vinna är väldigt mycket en ideologisk fråga. Hur man vill att slaget om Mellanöstern ska sluta är en fråga om vems militära kraft som ska segra. För min del är det inte den israeliska statsterrorns kraft som känns bäst.
Nu ska jag blada de sista av Vänsterpartiet Malmös 870 000 valsedlar, i 145 000 foldrar och 145 000 vikta tidningsblad.
2 kommentarer:
Ditt resonemang är riktigt obehagligt. Du ställer dig alltså på terroristernas sida för att Israel enligt dig är ännu värre.
Så hatfylld du måste vara.
Hat förblindar, du vet.
Själv brukar jag tänka så här: Tänk om den som tycker annorlunda än jag har rätt.
I detta fall alltså: Tänk om du har rätt. I så fall är Israel en hatisk aggressiv makt och Hizbollah är Libanons hopp.
OK. Men ändå kvarstår fakta. Hizbollah dödar avsiktligt civila och gömmer sig bland dem.
Gömmer sig de israeliska soldaterna bland dom civila? Nej.
Att välja sida och stödja Israel mot är alltså lätt. Om man inte är förblindad av hat.
Jag tycker att ditt eget resonemang är tillräckligt obehagligt.
Du menar att den som "tycker annorlunda" kanske har rätt. Jag menar att det inte spelar någon roll om man "tycker annorlunda" än jag och vänstern - faktum är rätt svårt att bortse från: Israel ockuperar palestinska och syriska/libanesiska områden, vägrar att definitivt fastslå sina egna territoriella gränser och bedriver inne i andra länder väpnad kamp som riktas urskillningslöst mot oskyldiga såväl som mot kriminella. Men visst - om man bortser från att Israel som stat har ett visst ansvar och vissa skyldigheter gentemot andra stater och folk, så är förstås Hizbollahs val av kamp både riktigt obehaglig och oacceptabel.
Att ställa sig på Libanons sida - för libanesernas rätt att med alla till buds stående medel bekämpa den högteknologiska, massiva attack som Israel de senaste veckorna utfört inom landets gränser - innebär oundvikligen ett ställningstagande där Hizbollahs roll inte går att bortse från. Hizbollah är en tongivande del av det libanesiska samhället, och därmed tar ju alla som ogillar den israeliska aggressionen, men stödjer palestiniernas och libanesernas kamp för nationell suveränitet, på ett eller annat sätt ställning för såväl Hizbollah som Hamas militanta gren.
Jag är inte direkt hatfylld, men jag är djupt frustrerad över att se en konflikt eldas på från Washington - en konflikt som faktiskt inte är berättigad. De direkta israeliska aggressionerna är så att säga rännilen som får fördämningen att brista.
Argumenten: Israel är en inte hatisk, men absolut aggressiv makt (eller skulle den enorma vapenarsenalen, med alla sorters massförstörelsevapen, vara betydelselös?). Staten Israel vill inte tillåta självständiga palestinska och libanesiska statsbildningar, efter 1967 års gränsbestämmelser. Sina strävanden uppnår Israel genom murbygge, bosättningar och oförutsägbara ockupations- och krigskampanjer.
Hizbollah är "Libanons hopp" eftersom det är den enda förankrade samhällsrörelse som håller ställningarna när israeliska soldater går in i landet. Deras främsta mål är israeliska soldater i Libanon (bland annat var det med den motiveringen man tillfångatog och dödade soldater den 12 juli).
De israeliska soldaterna - 15 000 bara i Libanon - utför avrättningar och ödeläggningsräder bland civila. Oavsett hur många terrorister ett civilt bostadshus huserar får ett annat lands militär inte spränga huset i bitar bara sådär.
Att stödja Israel är väldigt komplicerat, men ändå - enligt min bedömning - fortfarande inte helt omöjligt, om man aktar sig noga för att bli naiv. Att, som Fredrick Federley med flera, aktivt bidra till den israeliska slakten av muslimska grannar, är om något ett bevis på hatförblindning. Ett stöd till Israel som går ut på att Israel har rätt att försvara sig självt mot attacker, att Israel har rätt till självständighet inom fastslagna gränser och att Israel har rätt att enligt avtal begära kriminella utlämnade för åtalsprocesser, är ett godtagbart stöd. Ett stöd till Israel som förbiser landets vidriga brott mot mänskligheten, i form av utomrättsliga avrättningar, utsvältning av hela länder och ödeläggelse av all modern infrastruktur, är ett i sanning obehagligt stöd.
Skicka en kommentar