Jag har haft ledigt i dag, bara skrivit ett enda inlägg i SVT:s forum. Därmed har också funnits tid att läsa. Det mest läsvärda hittills i dag hittade jag på SvD.se. Artikelserien om alzheimersjuka Elisabeth skrämmer och känns väldigt gripande.
Alzheimers sjukdom är nog den sjukdom jag minst av allt i världen vill ha. Cancer i prostata, lever, lungor (nja...), hud - fine, det gör säkert ont och slutar i antingen tillfrisknande eller död. Hiv - dödar efter en tids förvärrande sjukdom, eller kan hållas i schack med starka piller. Okej. Sjukdomar. Man mår dåligt, kanske vill dö, eller dör. Sånt händer, det kan förklaras och förstås. Men Alzheimers?! Hjärnan monteras ner, cell efter cell; pusslet löses upp bit för bit. Från diffus glömska och initiativlöshet, via förlust av ord och rörelseförmåga till total tomhet. Den sjuke blir som ett skal, en varelse som ibland säger osammanhängande ord utan mening, som helt har tappat alla möjligheter att vara en självständig och tänkande människa.
Via denna skrämmande serie artiklar tar jag mig till RTVD:s hemsida. Föreningen arbetar för legalisering av dödshjälp, en metod som jag själv mer än gärna skulle vilja se användas om jag drabbades av en sjukdom i klass med Alzheimers eller svår cancer. För mig finns det absolut ingen anledning i världen att - efter 50 års ålder - leva antingen under svåra plågor/svårt passiviserad av medicinering, eller med en sjukdom som raderat ut hela jaget. Då är det bättre att jag får dö.
Tyvärr är rätten att dö en fråga som inte direkt gör sig i samhällsdebatten - det är lite som rasism är politiskt, fast inom läkarnas område. Något politiskt inkorrekt. De flesta som driver frågan får - rätt eller ej - kufstämpel. Hoppas att frågan tinar upp lite, så vi kanske i framtiden får bestämma själva när vi vill sluta belasta omgivningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar