Jag hittade en intressant text skriven av en före detta ungvänstrare, om före detta vänstersympatisörer. "Vägen från vänstern" är ett försök av Evelina Lorentzon att visa hur människor kan bli liberaler, som kanske tidigare har varit hängivna socialister.
Det är lovvärt med ärliga försök att förklara företeelsen. Flera viktiga och riktiga poänger finns förstås med, exempelvis om de stora problem som högerns ungdomsorganisationer har med att låtsas vara folkliga (ett problem som i mångt och mycket är inbyggt i själva begreppen "höger" eller "liberal"). Men det finns också en del som känns väldigt märkligt och mer som organisationsliberalt skitsnack än som upplevt missförhållande.
Ta det här med att ungvänstrare som kallar sig kommunister skulle anses bättre skolade än andra. Jag undrar varifrån den uppfattningen kommer, om inte från påhittade berättelser. Målet med vår politik är förvisso ett klasslöst, kommunistiskt samhälle, men vi är ett socialistiskt och feministiskt förbund. Således kan man kalla sig både vänster, kommunist och socialist, och vara både skolad eller oskolad helt oavsett vilken - om någon - etikett man vill sätta på sig. Själv har jag aldrig på allvar kallat mig kommunist (bara i de fall då riktigt tokiga liberaler undrar vad jag kallar mig. Då tar skadeglädjen i att se deras indignation över.). Och vi som inte kallar oss det är inte på något vis bottenskrapet i Ung Vänster. Men visst kan man skriva att kommunistgrejen är ett faktum, om man känner för att fara med lösa påståenden.
Eller den om att liberalers argument skulle vara mer övertygande och överlägsna de "marxistiska" (SSU, marxism - wtf?^^). Det känns som att två saker där kan spela en större roll än själva argumenten. Antingen är det kompisar/klasskamrater som man inte orkar argumentera emot, eller så är det andra killar i samma speciella samhällsskikt, som helt enkelt övertygar en om att övre medelklasskillar inte kan vara socialister. Klart är att arbetarklassmänniskor med förståelse för klassamhället, organiserade i arbetarrörelsen, inte argumentmässigt blir övertalade av liberaler.
Att som politiskt engagerad "byta sida" är ett fenomen som jag bara inte kan greppa. I synnerhet när det gäller från vänster till höger; närmast omöjligt om det handlar om en seriös person. Om jag som marxistfeminist och ungvänstrare ser klass- och könskonflikter som de grundläggande, strukturella problemen i Sverige så finns det inget i världen som kan få mig att "byta" syn till en där det bara finns individer och inga kollektiv. Kan jag få det hela förklarat?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar