Det finns inte en chans för Feministiskt initiativ (fi) att ta sig in i riksdagen. I nyhetsmedia och via mediernas opinionsutrymmen har ett effektivt, nästan mekaniskt drev lyckats strö glassplitter över den röda mattan till riksdagen. Av någon märklig anledning - jag vågar nästan föreslå att den är sociokulturellt och ideologiskt betingad - har Junilistan (jl) i en färsk opinionsundersökning hamnat på höga siffror.
Visserligen ska det sägas att Junilistans formella valstrategi ser mer seriös och målmedveten ut än Feministiskt initiativs. Med en bred samhällsanalys i politiskt välkända områden och en uttalad vilja att ta sig in i riksdagen på Nils Lundgrens personliga mandat har listan nått fram till "opinionen".
Underligt nog har den röda riksdagsmattan sopats ren lagom till dess att jl inträdde på mediescenen. Politiskt liknar jl och fi varandra. Båda har kommit att symbolisera något slags kritik. Mot EU, mot "etablissemanget", mot gamla strukturer. Men ack så partikritiken har riktats ojämnt!
Jl har åtskilliga ståndpunkter som förtjänar kritik av både liberaler, socialister och många andra med "politiskt korrekta" åsikter. Förslag vi får höra från jl är bland annat att "jobbfrågan" ska lösas tvärpolitiskt - alltså att sossar och borgare gör upp om arbetsmarknadsfrågor lite som i Tyskland. Jl vill minska antalet riksdagsledamöter och överlåta mer av den offentliga sektorns uppgifter handhas av kommunerna. De vill för detta ändra i grundlagen och införa en författningsdomstol. Ett skatteavdragssystem för "rengöring, omsorg, tvätt" vill de införa. Dessa åsikter är i någon utsträckning nykonservativa och av ett slag som jag inte har sett i Sverige sedan "Samtidsmagasinet Salt" var igång. Ett parti som vill genomföra förändringar som dessa (och många, många andra) - läs deras plattformssammanfattning - ska ha kritik av medier som vill behålla ett rykte som trovärdiga.
Samma toppskikt i svensk medieindustri som låtsas förvånade över att fi anser sig vara utsatt för politiska mediedrev, pressar aktivt på en förskönande bild av andra partier. Jag törs påstå att de verkställande chefernas ideologiska och sociokulturella bakgrund i förkrossande många fall utgör måltavla för feministiska och strukturkritiska krafter som fi. Därför är fi och andra partier med liknande agendor det stora hotet mot maktmedia.
Fi må vara "ultrafeminister", men något hot mot välfärd, jämställdhet och framsteg är de då inte. Det är däremot jl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar