Storbankerna har hittills i år kasserat in 40 miljarder kronor i vinst, rapporterar SVT, tio miljarder per bank om man slår ut det jämnt. Jag har tidigare skrivit om det. Bankerna är en favoritföljetong. Finansmarknadsministern, kompetente Sven-Erik Österberg, hävdar att bankerna nu borde höja sparräntorna och på så sätt ge tillbaka pengar åtminstone åt de välbeställda kunderna. Bankerna säger nej: Nordeas informationschef berättar att de låga räntorna faktiskt ger bankkunderna mycket låga bolånekostnader.
Ja, det är jättebra att ha noll ränta nu, och sen, när folk är rejält belånade, höja den ordentligt. Det garanterar en jämn och fin vinstnivå på kanske femtio miljarder om året i banksektorns Sverige. Jag har förstått att förtroendet för marknaden är viktigt - och en hörnsten i det privata ägandet är ju faktiskt aktieutdelningarna. Mer åt dom mätta!
Tre intressanta dimensioner av socialdemokrati har varit i hetluften på sistone, lika bra att hålla koll på dem alla:
- Den norska. Stoltenbergs AP har vunnit regeringsmakten med ett politiskt program som i stort sett kör om vänsterpartiets.
- Den svenska. Perssons SAP går just nu in i valrörelsen med rejäl emfas på politiskt förtydligande och framsteg. Kan bli bra om de får odla ideologin lite till.
- Den tyska. Münteferings SPD är i ett politiskt dödläge sedan han avgått på grund av vägran att acceptera partiledningens vänsterkandidat som partisekreterare. Kanske blir det ingen "storkoalition" av krist- och socialdemokrater? Allt (eller inget) kan hända i Tyskland den närmaste tiden. Nytt nyval? Vem vet - spännande att se om folket ännu tydligare visar att vänster är tidsenligt.
Om jag vore pessimist eller dogmatiskt ortodox i mina åsikter skulle jag förstås kunna avfärda den borgerliga socialdemokratin lite käckt raljerande, men det gör jag inte. So-si-jal-demokratin är Europas största partirörelse, och förtjänar därmed lite respekt även om den ibland tycks hopplöst korrumperad, vansinnigt oradikal och frustrerande flat. Jag är optimist, jag tror på partidemokrati och på att karriäristerna i sosseledningarna känner ungefär hur folk vill ha det. Folk är förbannat trötta på liberalismens reformistiska välfärdsvåldtäkt.
1 kommentar:
Nu tycker jag att du är vred i överkant. Sånt kan straffa sig när man som kvinna gör karriärssträvanden i partitidningen, vettu.
Skämt åsido - det handlar förstås om att ge och att ta. Mest ta, när det gäller partiledningen. Åt höger. Men omkringliggande länders socialdemokratiska framgångar på vänsterpolitisk argumentation kommer att smitta av sig. När det går upp för Göran att inte så lite radikal vänsterpopulism hjälpte norske partibrodern att stjälpa en "framgångsrik" borgarregering kommer han att börja mixtra. Förhoppningsvis klämmer nya partiledningen ur sig några ganska vågade vallöften, i Stoltenbergs kölvatten.
Oavsett vad de svenska sossarna själva resonerar sig fram till (ja, det är pinsamt och vanvettigt att bevittna den totala avsaknaden av proggig analys - exempelvis på jämställdhetsdelen) så är en sosseregering enklare att avkräva bättring än en borgarregering.
Jämställdhetsminister Jens Orback (s) känns på ett förvisso motbjudande sätt ändå mindre orimligt än jämställdhetsminister Gunilla Carlsson (m).
Skicka en kommentar