Representativ företagsdemokrati

Interndemokratin i näringslivet snackas det en del om, ibland. Ska man kvotera in kvinnor? Nej, det vore odemokratiskt. Än stärka fackets inflytande, då? Pyttsan, rena maffiametoderna. En riktig bolagsstämma i det svenska, vitala näringslivet hänrycks av en stark ledare; nån som är lämplig att representera företaget. Helst av en rundlagd medelålders man.

DN Ekonomi redovisade i somras hur representativiteten i tio stora svenska företag ser ut. På de flesta svenska storföretags bolagsstämmor har en eller ett par personer en majoritet av röstantalet. Man är dock snabba att klargöra:

Aktieägande är dock inte odemokratiskt, om man ser röster och inte antal personer som avgörande.

Nä, det kan jag tro. Tur att vi förvissas om det igen. Rubriken, och det faktum att ett par dussin personer äger och förvaltar huvuddelen av den svenska ekonomin helt utan att stå ansvariga inför folket, skulle ju kunna tolkas på andra sätt. För på en bolagsstämma utgör väl en gubbklick på en till sex personer (och deras totala dominans över allt vad företagets styrning heter) inget demokratiskt problem? När bolagens högsta höns enligt nedärvda ritualer fördelar miljardvinsterna i miljonknippen bland ägarmajoriteterna, då är det åtminstone hyfsat demokratiskt? Kanske får man resonera som signaturen liber på kommunity.nu, "Det är det bästa system vi har, och annars finns ju alltid nazi-kommunism att välja på."...

Lemme tell y'all a lil' somethin': Aktieägande är odemokratiskt. Principen om makt efter rikedom är inte bra. Ett demokratiskt statsskick legitimerar inte en tyrannisk arbetsmarknad. Ekonomi- och demokrati-sofftyckarna borde konstatera detta någon gång ibland, för att bryta det enfaldiga försvaret av odemokratiska ekonomiska system.