Amerikansk utrikespolitisk praktik är - eller bör i alla fall vara - känd för att sällan vara teorin utövad. Där Washington snackar om demokratisering och befrielse, traditionellt konstruktiva och "goda" verktyg/mål, utövar man gärna dess motsats. Några exempel ur den senaste tidens aktioner är utomrättslig tortyr i allsköns länder, bombning av civila mål med internationellt bannlysta vapen och förstås ett fortsatt inte helt schysst samarbete med världens odemokratiska stater.
Oljan var en viktig faktor i invasionen av Irak och oljans rikedomar fortsätter att spela en stor roll både i Förenta staterna och i världen i stort. Jag läste ett upprört uttalande från amerikanska Friends of the Earth där de attackerar oljebolagen och Washingtons skattelättnader åt oljeindustrin.
Under tredje kvartalet i år gjorde de fem största oljebolagen en vinst på över 30 miljarder dollar, ungefär 250 miljarder kronor. Det är big business; oavsett vad kriget mot Irak kostar de amerikanska skattebetalarna så gör oljebolagen värsta glädjeskutten över situationen som den ser ut nu. Skattebetalarna, ja. Just det. Från Washingtons sida tackar man oljeindustrin för dess existens genom skattelättnader på runt 14 miljarder dollar, nästan 110 miljarder kronor. Ska man se det som en muta till stöd för fortsatta ockupationsinvesteringar i Mellanöstern? Eller rent krasst som en överföring från offentlig (via krigsmakten) till privat sektor? Kanske en tröst för utebliven oljeutvinning på hemmaplan. Det visar hur som helst på det nödvändiga och humana i amerikansk politik - i går, i dag och i framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar