Det har inte varit särskilt hett att debattera abort så länge jag kan minnas/har haft öronen öppna för sådan diskussion. Men sedan 2005 har många dörrar öppnats för abortmotståndarna, som i Förenta staterna är starka både politiskt, organisatoriskt och ekonomiskt. Nu har det kommit till en gräns där medietyckarna går ut och tar ställning för eller emot, i en hetluftsdebatt.
Linda Skugge skrev en krönika där hon säger sig vara abortmotståndare. Nu vet jag i och för sig inte hur pass allvarlig hon är, men resonemanget tycks gå ut på att många ser abort som ett alternativ till preventivmedel och att man ska se graviditeten som en gåva. Det tangerar de kristnas flum, med andra ord.
Åsa Petersen går till svars mot detta. Hon påminner om de där viktiga sakerna som faktiskt finns bakom vår ibland känslobaserade samhällsdebatt. Nu får hon återigen skriva i ämnet, sedan reaktionerna - gubbars, som uppenbarligen reagerar med utgångspunkt i en livstidserfarenhet av kyrkligt arbete - varit "galna och reaktionära" (en standardfras från Ali Esbati i dessa tider).
Jag var på Ås naturbruksgymnasium, Torsta, i dag. Där blev jag inbjuden av engelsklärarinnan, som är kristdemokrat, att på engelska ge Ung Vänsters syn på olika politiska frågor. Jag tackade förstås ja och gav mig rakt in i diskussionen. En debatt som kom upp var just den om abort. Det gick i och för sig fint, och alla i klassen höll med mig - och lärarinnan var nog tvungen att tona ner sitt partis åsikter något - men jag passade ändå på att betona för eleverna att den här frågan inte heller kan tas för given.
Över huvud taget är det väldigt lite som kan tas för givet nu för tiden, allra minst när det gäller oss vanliga, dödliga, vi som inte är i samhällets elit. Där uppe, i nätverken mellan tankesmedjor, allianser och bolagsstyrelser, har färdvägen ritats ut. Nu gäller det bara att undanröja den folkvilja och de folkflertalets intressen som står i vägen för högerns projekt. Bäst görs detta genom att spela på känslor.
Ju mer motstånd mot nyliberaler och nykonservativa vi gör, desto bättre mår jag. När gamla gnällkärringar, unga svartrockare och resten av det vanliga folket tillsammans gör uppror mot högerns planer och regeringarnas ohållbara arbetsmarknadspolitik, njuter jag. Går medelsvensson ut och kräver en värdig arbetarpolitik, lugnar jag ner mig. Dit är det en lång väg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar