Jag såg Gitmo i kväll, en film av Erik Gandini (som också gjorde Surplus) och Tarik Saleh. Saleh var med på Regina och snackade efteråt, delade med sig av anekdoter från filmens gång. Det visar sig att ett par filmare med några hundra tusenlappar i filmkassa kan gå rätt långt i sitt arbete med att utreda vad den amerikanska världspolitiken går ut på. Hur kommer det sig att mainstreammedia med sina mångmiljardbudgetar inte ens närmar sig liknande resultat av avslöjanden?
Gitmo ställer frågor och riktar uppmärksamheten åt rätt håll. Den ifrågasätter och uppmanar till ifrågasättande, på ungefär samma sätt som Pentagon själv gör det, fast med precis motsatt måltavla.
Tarik Saleh var märkbart upprörd över den svenska politiken. Han menar att det saknas civilkurage och att det i den svenska regeringen finns en medveten strategi som går ut på att ställa sig på den vinnande partens sida i en konflikt. Regeringen Persson betecknas knappast av civilkurage. I dag uppmärksammar till exempel Tora Breitholtz att regeringen har en ursäktande hållning till Marockos ockupationspolitik.
En fråga jag kom på efter att ha lämnat biosalongen är hur länge Saleh och kamraterna på Atmo tror att de kommer att fortsätta kunna räkna med finansiering. Deras senaste film har potential att bli riktigt farlig i Förenta staterna, där den redan vunnit hedrande omnämnande. Ivern från de svenska myndigheterna att falla Washington i smaken lär vara ett reellt hot mot filmmakare som Gandini och Saleh.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar