På ABF pratade i dag Patrik Paulov om Venezuela, ur Kommunistiska partiets (kP) synvinkel. Om det chockar någon kan jag avslöja att KP gillar Chávez och den latinamerikanska frigörelsen från den amerikanska imperialismen. Det gör jag också, med reservation för att jag ser lite mer kritiskt på de demokratiska och rättsliga verktyg som Chávez väljer att lägga hårdare band på.
De senaste åren har till exempel pressen i landet tystats direkt med skärpta medielagar. Oppositionen, som länge har beskrivit Chávez som en sinnessjuk och pervers despot, kan räkna med rejäla böter när staten stämmer tidningar, radiokanaler och tevestationer för kränkning av statens företrädare.
Chávez har också sett till att Högsta domstolen består av hans vänner, vilket garanterar resultaten av eventuella tvister mellan presidenten och oppositionen. Detta, i kombination med att samtliga platser i parlamentet innehas av chavister, till följd av oppositionens valbojkott, gör att den venezolanska demokratin sitter lite brunt till. Så länge oljepengarna fortsätter strömma till i schysst takt och de sociala programmen inte är helt genomkorrumperade är allt frid och fröjd bland folket. Men sen kan det bli problem.
Utvecklingen kan ganska snabbt gå åt pipan i Venezuela, vilket i KP:s framställning enbart är en fråga om USA-interventioner. Chávez kommer nämligen att stöta på allt hårdare motstånd från landsmän framöver - motstånd som det finns risk att han kommer att vilja stävja genom "förebyggande arbete". Där är de kubanska angiverisystemen ett exempel på en inte otänkbar framtida utrensningsapparat.
Jag skrev i augusti i fjol något om chavismen - läs särskilt min långa kommentar lite längre ner i inlägget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar