En bloggare som vet hur man dundrar på mot strömmen är Ali Esbati. Nu senast skrev han återigen om ett graverande exempel på politiskt korrekta mediedrev.
Om man ska definiera vad som är politiskt korrekt i dag kan man kolla på vilka ord som används och vilka mallar media vill åt. Det ska handla om fusk, skandaler, okunskap, arrogans, lögner, pengar och skatter. I slutändan blir det enahanda, men det är också ett lätt sätt för journalister att göra sitt jobb och behålla de trygga ryggdunkningarna. Den journalist som avslöjar något och sätter igång en mediestorm hyllas och får många groupies bland kollegorna. Desto svårare blir det för den journalist som vill granska tillbaka och konstatera om oegentligheter har förekommit.
Mig veterligen finns det bara två medier som - möjligen - granskar andra medier, Resumé och mediekritik.nu. Det är långt ifrån nog. Sånt som får genomslag där märks knappast i Aftonbladet eller SVT. Och de juridiska instanserna är knappast nog. De mäktiga mediekoncernerna har långt bättre möjligheter att slippa undan rent juridiskt än vad nämnder och ombudsmän har att få stopp på oegentligheterna i media.
På Motståndsfestivalen för något år sedan satt Maria-Pia Boëthius i en paneldebatt med bland annat Jan Myrdal (ja, det var häftigt att se!) och diskuterade press- och yttrandefrihet. Hon sa då att amerikanska medier, exempelvis, är långt mycket friare än svenska. Som skäl angav hon den kompismentalitet och självcensur som råder bland svenska samhällsbevakande journalister. En tidningshyena som fällt ett byte får snabbt sällskap av de andra hyenorna. Kanske finns det i Sverige också för få och för stora arbetsköpare inom mediesfären för att riktig pluralism ska vara möjlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar