Var dag, något nytt om Jean Charles...

Jag har de senaste dagarna försökt skumma igenom de flesta inlägg som skrivs på Ali Esbatis blogg rörande den senaste tidens utveckling i framför allt Storbritannien. Inläggen är hundratals och längden på vart och ett av dem ökar lavinartat. Det är nästan parodiskt att se vilka skyttegravspositioner vänster- respektive högermänniskor har tagit i situationen.

Detta har hänt: London, tidigt på fredagen. En poliskår på helspänn söker febrilt efter misstänkta terrorister. Alla med mörk hud, men särskilt personer med "asiatiskt utseende", är intressanta. En man från Brasilien, Jean Charles de Menezes, som bott i Storbritannien i tre år, mestadels utan giltiga handlingar, fångar tre civilklädda polisers intresse. Civilpoliserna uppmanar den 27-årige elektrikern att stanna, varpå denne sätter av mot tunnelbanan. Som illegalt arbetande plankar brasilianaren hellre än riskerar poliskontroll och följande utvisning. Han flyr över spärrarna, ner mot tågen. Väl på perrongen övermannas han av två poliser, den tredje riktar sin pistol mot den liggande 27-åringen och avlossar totalt åtta skott. Sju av dem träffar huvudet, ett axeln. Den som nu tar 27-åringen som ett hot, gör det av sanitära snarare än säkerhetsmässiga skäl.

Dessa är reaktionerna (i huvudsak): Ali Esbati och ett flertal vänster- och (ny)liberala debattörer kan inte under några omständigheter acceptera det som hänt och anklagar omedelbart regeringen Blair och samhällets elit för att inskränka accepterade tryggheter otillbörligt. Blogginläggen duggar tätt och samma sak gäller kommentarerna och diskussionerna därikring. Högern, å andra sidan, gör genast en poäng av att en förmodad terrorist är bättre "död, men av misstag" än en ännu ej bevisat oskyldig förmodad terrorist är levande. Högern gör också gällande att Storbritannien är i krig, att polisen därför agerar efter andra regler än i vanliga fall och att man måste agera för att förhindra fler attacker.

Ungefär där sitter vi nu och skjuter på varandra. Diskussionen förs i och för sig ett steg framåt sådär ett par gånger per dag, eftersom nya fakta bit för bit släpps i media. Men på det hela stora är positionerna låsta.

Själv intresseras jag mest av de uttalanden, den strategi, som tillverkas i London. Det är en dag-för-dag-taktik, där man testar nya vägar fram och tillbaka. Bit för bit lotsas nya stycken information ut i medierna, samtidigt som den politiska debatten till stor del handlar om att med lagstiftning stävja kommande attacker mot Storbritannien. Jag har själv inte läst mycket brittisk press, men de heta debatterna sker tyvärr oftast på känslomässiga grunder snarare än på logiska och rationella.

Britterna är ett folk i skräck, och landet runt trissar man som bäst upp en stämning av hot om våld. Samtidigt kommer uppmaningar från landets religiösa och politiska ledare om försoning mellan olika samhällsgrupper. Som om problemet skulle vara att vissa kulturer inte förmår acceptera andra. Kärnan i terrorismproblematiken är inte att kampen mot terrorismen är för klen, och inte att islamismen är en ideologi som måste utplånas. Precis som med alla andra problem handlar det här om makt och pengar, om grupper med inställningen att gerillakrig och våldsamma konflikter är strategiskt mer lönsamt än andra metoder. Samt, framför allt, om våra staters ledares reaktion på gruppernas attacker. Jag påstår att man inte löser dem med ökad repression utan med minskade samhällsklyftor, färre krig och mindre imperialism. Det lär ta ett tag, men jag misstänker att den insikten åtminstone så småningom kommer att nå Blair och hans polare.