Alla länder är överens om att terrorism är dåligt. Vissa länder, som gärna låter sig ligga lågt när det gäller militarism och övergrepp - Sverige, exempelvis - uttrycker oro för terrorismen och för de långvariga följder som ett alltmer upptrappat krig mot terrorism får. (Sen kryper vi för imperialisterna lika illa som alla andra, men det är en annan sak.) Andra länder, som aktivt och fysiskt deltar militärt och civilt - som Indonesien, Pakistan, Förenta Staterna, Saudiarabien och Egypten - uttalar sig gärna offentligt om hur viktigt det är med en fortsatt, forcerad kamp mot terrorismen.
Ibland tar det sig rätt roliga former, som nu häromsistens när Irak och Iran gemensamt antog ett uttalande där de lovar att skärpa sitt gemensamma arbete mot terrorism. Här har vi alltså en före detta och en nuvarande ondskans axelmakter, som i uttalanden indirekt riktade mot Bush säger sig bekämpa samma terrorism som alla andra ofria stater i världen också säger sig slåss mot. Vad blir det av det? Varifrån kommer terrorn?
Pakistan är ett annat sånt land, där Bush och Blair inte gärna talar om diktatur och diktator, utan hellre om Pakistan som en viktig allierad (i kampen för godhet och mot ondska, vill säga). Nyligen hörde jag att Blair förde samtal med Pakistans regering (ännu en sån där skön sak som media kan säga om militärregimen i en diktatur, under en general som blivit kompis med de viktiga stormakterna *suck*) om att jaga fatt på och röka ut vildhjärnor som kan ha haft med bombdåden i London att göra. Snart lär väl Tony och Cherie Blair skicka blommor till familjen Pervez Musharraf och tacka för all pakistansk hjälpsamhet, nu när diktatorn utfört massarresteringar i sin iver att tillfredsställa imperialisterna. Visst är det på rättsstatens civila grunder, inte på militära, som man ska lösa de akuta terroristproblemen. Men det vete tusan om diktatorer är de bästa aktörerna i sådana aktioner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar