Läget i Mellanöstern

Kolla in Norrländskt socialistiskt motstånd också.

Jag retar upp mig ordentligt på nyhetsrapporteringen från Mellanöstern just nu. Frånvaron av problemen i Irak, parallellt med den sneda vinklingen av palestiniernas situation, gör ingen klok. Hur representativt är det att intervjua överklassen i Ramallah om hur palestinierna har det?

De flesta svenska reportage som kommer från regionen ger bilden av (fattiga) palestinier i allmänhet, och de militanta i synnerhet, som spontant våldsamma. När som helst, och av vilken anledning som helst, kan de börja skjuta - i luften, på varandra, mot andra. Ingen går säker bland de oförutsägbara galningarna. Undantagen är framför allt just höga ministrar och det fina folket i Ramallah, inte sällan sekulära människor med amerikansk utbildning. De får resonera och komma med åsikter som alla kan sympatisera med.

Oftast vänder journalisterna palestinier mot varandra genom de här teknikerna: nu har den politiska ledningen valts enligt palestiniernas vilja efter de första parlamentsvalen på väldigt länge, men emot (den generellt Israelvänliga) omvärldens. Alltså måste det av omvärldens vapen och allmosor beroende Palestinas invånare visas som rivaler och våldsälskare.

I Irak har den budgeterade mångmiljardsatsningen för återuppbyggnad havererat och mycket av pengarna har gått åt till väpnade aktioner i stället. Enligt Pentagons mall låter vi inte göra någon större historia av detta i media, utan konstaterar faktum i ett korthugget telegram.

Skulle man granska den systematiska dirigering av det politiska spelet som Washington dygnet runt står för, så skulle många nyhetsrubriker komma att ändras. Över huvud taget skulle fokus i hela utrikesbevakningen för de flesta länders allra största nyhetsmedier förändras, och därmed folkopinionerna svänga. Vilka följder en nyhetsförmedling styrd mindre av Pentagon och mer av journalistisk nyfikenhet skulle få för till exempel europeisk politik är inte enkelt att bestämma. Fast nog skulle folk reagera annorlunda när de hörde höga politiker raljera självsäkert om "terrorgrupper" som hotet mot världen nummer ett.