Om Ohlyfrågan

Media skulle kunna göra scoop på tio rader med festliga rubriker angående mycket av det som utspelat sig under vänsterpartiets kongress (mycket bra kongresshemsida, värd flera besök!). Den här motionen, till exempel. Fast såna tokigheter är förstås bara kul om det gäller andra partier. (Det borde påpekas mer att man inte kan se att nya loggan föreställer en nejlika.)

När det är vänsterpartiet som beskrivs, så efterfrågar marknaden information om på vilket humör Johan Lönnroth och Staffan Norberg är. Marknaden vill höra hur många som opponerade sig emot Lars Ohlys tal, den vill veta vilka som inte gick på kongressfest efteråt och den vill få krisen mellan sekttraditionaliststalinister och demokrater bekräftad. Marknaden vill inte veta om kongressen gav politiska besked, om vänsterpartiet har ett budskap i valet eller om ombuden satte högt betyg på kongressen. Sånt kan man skriva om i vänsterns egna, interna tidningar.

Ty marknaden är rättvis och balanserad. Den vill att rubrikerna (och jag skämtar inte) ska se ut såhär:

- Gissa vem som vann? Lars Ohly segerdansade i natt – förlorarna åkte hem
- Vänsterpartiets 36:e kongress har helt gått Lars Ohlys väg.
- ”Stick och brinn!” Splittringen inom v märktes på nytt.
- Lena Mellin: Vallöften för 100 miljarder
- Hetaste namn till VU
- Få unga i styrelsen
- Alla ska lära sig feministiskt självförsvar
- Dotterns dikt - Ohlys trumf. ”Pappa visste inte att det var så här för unga tjejer”.
- Vänsterpartiet sätter jobben främst. ”Det som är viktigast är vår kamp mot arbetslösheten”.
- Lena Mellin: Totalt nederlag för Ohlys fiender
- Lena Mellin: Ohlys recept: Stick och brinn – högerjävlar! Lars Ohly gick till frontalangrepp i sitt tal.
- Så ska Ohly skolas till minister. Fröken blir Norges Gudrun Schyman.
- Ohly talar till punkt. Nu kommer en intervjubok med partiledaren.
- Vänsterledaren har ont i ryggen. Skulle bära tunga köksluckor.

Rapporteringen kring en partikongress ska vara kritisk. Att vänsterpartiet har kritiker internt ska belysas, liksom de politiska förslagen måste tydliggöras - så folk får se varför hela etablissemanget sätter vitlök och kors mot partiets företrädare. Men i centrum för nyhetsmedia måste själva nyhetsförmedlingen stå. Mitt inne bland Lena Mellins egna analyser och uttryck finns det som är tänkt att förklara för läsaren vad vänsterpartiets politik går ut på. De politiska analyserna blandas i Aftonbladet ihop med nyhetsstoffet - ibland vet man inte vad som är vad, när till och med reportagen är så vinklade och partiska att man undrar om det inte är Littorin själv som skrivit dem - och rena politiska fakta reduceras till någon enstaka artikel bland massor av blaj.


Jenny Lindahl Persson har anlitats som pr-konsult nu i valrörelsen. Hon är inte dum (jag menar, vissa har varit med i Luf och andra har varit med i riktiga ungdomsförbund...). Hon ska försöka lotsa Lars Ohly genom medieträsket och se till så åsikter kommer fram och budskap når sina mottagare. Jag hoppas att hon lyckas. För hittills är det ynkligt lite som nått ut i debatten.

I Aktuellts 21-sändning sitter Bosse Ringholm och berättar varför vänsterpartiet inte kan ingå i 2006 års regering: Ohly har inte fattat att EU är bra, Bush vår vän och budgettaket en naturlag. Ohly försöker svara att socialdemokratin - till skillnad från vänsterpartiet, om man jämför med typ 1998 års valrörelse - på sin kongress tog tydliga steg till vänster och att det kunde motivera en mer betonat vänsterriktad regering nästa mandatperiod.

Bland ledarskribenterna är man rätt överens. För det första: Ohlys utrensning har uteslutit möjligheten till opposition i vänsterpartiet. För det andra är nästan alla politiska besked från kongressen - 200 000 nya offentliga jobb i synnerhet - orimlig överbudspolitik. För det tredje vill väljarna inte ha vänsterpartiets politik, radikal som den nu är.

1. Ohlys reaktion mot dem, vars främsta uppgift sedan några år tillbaka har varit att lägga all möda på att offentligt undergräva partiets beslut och politiska utspel, kommer kanske för sent men är i allt väsentligt nödvändig. Snarare än tystar oppositionen tror jag att den kan öppna för en seriös debatt i vänsterpartiet, där allvarliga problem kan börja samtalas kring, och en mer genomtänkt politik förankras.

2. Det är inte överbudspolitik att kräva revolutionära reformer i tider som dessa. Att vilja fortsätta den förvaltande socialliberala reformpolitiken får inte bli en accepterad målsättning i årets valrörelse. Vänsterpartiet är det enda parti som har kommit med ett konkret och ärligt menat slag mot massarbetslösheten. Borgarna kanske till stor del har finansierat sina reaktionära reformer, men de har inget konkret besked mot arbetslösheten. Och sossarna, vad har de för besked till alla som förtvivlat står utan jobb? Eller rättare sagt, när kommer ledarskribenternas kritik mot socialdemokratins brist på konkreta förslag?

3. Att väljarna vill ha valfrihet i den politiska mitten är skitsnack. De vill inte ha vänsterpartiet (folkpartisterna), socialdemokraterna (folkpartisterna) och moderaterna (folkpartisterna) - de vill ha politik. Höger mot vänster. Förslag mot förslag. Reaktion mot progressivitet. Konservativ liberalism mot demokratisk socialism. 1998 fick vänsterpartiet tolv procent av rösterna på en politik som gick längre till vänster än den gör i dag.

Analytikerna i media är fulla av skit. Man märker det dels på alla fula, osakliga påhopp som de drygar ut sina svador med, dels på att de alla är så rörande överens. Nu väntar jag på reaktionen; på att någon tjomme på en tankesmedja eller politisk redaktion ska komma på hur jäkla sjuk analysen hittills har varit. Men jag lär vänta förgäves.

Det blir ett mycket bra val om man ser till den politiska strategi som Ung Vänster och vänsterpartiet har lagt upp för valrörelsen. Om valet bara kan avgöras på basnivå kommer vänstern att kamma hem segern. Vi är det enda rediga alternativet 2006.