Här kommer Chávez?

Venezuela och dess omåttligt populäre president Hugo Chávez står just nu som värd för den sextonde Världsungdomsfestivalen, en festival med rötterna i efterkrigstidens realsocialistiska ungdomsideologiska praktik. Tiotusentals ungdomar från vänsterrörelser över hela världen samlas i det radikala uppstickarlandet för att lyssna på tal och workshops om socialism, antiimperialism och strategifrågor. Lite som de sociala forumen. Bakgrundsinformation i Flamman.

Hugo Chávez har många bollar i luften. Med denna festival fullkomligt exploderar hans popularitet i hela världens vänsterrörelser. Nyligen har Chávez startat upp en latinamerikansk politisk tevekanal, där vänsterns och vänsterpresidenternas åsikter och frågor rullar i (enligt kritikerna) alldeles för långsam och propagandistisk takt. För ett tag sedan förklarade Chávez Venezuela alfabetiserat, sedan miljontals venezolaner fått utbildning i hans omfattande projekt. Chávez har också på senare tid stärkt kontakterna med Kubas president Castro, samtidigt som han i tal efter tal agiterar för socialism och hotar Bush med smäll på fingrarna om Washington får för sig att anfalla.

Mycket av det Chávez gör är bra - det är bra med presidenter som står upp mot imperialisterna, och ännu bättre när de faktiskt valts i demokratiska, fria val. Det går knappast att överskatta värdet som varumärket Hugo Chávez bär i den globala vänsterns diskussioner. Men det finns sämre saker också.

I sin iver att "få balans" i medierapporteringen av samhällsutvecklingen har Chávez låtit stifta nya massmedielagar. En följd av detta har blivit att en av de tidningar som mest kritiserar presidenten nu står inför en rättsprocess. Media får nämligen inte visa "vanvördnad" för staten, offentliga myndigheter, rättsväsendet eller presidenten. För mig ter sig sådana metoder mycket oroande. Lagstiftning om inskränkningar i medias granskning av offentliga personer tillhör visserligen ländernas politiska tradition, men det ursäktar knappast att presidenten ytterligare stryper så centrala delar av demokratin som pressfriheten.

Till sina meriter kan Hugo Chávez - förutom som förste folkligt valde president i Venezuela - lägga titlar som militär- och kuppledare. Fler än en varningsklocka ringer för mig när den mannen sedan börjar inskränka fri- och rättigheter. Den våldsamma, aggressiva oppositionen i landet verkar också ibland berättigat upprörd. Presidenten genomför projekten genom att ta alltmer av statens sysslor i sina egna händer - nu senast med hjälp av flera miljarder dollar i en personlig fond, pengar som tas ur riksbankens valutareserv.

En annan sak som jag tycker är oroväckande på sikt för Venezuela är de förstatliganden som nu påbörjats. Nedlagda fabriker tas över av de avskedade arbetarna och öppnas igen med statligt stöd. Visst kan det vara så att fabriker bara har lagts ner för att ägarna kan öppna nytt i ett annat land och på så sätt göra större vinst, men risken är att dessa fabriker faktiskt inte bär sig ekonomiskt i det venezolanska näringslivet. I så fall tar staten en massiv, långsiktig risk när man satsar resurser på att driva omöjliga företag vidare. Den som lever får se - hoppet lever ju i alla fall än!