23 maj 2006

Tokiga centerpartiklar

Det finns ingen hejd på centerfanatikerna. Trots att de övriga borgarpartierna har tagit avstånd från förslaget om "ungdomsavtal" fortsätter centern att försvara denna tokiga idé. Isabell och Thomas krävde i en insändare för ett tag sedan att centern skulle göra avbön för sina synder. Tvärtom svarade en riksdagskandidat med märkliga argument att ungdomsavtalet i alla fall är bättre än plusjobb. Jomenvisst...

Nu har Isabell, som blir riktigt förbannad på sånt där bullshit, svarat till riksdagskandidaten. Blir han pwnd eller blir han pwnd? :-)

6 kommentarer:

Anonym sa...

Tja! Jag inte bara står för, vidhåller och funtamentalt försvarar min ståndpunkt av behovet av en total reformering (jajjamensan, _försvagning och uppluckring_) av arbetsrätten överlag för alla åldrar, jag kan t.o.m. tänka mig att gå längre. Varför? Därför att om det inte görs, så får ni fortsätta att stå arbetslösa tills ni är i 40-årsåldern. Att det är så är inte Centerns eller något annat borgerligt partis fel. Det är vänsterregeringen som _skapat_ själva situationen. Nu får ni antingen ta er ur det hela av egen kraft med trovärdiga förslag eller komma med egna (Obs. fullfinansierade!)Ge mig ett ordentlig motförslag på hur man i stället ska ge ungdomar arbete utan att förstöra statskassan.

Konstruera nu, skippa pajkastning och Curlingbarnsgnäll. Det är ert ansvar att sätta er själva i arbete och därför först föra en politik som tillåter det. Jag förväntar mig iskallt att Isabels svar till mig i tidningen är totalt sakligt, neutralt från affekt, fritt från personangrepp och fullt av realistiska motförslag. Annars förtjänar hon inte ett svar och därmed tar jag hem den ronden bara genom att gäspa och ignorera svaret. Snälla, utmana mig med ett inspirerande,_smart_ lustfyllt, konstruktivt inlägg Isabel. Snälla. Ta inte genvängen genom 40-talisternas slentrianretorik. Det bara orkar jag inte läsa.

love

/Stefan

Nisse Sandqvist sa...

Hej!

Eftersom vi försöker hålla en maxgräns på 1 500 tecken i tidningen tror jag inte att Isabell har fått med särskilt många utläggningar om fullständig finansiering och hur tryggt och bra det var för 40-talisterna. Däremot lovar jag att det inte innehåller personangrepp; lika säkert som jag kan lova att det är skrivet i affekt.

Att högern - i denna fråga är ju centern det mest högerextrema dotterbolaget i Alliansen AB - är emot arbetsrätten ser vi i Ung Vänster som en del i en större ansträngning från etablissemangets sida att montera ner vår välfärd och trygghet. Det är våra försäkringar och tryggheter som anställda som attackeras. Men inte bara det - vi förväntas också konkurrera med våra föräldrar, där sämre villkor både för arbetande och för arbetslösa är piskan, och moroten är att vi förväntas vara mer ivriga att "få" ett jobb. Helt enkelt att återställa situationen till 1800-talsnivå, som min nationalekonomiföreläsare nostalgiskt verkade längta tillbaka till. Då, minsann, då var det frihet och konkurrens på riktigt.

Det är inte fast anställda män i 40-årsåldern som blir antastade och trakasserade av chefen. Det är inte företagsledare som tvingas utföra fysiskt tungt arbete i rent hälsofarliga arbetsmiljöer. Det är inte den som har makt som tjänar på en stark arbetsrätt. Arbetsrätten måste generellt sett stärkas. De tysta arbetsplatser som blir följden av slopad arbetsrätt vill i alla fall inte jag jobba för annat än under direkt tvång.

Arbetsmarknaden lider av problem åt flera håll. Å ena sidan är bortåt 15 procent av den arbetsföra delen av befolkningen ofrivilligt utanför arbetsmarknaden, å andra sidan sliter folk ut sig på jobbet, med övertidsarbete och alldeles för påfrestande arbetspass. En undersökning från EU-kommissionen visade exempelvis att hälften av männen och en tredjedel av kvinnorna i EU arbetar mer än 48 timmar i veckan. Det är helt orimligt, när arbetslösheten samtidigt ligger på mellan fem och tolv procent.

Just nu behövs massor av jobb inom byggindustrin, vården, skogsindustrin, skolan, it-branschen, förnyelsebar energisektorn och på många andra håll. Problemet är varken brist på pengar eller att tryggheten för de anställda är "för stor". Problemet är att vi har ett system där arbetslösheten förväntas vara hög i inflationsdämpande syfte, och där det är eftersträvansvärt att göra mångmiljardvinster som går åt till att köpa upp företag och stora aktieposter. 170 miljarder kronor delades ut ur de svenska storbolagen till aktieägarna i fjol. Lejonparten av de pengarna hamnade i de redan mest välbeställdas fickor - och används inte i första hand till investeringar eller anställningar i Sverige.

Vi i Ung Vänster ser inte att lösningen ligger på individuell nivå. Det är inte individens attityd som måste förändras, och det behövs inte sämre villkor för vissa extra utsatta för att få dem i arbete. Det hela är i stort sett en fördelningsfråga. Vi ser lösningen i framför allt två åtgärder: för det första en bättre arbetsdelning - generell arbetstidsförkortning. För det andra en större resursomfördelning - högre skatter på framför allt företags- och aktievinster.

Du skriver att "vi" har skapat situationen sådan den ser ut. Det är delvis rätt. Ja, det är till stor del vår förtjänst att arbetarrörelsen under ett drygt århundrade har sett till att bli en maktfaktor och ja, det är delvis vår förtjänst att välståndet har delats så pass lite ojämnt som i dag. Men som du säkert vet finns det andra aktörer med i spelet - jag tänker främst på EU och de internationella, politiserade ekonomiska och handelsjuridiska institutionerna - vilka vi inom vänstern med kraft bekämpat och kommer fortsätta bekämpa. Det är inte märkligt att Göran Perssons politik påverkas av en enig kör av lobbyister och ekonomer från WTO, EU och OECD som dömer ut vart och ett av de trygghetssystem i Sverige som begränsar kapitalets makt och skyddar det välfärdssystem som vi ändå försöker bygga.

Jag vet att det råder mer eller mindre konsensus kring "den enda vägens" marknadsliberala politik i EU-institutionerna och de maktens korridorer där den alleuropeiska konvergensen ritas upp. Samt att det är smidigare för en svensk regering att plocka hem sympatier från stora stater och företag om den lydigt följer den linjen. Men det visar sig gång på gång att när EU-elitens frågor diskuteras öppet, "sviker" folket EU:s och de borgerligas agendor. Såväl grundlagsförslag som tjänstedirektiv och tillväxtstrategi är grundläggande överenskommelser som den europeiska eliten håller hårt på, utan medborgarnas gillande.

Nu kommer både jag och Isabell att vara i Eskilstuna resten av veckan, men vi hoppas såklart få tillfälle att återkomma i ämnet.

Med vänlig hälsning
Nisse Sandqvist, ordförande Ung Vänster Jämtland

Anonym sa...

Fan vad glad jag blir! Vilket djävulskt bra svar! Jag tar till mig och funderar.

Jag kommer från vänster när jag var yngre och tillhör nog den falang som har de "gamla" Centervärderingarna och är inte alls särskilt entusiastisk alla gånger över alliansidén. Men jag är också företagare och tror verkligen på att man måste ha en sedelpress, en motor som sprutar in deg i statskassan, så att trygghetssystemen, arbetstagarrätterna och välförden _sedan_ kan implementeras, väl det är finansierat.

Man kan aldrig börja med att skapa kostnaden. Det är som om en egenföretagare skulle börja sitt värv med att köpa en Mercedes och skuldsätta sig upp över öronen innan han ens har fått sin första kund.

Jag vet att vi har väldigt olika utgångslägen för våra resonemang, precis som det ska vara, men jag respekterar sakligheten och poängerna i ditt resonemang. Det var mycket jag nickade positivt åt. Det är bara det, att jag inte tror att vi någonsin, ens om vi tar i så vi skiter på oss med bultande tinningsvener, kan förändra det globala storkapitalets verkningar genom indignerad retorik.

Jag vill inte försämra arbetsrätten för någon åldersgrupp för att kunna öka vinstuttagen för de rikaste! Så korkat. Jag är humanist och jag köper inte så lättspydd, slentrianmässig (om än besjälad och fylld med patos) vänsterretorik som skåpar in blocken i nånslags "Modo-Leksand" som om det vore ett spel mellan onda och goda. Jag är pragmatiker, inte idealist.

Jag vill luckra upp arbetsrätten generellt av rent ekonomiska skäl. -För att dra proppen ur röven på moder svea så att intäkterna ökar, BNP stiger, konkurrenskraften mot andra länder ökar så vi får en positiv handelsbalans, för att FÅ RÅD med vänstervärderingar!

Av samma skäl kan jag mycket väl tänka mig att bygga världens största kärnkraftverk i Sverige, för att ta vinsterna från detsamma till att utveckla alternativa energikällor så att vi till sist kan lämna kärnkraften för gott inom en 40-årsperiod. Det kallas realpolitik. Som att säga "vad krävs för att vi ska få det där att hända" , jo, "det och det och det" kommer att ge oss resurser att göra "det och det och det".

Det är realpolitik, fritt från ideologi. Mer "lös problemet så att vi får frihet att skapa ett så rättvist samhälle som möjligt."

Ett skuldtyngt och ineffektivt land har ingen makt att påverka sin situation lika lite som en arbetslös längs ner i näringskedjan kan det.

Ett land som har enorma resurser, som har "fuckoffmoney" kan göra som det behagar och låta människor gå på medborgarlön om det nu skulle vilja det. Men utan de resurserna kommer det aldrig att hända.

Vi kan bara förändra det vi har makt att förändra och det är Sveriges lokala ekonomi. Den snabbaste vägen är att snabbt göra sverige till ett riktigt rikt och skuldfritt land med en stor kassa att betala offentlig sektor med, då kommer även vänsterdrömmarna att kunna finansieras. Det är Centers hela kärnideologi; Gör företagen stora, många och framgångsrika, beskatta arslet av dem och erhåll sedan gratis allt!

Men utan att göra företagen stora, många och framgångsrika finns inget i plånboken att fördela solidariskt. Då sitter vi bara i en inverterad ekonomisk spiral och försöker käbbla om fördelningen av ständigt krympande medel. Väljarna kommer aldrig att acceptera att försöka betala ständigt ökande kostnader med allt mindre nettoöverskott i både privata och statliga finanser.

En fet och rik moder Svea har inga problem med att ge alla gratis tandvård. En skuldsatt och utmärglad däremot, kommer att fortsätta att tendera att privatisera, rationalisera, spara, dra in och försämra oavsett regering.

Storkapitalets idiotiska överuttag av vinster håller jag b.t.w. fullståndigt med dig om. Det ska gå att bli rik, men när de höga uttagen blir ett självändamål utan tanke på att vårda och ge tillbaka något till det och de som skapar vinsterna är bara korkat.

Det finns nyanser mellan svart och vitt. men det är rätt typiskt för ungdomdförbunden att bara sikta på att sänka fienden i stället för att lösa problem med pragmatiska förhållningssätt och konstruktivitet som gynnar alla. (No pun intended, bara en reflektion.)

So, lets just pick a stupid fight until we all fall down. Eller ?

:-)

/Stefan

Nisse Sandqvist sa...

Jag ser inte den offentliga sektorn som en kostnad så. Jag ser den som många saker, men det är för mig ingen grundförutsättning att klargöra vilka gigantiska kostnader den offentliga sektorn eventuellt skulle innebära. För mig är det hela enkelt:

Massor av tjänster måste utföras i samhället för att folk ska kunna leva ett drägligt liv. Ibland skyller de styrande på att det är "för dyrt" att ge folk välfärd, eller i värsta fall på att vi "inte har råd" att betala välfärden. Det är bullshit, IMHO.

Välfärdstjänsterna - det kan vara naturliga monopol såväl som halvkommersiell verksamhet eller vilken verksamhet som helst - utförs i dag i allt större utsträckning i två led; med den offentliga sektorn som beställare och privata bolag som utförare. Det är dåligt, framför allt eftersom det omvandlar offentliga resurser till privat vinst och flyttar makt över välfärden från demokratiska organ till privata styrelserum.

Frågan om välfärdens finansiering handlar enligt mig mer eller mindre enbart om fördelningen i samhället. På den gamla goda åsanissemarxismtiden, när borgerliga lika väl som socialdemokratiska finanstjommar var uppslukade av keynesianism, fördelade samhället resurserna lite mindre absurt ojämlikt än nu i dagens marknadshysteri. Man bör också ha i minnet att vi i dag har en samhällsekonomi att göra med som är så enormt mycket större och så mycket mer produktiv, att vi endast i mycket få fall kan prata om någon reell resursbrist. Det handlar snarare om att vissa får oproportionerligt stora mängder av dessa resurser - och hela grejen handlar då alltså om att fördela ekonomin med en rimligare rättvisa.

Ungdomar används i dag som buffert både inom offentlig och privat sektor. Lagar och regler töjs och utnyttjas maximalt när det gäller våra villkor - trots att det inte alls är nödvändigt. Att ungdomar går med på dåliga arbetsvillkor och dåliga löner beror på att så många är utan jobb, inte på att vi inte vill ha trygghet. Att vi inte protesterar mer än vi gör är för mig ett mysterium, men jag antar att det hänger ihop med en okunskap om organisering och mobilisering som kraft för förändring och utveckling...

En sak som jag tror på är att "vi" (inte borgerligheten, men ett "vi" i form av en folklig opinion) kan kräva av en vänster- eller populärvänsterregering att denna ställer krav på omvärlden. Se exempelvis hur det går i Norge nu, med ökade resurser till kommunerna och formerandet av en egen, stark röst i utrikespolitiken. Kraven skulle innebära ett beskärande av marknadens och företagens makt, och en utveckling för mer folkstyre över ekonomin både på lokal och global nivå.

Jag tror till exempel att det är fullt rimligt att återreglera världshandeln mer demokratiskt än i dag. Det är säkert möjligt att återreglera kapital- och valutaströmmar, som i rika privatspelares händer är rena mordvapnen. Och jag tror också att storkapitalet självt bit för bit kan demokratiseras och "förfolkligas". Dussintalet ägarfamiljer till huvuddelen av Sveriges näringsliv är ingen naturlag, och ännu mindre ett optimalt förhållande, sett till effektivitet och samhällsnytta. Jag vill se en radikalt förändrad spelplan i hela samhället - det handlar om förändringar som går rätt långt bortom begreppet "pragmatism".

Det du skriver om positiv handelsbalans kan jag inte riktigt känna igen mig i. Vi har väl en helschysst handelsbalans, och det är väl inte tänkt att vi ska bli helt handelsberoende? Även BNP-tillväxt vill jag hävda är någonting man bör ifrågasätta som rent positivt förändrande kraft.

Vi har haft en ökande BNP länge nu. Det är väl både bra och dåligt, men tre saker tycker jag är värda att lägga fokus på i ämnet:

1. Miljön har tagit stryk.
2. Reallöneökningar har skett över hela linjen, men med vidriga "lönespridningseffekter".
3. Den offentliga sektorns andel av BNP har minskat drastiskt.

Det är för mig viktigt att ha en pragmatisk men samtidigt både långsiktig och klart ideologisk hållning till exempelvis miljöfrågan. Det känns spontant schysst med en högre BNP-tillväxt, men i verkligheten krävs rejäla statliga satsningar på miljövård och -teknik om tillväxten ska vara möjlig. Sådana satsningar kan inte vänta tills efter ett eventuellt uppsving i näringslivets vilja att betala in skatt till staten.

Lönespridningen som pågår i dag, och har pågått sedan många år tillbaka, är dålig för vanligt folk. De "marginaleffekter" ("det ska löna sig att arbeta"; löneökningar efter lönenivå) som alliansen så gärna talar gott om slår hårt mot folk med sämre inkomster. För att komma till rätta med detta krävs en aktiv arbetsmarknadspolitik och lagstiftare som har vett att stärka arbetarnas och fackets ställning mot arbetsköparen.

Den offentliga sektorns ställning har också underminerats alltsedan 90-talets början. Medan företagsvinster spränger absurditetens gränser år efter år, vänjs den offentliga verksamheten in i ett konstant svälttillstånd, där för få resurser leder till problem och protester. Protesterna leder så till privatiseringskrav, och efter genomförda privatiseringar får vi ännu högre utgifter och ännu sämre samhällsservice.

ETC-ekonomerna har skrivit intressant om detta.

Sen måste jag också betvivla hur pass vettigt resonemanget kring centerns nya kärnkraftshållning är. Om man menar allvar med att avveckla kärnkraften bör man också ha en strategi för att göra det - helst en som inte förutsätter stålbad för befolkning och näringsliv. Att bygga mer kärnkraft för att kunna avveckla kärnkraften är lite som att inleda ett rejält storkrig för att skapa världsfred. Man får ofta mer av det dåliga än man hade räknat med; kanske mer än man kan ta hand om.

Vem tänker satsa på alternativ energi om vi har ett överskott på kärnkraftsel? Ju mer och ju billigare kärnkraft vi har, och ju fler signaler om acceptans till kärnkraften politikerna sänder ut, desto mindre attraktivt blir det att investera i alternativ kraft. Tyskland, som har en seriös plan för avvecklandet av den tyska kärnkraften, har byggt upp en produktion av 30 TWh, alltså ungefär halva Sveriges kärnkraftskapacitet, med hjälp av 18 000 vindsnurror. Detta som ett resultat av en medveten - inte realpolitisk - energipolitik. En motsvarande plan för energiomställning i Sverige är en av Vänsterpartiets tio stora valfrågor i år. Det krävs bara stora statliga satsningar, och förstås en genuin politisk vilja att gå nya vägar.

Problemet med centerns och borgerlighetens "låt tusen företag blomma"-politik är att följderna inte är sådär enkla och behagliga som man ger sken av. När företag växer i finansiell och marknadsmässig kraft - och ges mer samhälleligt inflytande, vilket ju måste vara borgarnas recept på "stora, många och framgångsrika företag" - tar de också en ny, mer framskjuten plats i hela samhällsutvecklingen. Redan i dag tycker jag att privata och utländska intressen har alldeles för mycket inflytande över svenska naturresurser, över vår infrastruktur och över den mest nödvändiga samhällsservicen. Gruvorna, bussarna och sjukhusen - och forskningen och satsningarna som rör dem - läggs under allt tydligare kommersiella intressen. Det är förödande på sikt. Inte för ekonomin eller för makthavarna, men för vanligt folk och för demokratin.

Ett "pragmatiskt" förslag som jag har, men som jag inte hört talas om i vänstern i stort, är att ge staten en arbetsgivaruppgift i hela näringslivet. Genom att beslagta en viss procentandel/av riksdagen fastställd summa, av stora företags vinster, och öronmärka dessa pengar till subventionering av arbetsgivaravgifter i branscher med arbetskraftsbrist, skulle samhället bättre utnyttja sina resurser. Exempelvis kunde Vattenfall, Ericsson och Handelsbanken få bidra mer konkret till tillväxten inom mindre företag och offentlig sektor, där stimulans till fler anställningar behövs. Utan att drabbas av kris och katastrof.

Effektiv resursallokering, kan förslaget heta.

Jag tror att det är en punkt vi skiljer oss lite på; synen på den samlade efterfrågan och den samlade tillgången på resurser. Min syn är att efterfrågan och tillgången ska skapas av, bidras till och styras med statliga interventioner, medan du snarare ser friheten för näringslivet självt som grunden för större efterfrågan på, och tillgång till, resurser att anställa med.

Med vänlig hälsning
Nisse Sandqvist, ordförande Ung Vänster Jämtland

Anonym sa...

I say briefly: Best! Useful information. Good job guys.
»

Anonym sa...

Looks nice! Awesome content. Good job guys.
»