Klen valfrihet för rika!

Sedan 1920-talet har Burmans charkuterivaror varit en jämtländsk hit. När bolagets utveckling gick som bäst för några år sedan köptes Burmans upp av Grilstad, en norsk koncern. I veckan var charkuteriet i Östersund på väg att läggas ner, sedan styrelsen fått klart för sig att det inte längre går att importera norskt kött som bearbetats utomlands (i Östersund; är det verkligen utomlands? Icke!) tillbaka till Norge. Charkuteriet lades inte ner, men två tredjedelar av personalstyrkan försvinner, meddelar LT.

Nu hoppas jag att de breddar sitt korvsortiment så vi får tillbaka den klassiska falukorven. Annars har jag inte så mycket mer att säga om det än att det är förbannat trist när allt måste drivas på affärsmässiga grunder.

Det är inte för marknadens skull som tidningar startas, som charkuterister röker korv, som lärare går till skolan och som bussar rullar ut i länet om dagarna. Ändå driver snart sagt alla diskussioner åt det hållet efter ett tag. I en krönika i Dagens industri skriven av Jan Wäingelin läser jag att ett hett aktietips denna vecka ska vara vårdföretaget Capio.

Åldersstrukturen i Europa talar för Capio, som växer och växer. Mest utanför Sverige. Här har s-regeringen inte insett konkurrensens betydelse för att utveckla en sektor med galopperande kostnadsutveckling, kvalitets- och finansieringsproblem.

Just det. Konkurrensens betydelse för att utveckla de ännu blygsamma klassklyftorna har sossarna ännu inte fattat. Det fattas lite information, så regeringen inser att det enda sättet att utveckla vårdsektorn faktiskt är att låta börsbolag utföra vården. För oss som otåligt väntar på nånting bra att köpa för våra stora outnyttjade aktiekonton är onekligen Capio lockande - det har stor potential, när väl sossarna fattar det. Men konkurrensen är lite dålig. Varför har vi bara en handfull företags aktier att välja mellan?