Något om Israel-eländet

I dag var det manifestation på stan mot det vansinniga som Israel sysslar med just nu. Stjärnliraren Fredrick Federley skänker pengar till den israeliska arméns terrorarbete. Skicka hatbrev till honom här! Jag är så förbannad och upprörd att jag faktiskt förmår skriva en hel del om det. Något följer här (från en kommentarlängd på Esbatis kommentarer):

Israels reaktion torde vara värd ett avståndstagande även från dem som vanligtvis står helhjärtat bakom Israels rätt att försvara sig. Det handlar inte längre om försvar när man bombar livsnödvändig infrastruktur - det handlar om statsterrorism och är en metod för att förhindra bildandet av en suverän, värdig palestinsk stat.

Den enskilt viktigaste faktorn i "Mellanösternkonflikten" är Israels ockupation av de palestinska områdena. Ockupationen är en aggression och en provokation som kan få även moderata länder att agera fientligt mot Israel, varför Israel självt gör bäst i att dra sig tillbaka till de internationellt erkända gränserna. Att vi kräver att Israel upphör med ockupationen är alltså grundläggande. Men sen undrar jag också varför vi inte ska acceptera den valda Hamasregeringen. Finns det några skäl att inte erkänna den, på riktigt?

Israel har rätt att försvara sig mot grannarnas aggressioner, då man slår fast sina lagliga gränser mot grannarna. Att vägra erkänna definitiva gränser som Israel gör innebär ju att man provocerar fram gränskonflikter, där raketbeskjutning är en del. Att Hizbollah (och då knappast mainstream-Hizbollah, än mindre den verkställande makten i Syrien) skjuter raketer som landar bland civila är terrorism. Inte ens Hizbollah-gruppernas terrorism ger Israel rätt att utföra massakrer på civila och angrepp på viktig infrastruktur.

Ett bra tecken vore om åtminstone de europeiska länderna stod upp för palestiniernas värdighet, även när de har valt en regering som har galna åsikter. Att utländska intressen - kanske framför allt amerikanska och "arabiska" - spelar en förstärkande roll i konflikten är inte konstigt. När Washington satsar på vapenexport är det inte myspys man eftersträvar...

Hamas vägrar acceptera Israels existens så länge Israel ockuperar och saknar respekt för omgivningarna. Hamas kommer fortsätta vara fientliga mot Israel även efter ockupationens slut och fredsfördrag, men knappast mer än "fascism light". Problemet är att känslorna är fullt ut besvarade - den israeliska regimen har uppenbarligen inga problem med att förbereda en total utplåning av de boende i de palestinska områdena. Om Israel visar att man tar stort ansvar för de boendes trygghet och för palestiniernas värdighet kommer det knappast att finnas något stöd för tokar som Hamas. Att respektera den valda palestinska regeringen som förhandlingspartner är första steget i en marginalisering av Hamas-extremismen.

Om man kategoriskt ska ta avstånd från parterna på grund av deras handlande i den här konflikten så finns det inga öppningar för relationer med någon part över huvud taget. Israel har knappast utmärkt sig som något föredöme de senaste, säg, 40 åren.

Svenska skattepengar har bland annat medfinansierat den palestinska infrastruktur som efter åtskilliga attacker nu bombats till 1800-talsnivå. Det är en bra svensk investering, som borde utökas.

Hur rekryterar man självmordsbombare, hur sprider man den vulgära antisemitiska propagandan, hur lyckas man övertyga barn och vuxna om att det är rimligt att döda alla civila judar? Ockupationen är våldsam och ovärdig. Den omöjliggör normala politiska samtal och gynnar extremism på bägge sidor. Den enda orsaken jag kan se till att ockupationen fortsätter är att Israel vill ha mycket våld eftersom man sitter i militärt och ekonomiskt överläge gentemot omgivningen.

Okej, vi säger att Hamas hat mot Israel är en stor faktor bakom våldet. Skulle Hamas få över 50 procent av rösterna i ett allmänt val om Israel inte ockuperade de palestinska områdena, eller om Israel uppträdde tillmötesgående och humant? Ockupationen får den palestinska allmänheten att välja representanter som de knappast hade valt utan den israeliska statens hot över sig.

Att avväpna miliserna är helt rimligt - om man menar allvar med snacket om fred och respekt. Israel gör tydligen inte det. Palestinierna får ju inte ens bygga egna myndigheter! Vad hindrar Israel från att deklarera sina gränser enligt FN:s vilja och respektera dessa?

Medlöperi är att inte rikta sin fränaste, mest högljudda kritik mot den starkare parten. Om det undgått någon är den starkare - tillika offensiva - parten i denna senaste konfliktcykel staten Israel.

Den maktsituation som råder måste synliggöras tydligare. Israel är den överlägset mest mäktiga parten, civila palestinier och grundläggande civil och politisk infrastruktur är i sammanhanget olovliga mål - de får inte medvetet angripas. Att uttrycka de åsikterna innebär att man ställer sig i konfrontation med the VIP - Bush, Olmert och Persson. Därför gäller det för vänstern att hävda, åter hävda och understryka det viktiga: ISRAEL GÖR FEL. Att fördöma de små terrorgruppernas attacker må kännas moraliskt schysst, men det är inte det viktigaste för oss.

En stat som riktar - även om det bara är en enstaka (i det här fallet handlar det dock om systematik) - dödlig attack mot oskyldiga (ej bevisat brottsliga) civila, har begått ett övergrepp som inte nog kan fördömas. I en demokrati får sådant inte förekomma; i Israel är det sedan ett par veckor tillbaka den rådande framryckningsstrategin.

Israel straffar medlemskap i, eller sympatier med, Hamas och andra organisationer som fördömts av Israel, med rättslöshet. Är ens farbror hamaspolitiker så svävar man i fara, enligt rådande ordning. Israel vägrar acceptera att mer än hälften av rösterna i valet tidigare i år faktiskt inte föll på mespropparna i Fatah, utan tillföll galningarna i Hamas. Därmed ser Israel också denna majoritet av palestinierna som vänner av terrorism, och alltså helt legitima måltavlor. På annat sätt kan jag inte tolka Olmerts strategi. Det är tydligt att Israel vill något specifikt med den palestinska befolkningen:

"Om ni tycker att folket sviker
när folket trycker på
så välj er då ett nytt folk
som ni kan lita på."

Jag har ett förtroende för Hamas, ungefär som jag har för socialdemokraterna i Sverige eller för det amerikanska konservativa partiet. Hamasregeringen kommer att förespråka en sån där brunreaktionär, äckelpäcklig politik som jag här i det icke-ockuperade Sverige slåss för liv och lem att slippa. Men läget är ett annat i Palestina än i Sverige. Ställde Hamas upp i svenska val skulle jag bemöta dem lika väl som jag bemöter Nationalsocialistisk Front. Jag litar på att Hamas kommer att motsätta sig ockupationen (det är också den näst tydligaste frågan de blev valda på; efter korruptionsbekämpningen), och lika mycket litar jag på att Israel kommer att finnas kvar efter mandatperiodens slut. Med andra ord anser jag att Hamas snack om att utrota Israel är just snack, om än skrämmande sådant.

Det viktiga är, tycker jag, att se vad var och en av parterna åstadkommer. Hamas har inte varit i närheten av (att ens ha kapacitet nog) att utrota Israel. Däremot är Israel ständigt ute på gungfly när det gäller drägligheten i palestiniernas livssituation. De israeliska anfallen mot allt vad myndighetsorganisation heter är en garant för bildandet av miliser, som de bångstyriga Hamas- och Fatah-grupperna som nu härjar i de palestinska områdena. De israeliska regeringar som jag har varit med om har effektivt pressat palestinierna närmare fördrivning. De senaste åren tycker jag att muren är en klart lysande stjärna när det gäller den latenta utrotningsstrategin. Om Israel inte vill fördriva de boende i palestinska områden, varför byggs då muren, med följden att all näringsidkan, försörjning, kommunikation och frihet omöjliggörs eller åtminstone kraftigt försvåras?

(Väldigt långt resonemang, i och för sig, men grundprincipen är och förblir: Israel är den starkare, offensiva och ockuperande parten. Israel har problemformuleringsprivilegiet och initiativkraften i konflikten. Israel saboterar ständigt motpartens möjligheter att behärska de sina. Palestinskt självstyre är omöjligt under ockupation.)

Det förslag på gränsdragning från 1967, som innebär att man kan förhandla om mindre bitar, är en bra utgångspunkt. Palestina blir en stat som får åtminstone potentiellt hanterbara landområden. Det Israel vill göra är att fragmentera och lägga under sig områden även utanför detta, och där har vi ett till problem. Israel ska inte använda dessa militäroffensiver i utvidgningssyfte, för att växa geografiskt. Israel ska hålla sig inom de allmänt accepterade gränser som finns, och respektera andras. Där handlar det återigen om att det inte är rättvist att den militära stormakten Israel får använda sin överlägsenhet för att knipa åt sig nytt territorium.

Stoppa Israel - rädda världen!