Ett litet försök till valavskrivning

Jag ska försöka skriva av mig/avskriva den skuld till valanalyshögen som jag bär på ryggen.

Min första reaktion i åttasnåret på kvällen i söndags var "Sverige har i alla fall valt en värdig opposition". Det skrev jag också i sms som jag skickade till ordförandena i Muf och Luf här i länet - sms som besvarades av avvaktande eller smått oförstående (kanske onyktra) kommentarer om att "men vi vann ju!". Saken är den att jag menar allvar. Jag gillar den nuvarande oppositionen bättre än den förra, och det är väl där vi får börja.

Allians för Sverige har skött sig riktigt dåligt som opposition. Inte retoriskt och i sitt mediearbete, men politiskt. Inga seriösa politiska förslag utom överbud och provokativa påhopp har lämnats under valåret. De allvarliga politiska frågor som de borgerliga partiernas medlemmar håller högt har skalats bort. Alliansen har varit helt marknadsorienterade.

Det är alltså mot en allians av borgarpartier, där en åsikt kan vara bytt mot ett helt annat förslag nästa vecka, eller bara ersatt av osäkerhet och en floskel, som s, v och mp har slagits. Sossarnas och vänsterns, och till viss del miljöpartiets, demokratiska politiska maskineri har inte haft en chans mot marknaden. Att slå fast sin valplattform nio månader innan valet, som vänsterpartiet gjorde, ger stora opinionsmässiga och genomslagsmässiga nackdelar gentemot moderaterna, som opportunistiskt lanserade sitt manifest i augusti. En demokratisk process är bättre förankrad hos medlemmarna men får sämre direkt genomslag hos trendkänslig medelklass i valspurten. Såhär i efterhand kan man tycka att det är synd att vänsterpartiet inte hade några miljoner till att satsa på fantasifulla utspel i strid med medlemmarnas politiska uppfattningar, som borgarpartierna framgångsrikt gjorde. För de där små extra procentens skull.

Men borgarna har också framgångsrikt fått de regeringsstödjande partierna att stå som ansvariga för nackdelarna med en borgerlig nedskärningspolitik. Och det är allvarligt. I valrörelsen har borgarna snackat om en och en halv miljon svenskar i utanförskap, som ett mantra. Ja, kan jag erkänna, en'å'n'halv-miljon peeps står säkert utanför det arbetsliv som de borde ha chans att tillhöra.

Fast konflikten i media har framför allt kommit att stå där; sossarna accepterar inte borgarnas "utanförskapssiffra"; och där är det borgarna som låter mera trovärdiga. Bråken handlar då om statistiska siffror - alltifrån 180 000 till 1,6 miljoner. Debatten borde ha stått kring varför de där människorna inte ingår i det skapande samhället, för där skiljer sig höger och vänster åt. Konflikten borde också ha stått mellan m, kd, fp och c å ena sidan och mp, s och v å andra sidan. Det gjorde den inte. Nu var det v mot s, mp, c, fp, kd och m. Endast vänstern försökte tappert att lyfta den viktiga frågan om orsaken till utanförskapet.

En mer riktig tolkning än att Sverige är ett socialistiskt, nedgånget land - borgarnas tolkning - är att utanförskapet till stor del är en produkt av 1990-talskrisen. Det är den krisen som tolv års sossestyre manövrerat sig ur till gigantiska årliga budgetöverskott och en enorm ekonomisk tillväxt. Detta har sossarna varit bra på att meddela: Det går bra för Sverige, har vi hört i varje debatt och skolpresentation. Men det var det där med utanförskapet också...

Utanförskapet är de hundratusentals människor som antingen sparkades ur offentlig sektor och sen aldrig mer kunde stabilisera sig på arbetsmarknaden. Det är de unga tjejer som drar från skitjobb till skitjobb, hankar sig fram under tokigt dåliga villkor på en arbetsmarknad på arbetsköparens villkor. Det är de många invandrare som placeras i alltmer utarmade förorter, helt dränerade på samhälleliga investeringar och offentlig välfärd.

De hundratusentals människor som befinner sig i utanförskap är de människor som mest träffsäkert skulle få ett uppsving med en radikal vänsterpolitik för full sysselsättning. Det är dessa människor som - även om de inte får jobb direkt - tjänar på att ha en hög a-kassa, stabil inkomst och anställningar som de kan känna sig trygga med. Samma utanförskapsmänniskor förlorar i motsvarande omfattning fotfäste i samhället med en borgerlig politik. På grund av de vansinniga principer som EU bygger på, vilka de flesta svenska partier är hjärtligt förtjusta i, är denna borgerliga politik egentligen inte längre ett alternativ utan ett måste.

Ökad stigmatisering, ökad repression och minskade offentliga transfereringar är det som har slagit hårdast mot drabbade i hela Europa från 80-talet och framåt, och det är på den politiken - inte retoriken - som borgarna nu har vunnit riksdagsvalet. Och det är mot den politiken som vi i vänstern och arbetarrörelsen nu ska gå i krig. Mot EU, mot marknadsövertagandet och mot etablissemangets icke-alternativ.

Valnattens rapporteringar föranledde mig att ta ett steg in i organisationsträsket: jag ansökte om medlemskap i vänsterpartiet.

Diskret reklam från min stora inspirationskälla: José Napoleón Duarte!

På medlemsmötet med Östersunds partiförening i kväll har vi diskuterat några viktiga principer och strategier som ska föras fram under åren i opposition mot regeringen Reinfeldt. Exakt vilka vore ju tokigt att skriva, men det centrala är att vi ska vara en opposition som dels bygger vidare på den politik och den valplattform vi appellerade till folk på, dels tydliggör perspektiven och alternativen i svensk politik. Vi ska vara den kraft som visar vilka som tjänar på borgarpolitiken och vilka som förlorar. Vi ska se till att synliggöra tjejer i förorten inte som utsatta för en hederskultur mot vilken vi måste bussa fler poliser, utan som diskriminerade i oändligt många led genom hela samhället. Och vi ska vara den rörelse - ungdomsförbund, parti; feministiskt, socialistiskt, antirasistiskt, fackligt, internationalistiskt, grönt - som bygger motstånd underifrån. Som ger röst åt alla oss som kräver vår rätt, trots att vi inte heter Cederschiöld i efternamn eller råkar äga ett stort aktiebolag.

De kommande fyra åren är det inte marginalisering som väntar. Det är magasinering av ammunition, byggande av kadrer och framför allt organisering av missnöjda vanliga människor som väntar. För om fyra år är det borgarna som står till svars, och då har de en seriös opposition emot sig. Fortfarande utan medierna på sin sida, fortfarande med en demokratisk "nackdel" på sin sida - men med argument, vanligt folk och rättvisan helt på sin sida.

Om fyra år dissar väljarna Tyrannen från Täby med besked!