75 miljoner dollar satsar Washington nu på att skapa frihet och välgång i Iran. Arbetet för att trygga säkerheten och demokratin får alltså ett tjugofalt ökat anslag, enligt en artikel i Guardian.
På föreläsningen i dag kom frågan om dollarn som världsvaluta upp. Ur ett nationalekonomiskt och geopolitiskt perspektiv är den amerikanska ekonomin lite som en enorm glascylinder, som stadigt pumpar ut vatten till det omgivande havet. Lite yttre störningar kan få cylindern att haverera och skapa en flodvåg mot världsekonomins maktbalans.
Iran har uttalat en ambition att börja handla med sin olja på en egen oljebörs i euro i stället för i dollar. Det kanske låter som en formsak, men oljehandelns valuta är en ganska avgörande maktfaktor. Dollarns ställning som självklar handels- och reservvaluta möjliggör enorma handelsunderskott och en dyr, global krigsapparat för de amerikanska förenta staterna. Om en oljebörs som bara omsätter euro skapas mitt i världens oljecentrum skulle banker och investerare snabbt dumpa dollarreserverna för mer euror. Följden skulle bli ett "hela havet stormar", där - om krisen blev global och ledde till depression - Förenta staternas fall skulle bli mångfalt hårdare än Irans.
Därav Washingtons skräckpropaganda för tillfället. Det är ingen slump att amerikanerna gör allt som står i dess makt för att visa hur Iran är ett hot mot hela världen. Men man kan förstås inte säga som det är - att den amerikanska världsordningen har en fet käftsmäll att vänta från Teheran - utan förlitar sig på det gamla vanliga. "Ahmadinejad hetsar mot omvärlden!" "Iran utvecklar kärnvapen!" "Mullornas stöd till global terror måste stoppas!"
En artikel av John Pilger, om än vinklad i extremt svårsmälta formuleringar, ger en hastig överblick över läget. Bush har bråttom. Han måste på något sätt förmå Irans ekonomiska makthavare att ändra sig. 85 miljoner dollar, spenderade på utbildning, mediepropaganda, organisationsbyggande och lobbyverksamhet på alla plan, kommer antagligen att ha någon sorts effekt. Även om den iranska regeringen helt klart vill ha suveränitet och makt så kan den inte bortse från att Washington, inte Teheran, är herre på täppan, även i Mellanöstern. Mullorna i Teheran kan inte gå hur långt som helst på egna vägar; då "kommer det surt efter", som Lisbeth brukade säga. Brittiska soldater har uppenbarligen koll på de oljerika gränstrakterna mellan Iran och Irak, medan såväl Israel som Förenta staterna har presenterat detaljerade krigsplaner för mullornas oljerike.
Återstår att se om konflikten eskalerar i ännu grövre våld, eller om förhandlingar kan skjuta konfliktämnena på framtiden. Ett ska då Teheran ha klart för sig: Washington tänker inte erkänna ett av dollarn oberoende Mellanöstern. Det krävs en antiimperialistisk rörelse av übermänsklig omfattning för att göra bestående avtryck i denna del av världspolitikens utveckling.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar