Despoter eller bara dumma i huvudet?

Jag blir allvarligt bekymrad i bland. Som när sossar och näringsliv ställer upp en valårsdiskussion om arbetsmarknad och ekonomi. Det kan komma rätt bra besked från sossarna - som att det offentliga ska hävda sig och att arbetarnas rättigheter måste stärkas. Det kan också komma "bra" besked från näringslivet, som när de rakt ut säger sånt som att större orättvisor, en borgerlig regering och minskad anställningstrygghet är bra.

I dag har Marita Ulvskogs utspel om näringslivets vinster varit förstanyhet på sina håll. Man kunde ju tro att hon skulle säga nåt vettigt, som typ folk kunde känna sympati för. Men:

- Man behöver inte vara särskilt konpiratorisk för att tro att storföretagsledarna ligger lågt med att göra sånt som innebär att det skulle bli ännu tydligare att Sverige går väldigt bra och att det blir ännu fler jobb.

Jo, Marita - såhär är det. Storföretagen skiter fullständigt i om Göran Persson, Fredrik Reinfeldt eller Kim Jong-Il blir näste statsminister i Sverige. Storföretagsledarna agerar efter så kallat kapitalistiska principer - alltså vinst åt dem som redan vunnit. De vill ha en politik som inte berövar dem den makt och den rikedom som storvinster och aktieutdelningar innebär, och det är en politik som socialdemokrater kan föra minst lika smidigt som borgare. Att de inte investerar i jobb här beror på att det tär på profiten att ha fast anställda som inte är absolut nödvändiga.

Vinsterna ger inte jobb. Ericsson behöver inte anställa montörer eller ens forskare för 30 miljarder kronor. SEB behöver inte nya bankirer för 10 miljarder. Vattenfall skulle knappast behöva nyanställa för summor som motsvarar den vinst de gör. Snarare innebär större vinster färre anställda, titta bara så klent det nyanställs i de mest lönsamma företagen. Kort sagt: pengarna behövs inte i de företag där de blir vinster, utan i övriga delar av samhället, där det råder arbetskraftsbrist och där folk går arbetslösa.

Ericsson och de övriga höjdarna i Svenskt Näringsliv kommer INTE att anställa de kanske 500 000 som måste få jobb innan vi kan börja diskutera en rimlig arbetslöshetsnivå. Men de kommer att fortsätta krama in hundratals miljarder kronor per kvartal i ren vinst under en bra tid framöver. Detta vet Ulvskog. Så varför säger hon inte det, varför gör hon det hela till en fråga om "angrepp på regeringen"? Marita Ulvskog blir inbjuden till debatt med näringslivets företrädare och har alla möjligheter (hon inleder till och med diskussionen med ett långt anförande!) att vinna arbetarklassens förtroende. Hon skulle kunna säga "Kapitalisterna tar arbetarnas pengar, pengar som skulle behövas för nyanställningar och som förstärkning till den offentliga sektorn.". I stället är det Svenskt Näringslivs Signhild Arnegård Hansen som lägger orden i munnen på henne - och presenterar en riktig vänsterståndpunkt:

- Det här är retorisk valpolitik. Man vill föra upp en traditionell konflikt mellan kapital och arbete [...] Partibeteckning är ointressant i det här sammanhanget.

Problemet är liksom att Arnegård Hansen borde ha rätt, men har fel. Ulvskog vill ju inte föra upp konflikten mellan kapital och arbete, utan den mellan två politiska läger: regeringen och den borgerliga alliansen (en allians med, enligt Ulvskog, fem deltagare). Som Ulvskog resonerar beror profit- och aktieutdelningsnivåerna inte på motsättningar mellan arbete och kapital utan om näringslivets relation till regering och opposition.

Allt detta ger mig två saker att välja mellan. Marita Ulvskog är
a) en talesman för en despotisk socialdemokratisk regering, som inte vill snacka makt och rättvisa, utan som hellre ser en konspiratorisk diskussion kring vem som vill hjälpa vem att nå regeringen, eller
b) dum i huvudet.

But wait, there's more! I dag läste jag, och fyllde i, Lars Leijonborgs mailutskick till mig som personlig rådgivare. Jo, jag vet - jag ligger faktiskt bakom en hel del av den framgångsrika folkpartismen den senaste tiden... ;-) Han ställde i alla fall två frågor, den ena om "det ska löna sig mer att utbilda sig, till exempel genom att införa mer platta skatter" (min "översättning"). Den andra hade ett intressant tema, nämligen huruvida politikerna "har gjort tillräckligt för att rusta vårt land för globaliseringen": 71 procent svarar i folkpartiets Temoundersökning att nej, det har politikerna inte.

Kanske inte helt otippat skrev jag som kommentar i "Övrigt"-fältet att det här inte handlar om att Sverige ska konvergera sin politik med EU-genomsnittet, som Leijonborg vill. Det handlar om att staten ska och måste ta för sig mer av den rikedom och makt som nu ansamlas bland storfinansens mer pådrivande aktörer. Någonting säger mig att Lars och jag inte delar åsikter, och att han kommer att ignorera vissa av sina rådgivare.