Ibland känner man sig som en kristdemokrat, fast bara nästan. Typ när det handlar om kulturarv och bevarandet av sånt som är häftigt från förr.
Jag läser i Svenska Dagbladet och lyssnar på dialekter från hela landet. Främst förstås då på jämtska och lappmål. Trist att de inte har precis den där roliga röran från Sorsele, eller så, men det får väl duga med allt det andra.
Och ibland, men bara ibland, som en liberaldemokrat. Typ när alla bara går emot de ursprungliga intressena. Jag tänker på valet i Storbritannien som (överraskande!) vanns av den sittande Blair med sitt Nya Arbetarepartiet. För när "vänstern" i ett land (okej, det är ett trepartisystem där vänster och höger är svårdefinierbart, men för att förenkla) kör i högerfilen och allierar sig med den republikanska fascismens i Washington krigsapparat, så är det illa. Om Liberaldemokraterna som tredje stora parti då opponerar sig - tja, varför inte fatta sympati för det, liksom?
Fast det är såklart mest som norrlänning och socialist jag känner mig. Med motborgarskapet som dygd och samhällsintresset som kall är det inte märkligt att jag nu spenderar veckor varje år åt vad de flesta vanliga artonåringar kallar "tråkigt".
In other words, I'll be in Stockholm for the weekend.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar