Ireen von Wachenfeldt (ja, det är ett väldigt stroppigt namn) är antagligen landets just nu mest hatade kvinna. Hon har i egenskap av Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (ROKS) ordförande fällt ett gäng uttalanden i ett av de mer dramaturgiskt bombastiska reportagen på senare tid - Dokument Inifråns "Könskriget", en två avsnitt lång serie sågningar av svensk feminism.
I dokumentären lyder handlingen att ROKS och den svenska feminismen drivs av tron på att män är satanistiska pedofiler som ständigt är på jakt efter barn och kvinnor att våldföra sig på. ROKS är enligt programmet en sekt där medlemmarna drivs till självmordsförsök, och en kamporganisation till för att fysiskt kriga tillbaka mot männen.
Nu rasar helvetet kring Ireen och andra som vågar ställa sig upp mot den absurda skildringen av svensk feministisk aktivism. Delvis befogat, men mest är det tråkigt att media gör såhär mot just feministrörelsen. Antifeminister har sedan en tid tillbaka nog med vind i seglen, tycker jag.
Den svenska feministrörelsen lider av flera allvarliga problem - framför allt en tunn och ibland illa nyanserad ideologisk debatt samt medialt taskiga ledare - och det finns förstås lokalorganisationer där tokpannor är tongivande aktivister, däribland uppenbarligen den i Umeå. Det ger dock inte alls någon ursäkt för media att driva frågan som nu görs. Lokalorganisationerna närmast pressas att sjunga ut i tidiningar och tevenyheter om hur de nu tänker begära utträde ur ROKS.
Evin Rubar och hennes film "Könskriget" har grumliga politiska baktankar. Jag gillar inte lukten av högerradikalism, och detta luktar spekulativ sådan... Men vad ska man vänta sig när det är den fria världens diamant Egmont som står för informationsförpackningen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar