Överklassens diskreta charm?

Jag vill inte se Göran Hägglund som socialminister, Maud Olofsson som näringsminister, Lars Leijonborg som utbildningsminister och Fredrik Reinfeldt som statsminister. Men det är en annan sak jag tycker är extra obehaglig med sättet på vilket den sistnämnde har utsett sina ministrar.

Att han har rekryterat så äckliga människor.

Nyamko Sabuni är vår nya integrationsminister. Få folkpartister har haft en så stigmatiserande och aggressiv ton mot muslimska invandrare som hon. Jan Björklund är ny skolminister. Under den förra mandatperioden målade han sin bild av verkligheten med fascistoida schabloner, där repressionen var det tyngsta ledordet. Dessa folkpartistiska ministrar är två politiskt mycket otäcka varelser, men de är inte värst i klassen.

Värst är nykomlingarna - plockade ur stockholmseliten, den moderatkrets av överklassen som gärna tar en ministerpost som extra utfyllnad i CV:n. Vi hittar där bland annat Anders Borg, moderat finansminister, en nationalekonom som kommer att sätta ekonomistiska skygglappar före varje arbetarklasskvinnas materiella behov.

Mest omtalade på senare tid har, med viss rätt, handelsminister Maria Borelius och kulturminister Cecilia Stegö Chilò varit. De är båda rika kvinnor med överklassens världsåskådning: "Vi upplever problem i vår vardag. Problemen stavas "STATEN" och om den är till besvär försöker vi göra oss oberoende av den."

Bägge har betalat sina barnflickor svart. Dessutom har kulturministern (!) inte betalat sin tv-licens på 16 år. Hon har alltså - på ideologiska grunder, får man anta - brutit mot all hederlighet när det gäller solidariskt finansierad seriös media.

Och handelsministern, som sitter i bolagsstyrelser och har haft miljoninkomster sedan 90-talet, har ett sommarhus värt tvåsiffrigt antal miljoner kronor skrivet på ett bolag i skatteparadiset Jersey, samt en fin våning i Cannes. Med andra ord har hon sluppit undan gigantiska summor i skatt, på sina ändå stora inkomster och egendomar.

Dessa kvinnor representerar i dag Sveriges nya arbetarparti, i Reinfeldts arbetarregering - där de tongivande krafterna alla ser världen ur ett rikemansperspektiv. För Stegö Chilò och Borelius måste valrörelsen ha varit jätteknepig; att se partiledaren stå och snacka som en sosse har nog lockat fram många skratt bland de ickefolkliga nyblivna ministrarna.

Kanske har det framgått i inlägget hittills att jag ser lite skeptiskt på folk som är rika. I största allmänhet såklart, men det gäller framför allt när de sitter på maktposter i politiken. Då sitter de så att säga på (minst) två av fyra viktiga positioner, vilket är en för mycket. Andra stolar de kunde ha suttit på är fackets och medias. För Stegö Chilòs del är det där med media oklart, för hon är tidigare chef för tankesmedjan Timbro, och har därmed haft stort inflytande över medieopinionen. Facket är väl en maktposition som man får hoppas inte förekommer bland borgerliga ministrar.

Överklassen sitter nu på makten. Gratistidningarna i Malmö har snaskat lite i något av allt det snaskiga som går att finna i dessa elitens människoöden. Nu hoppas jag att medierna tar ett kvalitativt steg uppåt och dyker in i de lite djupare makt- och demokratifrågorna och kollar upp hur relationerna mellan ekonomiskt, socialt, politiskt och kulturellt inflytande ser ut i det dominerande politiska blocket.

Vi har fått en värdig politisk opposition, har jag tidigare konstaterat. Parallellt har vi också fått en ovärdig politisk majoritet. Det gäller nu för oss sant oppositionella att å ena sidan försvara det i politiken som är bra och å andra sidan högljutt dra igång massprotester mot de försämringar som vi, vilket ministrarnas överklassfasoner rått avslöjat, vet komma skall.