Per Wirtén
skriver om finanskrisen ur ett för socialdemokrater helt nödvändigt perspektiv i Dagens Arena. Det brukar ju nu för tiden bland sossar heta att "kapitalismen är en bra tjänare, men en usel herre" och att sossarnas roll bör vara att förvalta kapitalismen. Problemet med den synen på ekonomin är att kapitalismen inte bara är ett verktyg utan en ideologi i sig, som i dag också Helle Klein
påpekar i sin krönika. Denna ideologi kommer - om man bara förvaltar dess ekonomiska varelse, som sossarna under ett par årtionden har sagt sig vilja göra - att föröda det samhälle som den visionära arbetarrörelsen började bygga under förra århundradet.
Wirtén hänvisar till
en artikel av Timothy A. Canova i tidskriften Dissent, som påpekar att under Bill Clintons tid vid makten - där kongressen för det mesta hade republikansk majoritet - togs viktiga beslut om ekonomin som kom att elda på den nuvarande krisen i finanssektorn. Det är nog så viktigt att konstatera att Washington Consensus, överenskommelsen om en fri och global kapitalism, i dag predikas lika självklart av sossar som av borgare och kapitalister, ibland med ett pliktskyldigt "vi måste se till att demokratisera globaliseringen". Denna ideologiska vidrighet, bestående av framför allt offentliga åtstramningspaket, fristående riksbank, avreglering av marknader och kapitalflöden, frihandel och privatiseringar, har lämnat över såväl ekonomisk som institutionell makt till krafter som ingen politiker i världen kan kontrollera. Skolor, kollektivtrafik, sjukhus, vattenföretag, omsorgsinrättningar, elförsörjning - fler och fler områden där den visionära arbetarrörelsen insåg att en frizon från kapitalismen är nödvändig har offrats av den "förvaltande" socialdemokratin, i lågmälda överenskommelser med borgerligheten. I Lena Sundströms bok
Saker jag inte förstår visas till exempel på ett enkelt sätt hur förslag från näringslivet, som ursprunligen kanaliserats via borgerliga partier, återlanserats av socialdemokraterna från 1980-talet och framåt.
Motstånd mot denna moderna kapitalism har alltid funnits, såväl hos traditionella socialdemokrater som bland klassiska socialliberaler. Enligt deras sätt att se saken blir ekonomin instabil med Washington Consensus spekulationsiver, den borde istället formas med hjälp av regleringar och politiskt motiverad utjämning. Men varje försök från socialdemokratiskt och socialliberalt håll att hindra eller fördröja vanskliga avregleringar och liberaliseringar har slagits tillbaka. Sällan har beslut kommit att kritiseras i efterhand av beslutsfattarna själva. Fortfarande i dag är den officiella socialdemokratiska förklaringen till kapitalismens problem att det återstår många åtgärder på programmet innan Washington Consensus principer till fullo är tillämpade. Det behövs mer konkurrens, mer frihandel, fler "aktörer" på "marknader" där det i dag råder monopol. Den enda officiella socialdemokratiska kritik jag kan urskilja är den mot regeringen för att den mörkar krisens omfattning, men det är ju helt irrelevant kritik som missar att angripa problemen. Regeringen är inte problemet, oavsett om den är socialdemokratisk eller borgerlig, oavsett om den mörkar krisen eller ställer den mitt på scenen. Problemet är den politik som varken borgarna eller sossarna törs säga någonting om, eftersom de är överens om nödvändigheten av den ungefär som det råder konsensus kring att jorden är rund.
Ser man på den politiska utvecklingen lite kritiskt är det tydligt att politiken inte har "befriat" ekonomin. När riksbanken "befriades" från politikernas insyn och styrning, fångades den av de privata ekonomiska makthavarna. När skolan "berikades" med fler "aktörer" kom det att bildas gigantiska skolkoncerner med tiotusentals "kunder", där syftet med skolenheterna blev maximal avkastning och värdestegring på kortast tid. När kapitalströmmarna avreglerades växte de enorma spekulationssummor, som skapats framför allt av de övriga liberaliseringarna, till en stormakt med kraft att slå omkull ekonomin för hela länder och regioner. Politiken har helt enkelt skapat en motmakt som är politikerna övermäktig och fullständigt saknar inflytande från folkliga krav. Om vi tyckte att politiker som fjärmade sig från sina väljare var ett problem så är det ändå ett "i-landsproblem" jämfört med grabbarna som styr de bolag och fonder som agerar på den globala finansmarknaden. Vissa politiker har också valt att stämma i bäcken och lösa detta underlägsenhetsproblem genom att sätta sig i de styrelser och ägargrupper som kontrollerar dessa gigantiska ekonomiska resurser. De har på sina dubbla stolar använt det demokratiska politiska mandatet till att överföra den representativt demokratiska makten till den privata, icke-valda sfären.
En sak med spekulationsekonomin som jag tycker kan vara värd att nämna är att den gör den så kallade "stabila skattebasen" fastighetsskatt mindre stabil. När socialdemokraterna samtidigt hyllar den från politiken alltmer fristående kapitalismen och det som återstår av fastighetsskatten, bör man tänka på vad dagens kapitalism innebär för skattebaserna. Om till exempel ett hus i Stockholm är värderat till fem miljoner kronor i den extrema spekulationsekonomin, vad är det som säger att en krasch i bolånemarknaden inte värderar ner huset till mer rimliga två miljoner, och därmed minskar skattemängden med 60 procent? Den globala nykapitalismen kan genom en global finansiell kris göra mer skada för ett lands välfärdspolitik, än nyttan den bidrar med genom BNP-tillväxt i form av spekulation. Det är en lägsta anständighetsnivå att sossarna antar en mer negativ attityd till nykapitalismen.
Nykapitalismen är en dyr historia, dels nu i den akuta krisen, men också tidigare. Som många påpekar i diskussionen kring "krispaketet" i Förenta staterna blir det skattebetalarnas ansvar att köpa ut de havererade finansspekulanterna. Men det finns mer upprörande i historien, för krisen började knappast nu i höst. Sedan 1997 har seriösa ekonomer varnat för att en riktig kris byggs upp, om inte spekulationskapitalet återregleras. 2005 var ledande ekonomer i tidningen Economist överens om att krisbubblan nu var världshistoriens största och bara väntade på att haverera. Brandkåren började rycka ut i stor skala i fjol sommar, när framför allt amerikanska Federal Reserve och Europeiska centralbanken skyfflade in över 50 miljarder dollar och 500 miljarder euro i likviditetsstöd till finansspekulanter, som ett försök att rädda dem från avgrunden. Sedan dess har ytterligare hundratals miljarder dollar tillkommit i ständigt nya lån till finansinstitut som behövt nya pengar att täcka upp spekulationsförluster med. Och nu har de styrande politikerna i Washington beslutat om grädden på moset med sin räddningsplan på 700 miljarder dollar ur statsbudgeten. I sin iver att rädda samhällsekonomiskt hopplösa, parasitära finansspekulanter från konkurs har borgare och socialdemokrater i Europa, precis som republikaner och demokrater i Förenta staterna, varit rörande överens om att öppna alla penningreserver och offentliga portmonnäer. Givetvis har man varken diskuterat detta offentligt med sina väljare eller övervägt alternativen.
Det alternativ till nykapitalismen som Canova väljer att lyfta i sin artikel är det gamla keynesianska system av statsdirigerade ekonomiska satsningar som dominerade efter andra världskriget. Med tanke på att det var ett förhållandevis lyckat system som snabbt byggde upp välfärdsstater är det ett tryggt krav. Det är det minsta man kan förvänta sig av ens en svag socialdemokrati. Men av den visionära socialdemokratin i Sverige finns i dag inte mycket kvar. Inga Arbetarrörelsens efterkrigsprogram, inga folkhemsbyggen, ingen löntagarmakt. Mona Sahlin
föreslår i dag att någon sorts regler upprättas för nya spekulationsformer, men ingen återreglering för de gamla, som ju hennes parti varit med om att avreglera. Annars sätter hon sin förhoppning till ett "ambitiöst frihandelsavtal", en klimatöverenskommelse och ett "förstärkt samarbete" kring det finansiella regelverk som sedan 80-talet av alla från socialdemokratin och högerut har luckrats upp. Förstärkt samarbete med vem? Med den borgerlighet som man redan hjälper till makten i "breda koalitioner" i EU eller med det finanskapital som i WTO-förhandlingar kräver av fattiga länder att de frånhänder sig det sista av sin självständighet? Samarbete vänsterut eller med gräsrötter har Sahlin sedan länge uteslutit.
Socialdemokratins totala oförmåga att visa förståelse för problemens orsaker och lyfta fram alternativ är skrämmande. Bristen på alternativ i den ekonomiska politiken gör att borgerlighetens jokrar, fascisterna, träder in på spelplanen. Ju fler gånger framträdande socialdemokrater predikar marknadsliberalismen och slår fast den inslagna kursen, desto fler väljare överväger att lämna arbetarrörelsen för missnöjespartier. Det är också i detta stora sammanhang jag tycker att man bör se socialdemokraternas utfrysning av vänsterpartiet, som ännu kräver att välfärdspolitiken sätts i första hand. Överskottsmål och utgiftstak, uppfinningar som tillkom i 90-talets krishärd, hör inte en hederlig arbetarrörelses regering till. På sikt cementerar de parallellt en överbeskattning av medborgarna och en urholkning av välfärdsutgifterna. I en kris kan de tillfälligtvis fylla ett viktigt syfte - men med en vikande konjunktur blir de, precis som andra begränsningar av de folkvaldas ekonomiska handlingsutrymme, destruktiva. Keynes förkunnade att vi ska satsa på den offentliga sektorn nu när nedgången är över oss - överskottsmålet och utgiftstaket omöjliggör detta, oavsett politisk vilja. Det fula i hela situationen är att alla - från ledarskribenter i Länstidningen till självaste Mona Sahlin - raljant avfärdar kritiken mot dessa i dag kontraproduktiva krisregleringar som "oansvarig". Det är alltså ansvarsfullt att driva en politik som först göder finansbubblor med tusentals miljarder kronor av framför allt låntagares och pensionssparares pengar för att sedan använda skattebetalarnas pengar till att köpa tillbaka de enorma förluster som detta ger upphov till vid kollaps, men oansvarigt att kräva regleringar för välfärdens skull?!
Ja herrejävlar, vilka inre logiska konflikter jag skulle brottas med om jag vore sosse i dessa turbulenta tider.
