(Nisse är i natt egenkärt nöjd med sitt bloggande. Läs mitt lite utförligare inlägg på Norrländskt socialistiskt motstånd. Jag ursäktar på förhand att det spretar i textens kvalitet.)
I dag är det obligatoriskt för en nyhet som handlar om den politiska vänstern att den går att sätta in i den för tillfället passande ramen för hur en politisk nyhet ska vinklas.
Således är det en toppnyhet att Göran Perssons nya herrgård är ett mångmiljonprojekt - läs även mitt inlägg från i våras om Aftonbladets Perssonfetisch - och att vänsterpartiets partisekreterare Pernilla Zethraeus inte ställer upp för en fjärde mandatperiod i partistyrelsen. Likaledes är det inte mer värt än korthuggna artiklar när vänsterpartiet går ut med beskedet att man vill ha fri tandvård för unga, eller när socialdemokraternas omfattande och generösa vårdmanifest läcker ut i media.
Under natten har vi fått veta att en annan kvinna i vänsterpartiets styrelse, Amelia Morey Strömberg, också lämnar partistyrelsen efter sin tredje mandatperiod. Hon och Pernilla Zethraeus har bägge motionerat till vänsterpartiets kongresser om att maximera antalet mandatperioder för varje ledamot i partistyrelsen till tre. Således väljer Morey Strömberg och Zethraeus att följa sina principer och avisera sina avgångar i tid för valberedning och parti att vänja sig.
Media (jag tänker nu särskilt på SVT) gör en stor grej av det hela, och i ett av reportagen får man en verkligt läskig bild av historien. Jag får i alla fall uppfattningen - av klippning och innehåll i reportaget - att det här är en falangiststrid och att Lars Ohly och kommunismen är skyldiga. Helt vansinnigt, egentligen.
Sådan är världen vi lever i. Någon självkritik inom media kommer knappast på tal. På Lunarstorm diskuterade jag nyligen med en kille som på fullaste allvar ansåg att Fox News rapportering av Fidel Castros senaste arresteringar var bättre än svenska medias. Jag måste inte ens kommentera det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar