Bush-språk igen. Han gillar ordvitsar och uttryck som låter fräna/barnsliga, och där delar vi intressen. Men det får kanske vara nog där. Som jag tidigare skrivit har Förenta staterna, under Bush, Cheney och Rumsfeld, lyckats kränga en ny generation F-16 till Pakistan.
Pakistan har behandlats lite som en hjälte av Washington, med finansiellt, politiskt och militärt stöd sedan tiotals år tillbaka. Förr var det som tack för att Pakistan slogs mot kommunisterna - i dag ges Islamabad stöd i "kampen mot terrorn". Men är det inte märkligt att kärnvapenmakten Pakistan premieras så svulstigt?
En artikel publicerad för ett par dagar sedan i amerikanska Common Dreams beskriver närmare hur Dick Cheney, nu vicepresident och under Bush den äldre försvarsminister, reagerade när han 1989 fick reda på Pakistans kärnvapenplaner. Han beslutade sig helt enkelt för att dölja allt. Varför?
Under tiden för det pakistanska motståndet mot den sovjetstödda afghanska regimen, i slutet av 80-talet, mottog Pakistan stort bistånd av Förenta staterna. Bland annat slöts en miljardaffär angående leveranser av F-16-flygplan - kärnvapenbärande - där både Förenta staterna och Pakistan kan anses ha gjort en mycket bra affär. Cheney lät leveransen stärka den inhemska krigsindustrin, och den pakistanske diktatorn kunde se sin militära styrka växa något enormt.
I fjol offentliggjordes att Pakistan har sålt kärnvapenhemligheter till länder som Iran, Irak och Nordkorea. Ondskans axelmakter har alltså fått hjälp att kärnvapenbestycka sig av några familjen Bushs egna favoritjuntor, de pakistanska.
Det amerikanska stödet till Pakistan är viktigt, så viktigt att landets ledning måste ljuga för parlamentet och tysta försöken att diskutera besluten. För vad skulle hända om amerikanska kongressen och senaten tog beslut om att frysa stödet till en så viktig allierad som Pervez Musharraf? I värsta fall skulle en regel om stopp för militärt stöd till odemokratiska stater komma till stånd, och då skulle det amerikanska militära stödet inte längre vara så mycket att tala om...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar