Tok-EU

Åsa Westlund, socialdemokratisk EU-parlamentsledamot, skriver i ett debattinlägg i höstpremiärens Europaportalen om EU som den där goda jätten som ska hjälpa de fattiga och svaga. Hennes recept för en bättre värld är att EU strukturerar upp en helhetspolitik - för en sammanhållen imperialism.

Hon vill ha fred. Freden ska enligt Åsa uppnås bland annat genom att EU stärker FN och gör Förenta Nationerna till en mer demokratisk organisation. Min reaktion är WTF? ^^ Snackar Åsa orwellskt nyspråk? Sen flummar hon till det genom att önska sig en "ny upplysningstid med humanistiska förtecken", utan att på något sätt exemplifiera vad det skulle innebära, eller hur pass realistiskt det är att det skulle vinna gehör bland EU:s byråkratkår.

Utrotning av fattigdomen ska EU bidra till. Med hjälp av bistånd, till exempel. Jag läste för nån vecka sen om hur vårt internationella bistånd fördelas - upp till 90 procent av Frankrikes och Förenta staternas bistånd går tillbaka till ursprungslandet, i form av konsultarvoden och annat. Ja, så länge man skickar jäkligt progressiva biståndskonsulter från EU så kan jag väl gå med på att mer EU-bistånd är bra, men det rimmar illa med den europeiska unionen som imperialistisk helhet. Slopandet av tullar är den andra stora frälsaren i Åsas fattigdomsutrotarvärld. Och jag antar att de fattiga massorna enligt detta liberala resonemang ska sadla om till exportjättar.

Hållbar utveckling, detta av sossar och liberaler så felanvända uttryck, är den tredje grundpelaren i Åsas "sammanhållna EU-politik". Enligt henne är "reglerad frihandel" receptet för utvecklingspolitiken. EU ska stå upp för värden som mänskliga rättigheter, demokrati och miljöhänsyn. Hon avslutar med två smått komiska meningar:

EU har stora muskler. De ska vi använda för att skapa en mer rättvis och jämlik värld.

Jag vet inte om Åsa Westlund är helt uppslukad av partiledningens fanatiska EU-vurm eller om hon bara är naiv, men det kan förstås vara en kombination av bägge faktorer.

EU har stora muskler, jajamänsan. Med de musklerna agerar EU som den maktens intresseorganisation den är. Vare sig arbetarrörelsen eller den folkliga miljörörelsen är tongivande i EU:s politik, och har heller inga förutsättningar att bli det. Om sossarna inte inser att marknadsoligarkernas och centralistbyråkraternas EU är och förblir ett projekt oförenligt med socialdemokrati eller arbetarkamp, är det deras sak. Det kan på sikt förstöra förtroendet för socialdemokratins och hela vänsterns utrikespolitik.