Ännu en välsignad jul!

Nu hoppas jag bara att föräldrarna fick många onödiga julklappar när de var små, så vår bortskämdhet bara är ett arv som förs vidare. För det blev mycket julklappar i år också, bland annat en splitter ny digitalkamera. Några andra julklappar: jämtlandsflagga, pengar, FiB/Kulturfront och kläder.

Vädret har förstås varit alldeles åt helvete i stort sett hela tiden. Dygnsmedeltemperaturen ligger över noll. Det har snöat ynka två gånger på en vecka; marginellt dessutom. Regnmängden överstiger klart snömängden. Den lilla snö som kom föll den 22 december och låg kvar knappt ett dygn. Således har många aktiviteter här hemma varit av annat slag än vad de brukar vara (en vanlig vinter såhär dags springer jag omkring och skottar snö).

Morotsskörden, exempelvis. Det låg kvar något ynka kilo morötter, i morotsrutan i vår lilla trädgårdslott. På juldagen var det dags att hämta in vinsten. Såhär förevigade jag det med min kamera:

De borde ligga under flera decimeter snö.

Här fick vi minsann något att knapra på!

Absurditeter som julskörd ska förekomma i Skåne, inte i Jämtland. Det ska över huvud taget inte gå att ta sig över trädgårdslandet utan skoterstövlar såhär års!

Men inget ont som inte göder storbolagen. Vattenmagasinen har de senaste veckorna fyllts på väldigt fort - en liten vårflod kom till exempel sedan regnet svepte bort snön som föll här i slutet av oktober - och har nu nästan nått normal fyllnadsnivå. För elbolagen i Sverige innebär det mer el att sälja dyrt och ännu större kistor att ösa utdelningar ur till våren.

Jag vill också få aktieutdelning till våren när vintervädret har regnat bort.

Tänderna på tåget

Tre av tio vuxna har inte råd att gå till tandläkaren i Sverige i dag, läser jag i SJ:s tidning Kupé, i dag på väg hem till Östersund. När jag för något år sedan var på min sista avgiftsfria undersökning hos tandläkaren kom vi överens om att jag skulle titta förbi igen 2006. I morgon är det dags. Jag kommer att gå dit trots kostnaden (jag vet inte vad de tar, men 500 spänn känns inte orimligt), men det är långt ifrån alla 20-nåntingmänniskor som gör det.

Särskilt utsatta är kvinnor under 35 år, enligt LO:s rapport ”Laga hålen i tandvårdsförsäkringen”, som kom 2005. Priserna på tandvård sedan avregleringen 1999 har ökat med mellan 10 och 140 procent. Det är framför allt unga kvinnor som avstår från rutinkontrollerna, och därför också unga kvinnor som riskerar sämre dentalhälsa.

Kupé-artikeln låter socialminister Göran Hägglund tala för sin kära tandvårdsreform. Den går i korthet ut på att alla över 20 år får en tandvårdscheck på 300 kronor vartannat år, som incitament för att ta sig till rutinundersökning. Väl i tandläkarstolen går staten in med en subvention på 50 procent på de kostnader som överstiger 3 000 kronor, och med 85 procent på kostnader som överstiger 15 000 kronor.

Med andra ord skulle en behandling som utan någon försäkring går på 25 000 kronor med den nya tandvårdsförsäkringen kosta 10 500 kronor (3 000+6 000+1 500). Det är klart att det är bättre med än utan den subventionen – mor min skulle exempelvis inte ha tackat nej till en mindre skuldbörda för tandvårdskostnader. Men jag tror inte att det räcker.

Ali Esbati tillfrågas i artikeln om sin åsikt angående försäkringen. Han menar att även en kostnad på 3 000 kronor är för mycket för dem som verkligen behöver tandvården mest. Istället måste tandvårdsskyddet bli en del av de övriga generella försäkringarna, och kostnaden maximeras till kanske 1 000 kronor. Tandvårdskostnaderna har redan privatiserats i stor grad: mellan 1993 och 2002 ökade patientavgifternas andel av kostnaderna från 39 till 62 procent. Esbati säger att en tandvårdsreform värd namnet skulle kosta tio miljarder kronor. Pengar som alltså ska betalas gemensamt istället för av den enskilde.

Det är kul när artiklar inte bara innehåller trams och sosseri, utan ställer åsikter mot varandra på riktigt – svart mot vitt. Hägglund skämtar om att man måste få fler som ”tänder på idén” att utbilda sig till tandläkare. Esbati tycker att staten rimligtvis ska gå in för en omfattande försäkring, för att utjämna de klasskillnader som finns i dag.

Frågan om tandläkare är också viktig i sammanhanget. Eftersom för få utbildas blir det köer till tandvården, varpå privattandläkarna kan sätta vilka priser som helst på sina kliniker. Det behövs en tandvårdspolitik som satsar på utbildning, subventioner och återreglering av marknaden – allt i ett – om vi någon gång ska uppnå jämlikhet. Med borgarnas försäkring kommer tandläkarklinikernas vinster att fortsätta uppåt i samma takt som mångas tandhälsa blir sämre.

Vår pålitlige statsminister

Är det en sak man kan säga om Reinfeldt, så är det att han säger det man vill höra honom säga. Det vill säga lite vad som passar för tillfället. Ska han debattera akutsjukhus med sossarna så vill han förstås inte sälja ut dem, som han förklarade för Göran Persson i debattens hetta en vecka innan valet i SVT:

Vi vill inte sälja akutsjukhus som du påstod i en tidigare debatt. Vi har inte det förslaget och jag är glad att du gav mig möjligheten att ge det beskedet här ikväll.

Nu blev det så tokigt ändå, att Reinfeldts regering säljer ut akutsjukhusen. Sveriges stora vårdföretag - en del av dem omskrivna för sina spektakulära förmågor till misskötsel, andra för vulgära vinstmarginaler - står redo att ta över och göra vinst på våra sjukhus.

Reinfeldt har en agenda som inte har varit möjlig att diskutera särskilt ingående, eftersom han hela tiden har duckat undan genom att påstå sig inte driva den politik som hans kritiker kritiserar. Så fort någon tar initiativ till en politisk debatt om vården, privat kontra offentligt, så slås det ner med att det skulle råda konsensus kring att akutsjukvården ska vara i offentlig ägo. Fredrik Reinfeldts regering visar att någon sådan konsensus åtminstone inte existerar i de borgerliga skikt som nu styr.

Och varför skulle Reinfeldt vara en bromskloss för familjen Borelius och de andra skurkarnas affärsintressen? Lika självklart som Göran Persson ibland krampaktigt höll fast vid bestämmelser som gav fackanslutna, hyresgäster och pensionärer inom "rörelsen" privilegier, lika självklart kommer Reinfeldt att ge "sin" del av samhället politisk och ekonomisk avkastning som tack för hjälpen till maktskiftet.

För oss vettiga och icke-höginkomsttagande mänskor gäller det stenhårda motståndets lag härifrån. Om överklassen hade legat på soffan medan arbetarrörelsens instituationer roffade åt sig privilegier hade borgaralliansen aldrig vunnit valet i höst. På samma sätt kommer borgarna att vinna igen om fyra år om inte vanligt folk reser sig och formar ett motstånd.

Låt inte svikaren Reinfeldt få en chans till!

Anna Sjödin avgår

Oj! Anna är en fighter, "i flera bemärkelser". Bästa debatten det här året med en sosse var nog hennes insats i valdebatten om bloggarnas roll. Där spolade hon helt populärpolitikerna med att stå för sitt dörrknackande och delande av flygblad: bloggning är inte det som organiserar vanligt folk, var hennes budskap.

Nu avgår hon som SSU:s ordförande, och lämnar ett väldigt mänskligt brev på hemsidan. Dessutom uppmärksammar hon ett initiativ mot det halvinstitutionaliserade våldet på krogarna, genom att sprida www.upprättelse.nu vidare.

Jag hoppas att SSU kan hitta någon vettig, karismatisk, inte-så-broilig-stockholmsbratsyndrom-människa att leda förbundet. Det skulle behövas en vettig ung socialdemokrati.

Minkarnas hämnd

(Det här faller under avdelningen "Djävla djurrättare" eller "Därför är jag inte miljöpartist".)

Under rubriken "Hur tänkte du?" har magasinet Fokus, som kom med sitt fyrtioandra nummer i brevlådan i dag, frågat ut miljöpartisten Helena Leander. Det hela är mycket komiskt.

Leander (mp) hade till talarstolen i riksdagen tagit med sig en begravningskrans. Debatten handlade om minkfarmningsförbud och det var Djurens Rätt som hade sponsrat kransen. Givetvis förlorade hon debatten mot den borgerliga majoriteten, men inget ont som inte för nåt annat med sig:

[Fokus] Kransen orsakade mänskligt lidande då en vice talman fick en allergisk reaktion. Var det verkligen värt det?
[Leander] - Var det en allvarlig allergisk reaktion så beklagar jag det naturligtvis. Men det hade varit bra att veta på förhand om det nu är så att det är någon som är svårt allergisk. När jag fick höra att det var en person som inte tålde kransen så tog jag ut den direkt.

Minkarna - etablissemanget: 1-0.

Aftonbladets perspektiv.

Samtliga stora rubriker på aftonbladet.se natten den 15 december 2006:

RYMDEXTRA ”YES, FINA FISKEN”
Unga får fejkade dödsbud på nätet
MORDEN I IPSWICH ”Jag kommer inte att fylla 25”
Polisen fruktar pyroman i Örebro
Tvingades gå till akuten – dog
Julens bästa prylar
Läget stabilt för svensken
Så stor är chansen för en vit jul hos dig
EM-RYSAREN -Vi ska vara stolta över det vi har gjort
Exklusivt: Böndernas privata kärleksbilder
Bilder på död 4-åring utnyttjades
VATTENKAOSET Åker wakeboard – på Göteborgs gator
GAME OVER ANNA SJÖDIN
Bildextra: Första bilderna på nya Volvon
Världens längste man räddade livet på delfiner
Flickan överfölls av en stor hund
Jim ströps på rasten
Motorstjärna misstänks ha våldtagit två flickor
Läraren förnekar förintelsen
Flicka berättar om sin sexdebut i tv
Vem av tjejerna är din favorit?
Här köper Dodi kärleksringen
A-KASSEUPPRORET Nuder till attack mot regeringen
Nära bli lynchad i turistparadiset
Lusse lille, lusse lille
Aftonbladets reporter prisas av Akademien
Gå ner 5 kilo – på 1 månad
”Nu skrotar vi djurskyddsmyndigheten”

Nånstans där nere mot slutet får vi veta att Aftonbladets reporter prisats. Inte av Se&Hör utan av Akademien. För scoopet om världens längsta man? Eller för den om läraren som förnekar förintelsen? Nej, för någon artikel som nu ligger och dammar i nåt arkiv. Kadhammars reportage är sällsynta. Över huvud taget är det ytterst sällsynt att nånting av relevans ges en framträdande plats på de stora, kommersiella sajterna. Allra mest påtagligt blir det med den seriösa politiken. Var finns rubrikerna om att LO har hållit demonstrationer av enorma mått under torsdagen? De finns inte.

Det behövs en arbetarrörelsedagstidning. En LO-tidningen fast med daglig utgivning, som står för vissa värden och som har vissa utgångspunkter i allt från ordval till ämnesval. Det behövs en Dagens industri för arbetarvärlden. Så saker och ting kan få sina rätta proportioner i media.

För om det får fortsätta såhär kommer det inte att fungera att upprätthålla en politisk demokrati heller.

Arbetarnas perspektiv?

Manifestationen mot regeringens försämringar i a-kassan i kväll samlade några tusen deltagare. Vädret var inte på vår sida, men det gjorde ju inte att slagorden hördes sämre. "Skrik på gator, skrik på torg: bort med Reinfeldt, bort med Borg!" och "Jalla, jalla, a-kassa åt alla!" var de minst o-cleana.

LO har visat sig vara tämligen usla organisatörer. Flygbladen och affischerna har varit apfula och pinsamt svårlästa, ända tills för någon vecka sedan, när den centrala reklamkampanjen kom igång. Det märktes också att de inte har skolats i Ung Vänster när de talade, de äldre herrarna från LO. Skånedistriktets ordförande fick ur sig i sitt appelltal både att man inte ville ha en politisk manifestation, och att det nu gäller att kämpa för en socialdemokratisk regering. Lite senare gick han upp en gång till, nu med budskapet att det är fullt tänkbart med en politisk strejk, samt att vi borde störta regeringen.

Nåväl, jag chockas lite över mediernas bevakning. Ännu vid 23-snåret har ingen av de stora tidningarna (Aftonbladet, Svenska Dagbladet, Expressen, Dagens Nyheter) någon artikel om demonstrationerna. Bara Sydsvenskan har en artikel, där man anger deltagarantalet i Malmö till minst 4 500 (jag tvivlar nog på det).

Aftonbladet ger oss en unik inblick.

Expressen ger oss en unik inblick.

De stora tidningarna mobiliserar hela redaktioner till bevakandet av Nasas hemsida, för att sedan minut för minut uppdatera hemsidorna med nya nonsensartiklar. Vem i helvete är intresserad av att läsa artikel efter artikel med den skit som Nasa släpper ut? Samtidigt som tiotusentals svenskar tågar på gatorna mot överklasspolitik, tjuter nyhetssidorna i kör om alla aspekter av Christer Fuglesangs rymdäventyr. Och inte en stavelse finns ännu sent på kvällen om dagens manifestationer. Jag anar en klasskonspiration.

Ett surt mail till "Sveriges nyhetsportal" och "Sveriges bästa nyhetssajt" har skickats angående detta. Nånstans känns det lite oroande när de två största tidningarna "konkurrerar" genom att ha exakt samma tramsnyheter på förstasidorna.

Norberg krystar fram chavistkritik

Johan Norberg använder Latinobarómetro, ett chilenskt opinionsmätningsprojekt, för att kasta skit på Hugo Chávez. Det får han gärna göra - Chávez hotar fundamentet i den världsbild som Norberg bygger sina floskler på. Men skiten känns plågsamt krystad, så att säga.

Latinobarómetro är intressant av flera anledningar. Organisationen ställer varje år frågor till folk i Latinamerika om deras samhällsuppfattning och nutidsorientering. Latinamerika är ungt på demokratins område. Långa perioder av Washington-stödda militärdiktaturer har följts av en period av Washington-stödda liberala regimer i de flesta latinamerikanska länder. Sedan några år tillbaka ställs den politiska kartan radikalt om i och med den vänstervåg som kontinenten upplever, efter liberaldemokratiernas misslyckande.

Venezuela är det land som har haft demokrati obrutet (om man bortser från tillfälliga kuppförsök) längst i sin världsdel. Det är också det land där tron på demokratin är på störst frammarsch. Sedan 1996 har landets opinion svängt från försiktigt positiv till skeptisk när det gäller synen på Förenta staterna. Venezuelanerna blir också stadigt mer tillfreds med sättet på vilket deras demokrati fungerar. Siffrorna blir bättre för varje mätning.

Något överraskande avviker dock inte den venezuelanska opinionen från resten av Latinamerikas när det gäller synen på marknadsekonomi. Oroande är det också när venezuelanerna på en skala mellan 1 och 10 placerar sig längre till höger än de flesta andra i undersökningen. Man håller fortfarande med om, snarare än förkastar, påståendet att marknadsekonomi är "det enda system som kan utveckla landet". Förhoppningsvis blir det ändring i det påståendet i 2007 års mätning, sedan Chávez förklarat sitt projekt "socialism i det tjugoförsta århundradet" inlett.

Men tillbaka till Norbergs skitkastningsförsök. Chávez är mindre populär än Bush. Det är i stort sett dött lopp mellan Bush och Chávez på popularitetsindexet, men det är till Chávez nackdel, enligt Johan Norberg. Vad beror detta på? Är vänsterradikalism lika illa uppskattat som högerradikalism i Latinamerika? Nej, knappast.

En titt på media - inte bara i Venezuela utan runt hela kontinenten - visar varför uppskattningen för chavismen knappast når utanför Venezuelas gränser. Mediesituationen är generellt uppskruvad och högervriden, så som den brukar vara där media är "fritt" ägda av landets ekonomiska elit. Således är inte Hugo Chávez en person man belyser särskilt sakligt. Visst kastas det skit på Bush också, av populistiska skäl, så det är lite märkligt att han åtnjuter så pass "mycket" popularitet, men de enda media Chávez har att luta sig mot är den statliga tevekanalen. Och det är inte mycket av den totala mediekakan. Det är med andra ord inte konstigt ifall det lilla folk vet om Chávez är det som skithögern skriker om honom.

Lägg till detta att Chávez i sitt eget land, trots de stora privata mediebolagens massiva angrepp mot hans styre, ses positivt på av 66 procent av befolkningen. Inte ens Brasiliens president Lula kommer upp i samma förtroende - även han har störst andel anhängare i Venezuela, 61 procent. Om vi jämför Bushs siffror på hemmaplan: vem är mest illa omtyckt?

The Economist har gjort en sammanställning på engelska, med amerikanska glasögon. Men läs de intressanta delarna av den riktiga rapporten istället, för en mindre vinklad bild.

Högern trillar av pinn

Augusto Pinochet är död. Den chilenske tidigare diktatorn dog 91 år gammal, saknad av bland annat Maggie Thatcher (baronessa, som hon benämns i BBC:s rapporter):

A regular visitor to the UK, where he had many friends, Pinochet was arrested in London in October 1998, as he arrived to undergo medical treatment.

The Spanish government sought to put him on trial in Madrid over the deaths of its citizens in Chile.

Baroness Thatcher had tea with him and publicly expressed her opposition to the request.

Thatcher känner sig i dag sorgsen efter Pinochets död. Tror jag, det. Gamla diktatorer, deras kamrater och deras partier är inte alls särskilt populära i Latinamerika. Det finns såklart fanatiker som viftar med plakat till stöd för den store generalen, på samma sätt som det alltid finns kuppanhängare och överklass även i de latinamerikanska länderna.

Fenomenet att stödet för högern har rasat på den amerikanska kontinenten är intressant. Folk tror allra minst på högern, men de flesta andra etablerade krafter (som väl också får räknas som mer eller mindre höger) ratas också. Upp kommer folkrörelser och vänsterpartier, som får kanalisera nytt engagemang för politik och demokrati.

Här i Sverige är nyliberalismen herre på täppan - årets nobelpristagare i ekonomi föreläste häromsistens om hur Sverige ska bli en hållbar ekonomi. Phelps hade två självklara reformer att föreslå oss: skär radikalt i välfärdspolitiken och avskaffa arbetsrättslagstiftningen. Gubben fick sitt pris och det svenska folket fortsatte som vanligt utan kravaller. Nästa år är det dags för en ny vansinnig högerekonom att åtnjuta högsta samhälleliga respekt.

Det visar på revolutionär framtidstro när killar som Morales och Chávez hyllas som föredömen av folken i Latinamerika. Frågan som jag ställer mig är kanske naiv, men... När når vi dit, när inser vi också att vi måste kämpa för en framtid bortom nyliberalismen och kapitalismen?

Mer nörd än Lena!

Lena Sundström skrev om uppskjutningen av Sveriges förste astronaut i tidningen. Hon skrev att hon inte bryr sig. Jag hoppas att det är en rent personlig, och inte en politisk, filosofi. För själva uppskjutningen är ju skitspännande. Tycker jag. Politiskt.

Just nu har jag en pre-sovjetisk känsla, sådär just innan kosmonauterna ska upp i det okända, den där "vi blir historiska i natt"-känslan. Eller, rättare sagt, den gick ur för ett par minuter sen.

Nasa har sumpat hela skiten.

Först var det en avvaktande nedräkning som började på "T minus nine minutes". Räkneuret stoppades på fem minuter, med ett fönster på glänt i knappt fem minuter för molnen att eventuellt lätta från Kennedy Space Center. När dessa knappa fem minuter hade gått kungjorde Nasas tjänstemän nyss att man ställer in kvällens show. Snacka om turnoff. En post-sovjetisk känsla inföll just.

Att Sverige får sin första rymdburna snubbe - vad ska vi kalla honom? - är stort. Han är inte astro-, kosmo- eller taikonaut. Han är en produkt av samförståndsanda och Ikea, och bör därmed få en titel i klass med det.

Sundström är närmast oförskämd när hon viftar bort Fuglesangs historiska resa som oengagerande. Men det är lugnt, spänningen återkommer någon annan tidig morgon!

Expedition: Socialism, version 2.0

När man läser bajs som det här är det så man önskar att man orkade skriva en syrlig replik. Men det räcker med att vika sig dubbel och skratta luften ur sig. Härre-jävvla-guuud! Våd ääärrr detta?!

Imorgon hålls det presidentsval i Venezuela och allt pekar på att populisten Hugo Chavez kommer att få styra landet i ytterligare 6 år. Chavez utpekas många gånger som en hjälte som vågar ta strid mot USA och utmana kapitalismen, hans gamla vän och mördaren Che Guevara kryddar på bilden av hjältemod.

Sanningen bakom detta val är dystert, Chavez har under sin tid vid makten satt stopp för fri media och sett till att regimkritiker fängslas eller försvinner. Ekonomin i landet är på bristningsgränsen och fattigdomen är brett utspridd trots att landet är rikt på naturtillgångar som tex olja. Svenska vänstern utmålar Chavez som förebild för hela socialismen och tycks finna sig i det faktum att Chavez tar alla beslut, stora som små, själv och att han styr all media. Oppositionen har inga förutsättningar att existera och det är inte sällan som de brutalt mördas eller fängslas. Demokratin existerar inte i Venezuela och att svenska vänsterfalanger finner sig i detta är skrämmande.

Venezuelas befolkning har rätt till sin frihet och rätt till att leva ett liv där de har förutsättningarna för att utvecklas. Fattigdomen måste brytas och förutsättningar för det är att fri handel inrättas. Svaret är enkelt, Venezuela behöver kapitalismen!

Som tur är finns det balanserande krafter i Sverige. Än så länge. Aron Etzler är fenomenal på att lägga grunden för en rimlig debatt, i torsdagens Flamman. Politisk analfabetism, som den som citeras ovan, ska utrotas. Det krävs dedikation och lite pengar (skänk gärna en slant! Plusgirokonto 618 29 34-7, ange "Att förändra världen-kursens resa") för djupare förståelse av Venezuela och den bolivarianska revolutionen. Att förändra världen-kursen kommer att producera en film, en tidning och en pocketskrift om Venezuela; politisk information på olika nivåer - för alltifrån cirkelläsning till lättsamt informationsinhämtande. Vi ser det lite som vår mission att göra Venezuela ännu mer intressant och angeläget på svensk mark.

Svaret, som Rola Brentlin uttrycker det, må vara kapitalismen. Men frågan som man då har ställt till folket i Venezuela och Latinamerika är vilket system de helst gör sig av med. Att socialism inte är alternativet är självklart - korrupta demokratier kan också bekämpas med fascism eller militärkupper - men nog är den chavistiska auktoritära vägen att föredra framför exempelvis den uribiska i Colombia.

Om två månader är jag på plats i Venezuela och kan rapportera från ett land som har sex år av stabilt uppbackad bolivariansk revolution framför sig. Det ska bli makalöst betydelsefullt att få åka dit.

¡Uh! ¡Ah! ¡Chávez no se va!

Venezuelas president Hugo Chávez kan titulera sig "Den Älskade Ledaren"; på nån dags varsel kan miljontals anhängare sluta upp i mäktiga gatumanifestationer. Folk går omkring och nynnar för sig själva att Chávez blir kvar vid makten. Det är presidentval i den bolivarianska femte republiken.

El lider maximo de Venezuela är ingen diplomat. Han är i klass med Kim Jong-Il när det gäller ordval och demagogi. Bush refereras till som Satan och oppositionen är "imperiets kandidater". Och de fattiga älskar sin Hugo.

I det polariserade Venezuela finns det i stort sett två grupper: revolutionärerna och oppositionen. Revolutionärerna är de stora, fattiga massorna i röda tröjor som styr den chavistiska regeringens prioriteringar lite som gatans parlament. Oppositionen är, grovt sett, överklassen och invånarna i landets oljerika västra delar. Splittringen mellan grupperna är total i nästan allt: man har valt de motsatta färgerna i flaggan (rött och gult, som delas av blått), man vägrar hålla valdebatter mellan presidentkandidaterna och lynchstämning råder om någon med fel färg på tröjan visar sig i fel område.

Överbyggnad och bas vet sin plats på flaggan.

Oppositionens aktivister går klädda i gula kläder och består av allt från postmoderna socialister till fascistisk gammal maktelit. De står nu samlade under Manuel Rosales, som går till val på ett av omständigheterna forcerat vänsterpopulistiskt program. En rätt komisk anmärkning man kan göra är att oppositionsanhängarna vid alla tillfällen är ljusare i hyn än chavisterna. Det går alltså att se på både tröj- och hudfärg på vems sida en aktivist står. Klass-, etnicitets- och politiska gränser följs ofta åt i Venezuela.

Hugo Chávez får som person enorm uppmärksamhet nu när det är valrapportering på gång i västmedia. Jag har läst ett litet antal artiklar och kan konstatera att det finns en rädsla bland svenska journalister för folkmajoriteter som blir aktivister. Allt man skriver utgår från att vi ska ha ett par vaga förutfattade meningar - "förkunskaper" - som läsare av artiklarna:

- Hugo Chávez är en suspekt kille.
- Folk i Venezuela är lite sådär galna som fattiga, fanatiska mänskor blir. Inte självständigt tänkande. Ungefär som araberna.
- Politiskt håller Venezuela på att bli utfruset.
- Ekonomiskt urgröps Venezuela under Chávez ur.
- Oppositionen har inte en chans på grund av "vänstervågen" i Latinamerika, chavisternas ogreppbara åsiktsförtryck.

Artiklarna blir en kort summering ur de vita, medelålders mäns synvinkel, vilka vi skickar till Latinamerika för att skriva "stämningen på gatorna-rapporter". Aftonbladets Wolfgang Hansson hann till exempel snacka ett par minuter med Chávez, "den nye Che Guevara", och har ändå ingen koll på hur saker och ting ligger till i Venezuela.

Den första av Hanssons hittills två artiklar handlar om - just det - Hugo Chávez. Hans uppväxt, hans ledarstil (som "vald diktator"), personkulten kring honom. Eftersom chavisterna kontrollerar både parlamentet och domstolarna finns bara privata media kvar som oppositionens språkrör, och på vissa håll den lokala polisen. Hansson ser det som mycket problematiskt att kampen mellan den gamla aristokratins byråkrati och den nya chavistiska parallella statsapparaten får sina offer i avslutade karriärer och tystade missnöjda röster.

Nästa artikel signerad Wolfgang Hansson avhandlar däremot ett lite annat ämne: Hugo Chávez. Om hysterin kring honom och hans ideal. Där vill Hansson också blunda för vad man brukar kalla befrielsekamp och antiimperialistiska strävanden. Han vill inte riktigt svälja att miljontals bolivarianska medborgare faktiskt har röstat fram Chávez för att göra Venezuela fritt från sitt imperialistiska beroende av Förenta staterna och från förnedringen som den ljushyade aristokratin länge har utsatt den maktlösa majoriteten för.

Fokus har en artikel skriven av franska Le Points reporter Francois Meurisse. Även om den är alltigenom negativ - det enda positiva den tar upp är att Chávez är populär bland fattiga - är det den mest välavvägda artikeln jag har läst hittills. Kritiken handlar inte bara om flummiga "han är en despotisk person"-angrepp som Wolfgang Hansson spökar med, utan om reella problem med Chávez politik.

Bland annat får sig kooperativen, de utländska vänskapsbesöken och det nutida chavistiska slagordet "socialism i 2000-talet" en kritisk omskrivning. För, som kanske framgått, Venezuelas president är ingen Jan Eliasson, som politiskt korrekt parerar varje politisk strid. Han står upp, fullt medveten om ståndpunktens ibland vådliga konsekvenser, för sina handlingar.

Att Chávez är lika god vän med Vitrysslands och Irans diktatorer som med Zimbabwes - även, åtminstone spontant och verbalt, politiskt - är en konsekvens av hans vilja att polarisera. Det som massorna på gatorna ropar kan Chávez återupprepa på det internationella planet och förstärka, med ett avståndstagande från Washington-imperialisterna som följd. Mer om det skriver jag gärna senare.

Sist av de seriösa artiklarna är Lennart Palmeus rapport från Rio de Janeiro i Brasilien, i Dagens industri. Han fokuserar helt på oljan och artikeln är således "Chávez olja vinner". Det är en traditionell nyliberal sågning av chavismen: för stora offentliga satsningar, allt bygger på att presidenten mutar folket med oljepengar, det växande politiska inflytandet i samhället har gjort att Venezuela inte har mer än en "tunn demokratisk fernissa" kvar.

Klart som korvspad att en vars förståelse av Venezuela bygger på kontakter med affärsmän och oppositionspolitiker ser läget i landet som grymt oroande. Därav Dagens industris och Liberala ungdomsförbundets starka engagemang i den gamla elitens försök att ta tillbaka hegemonin i det venezolanska samhället.

Jag tror att det är mest där skon klämmer. För första gången är det i dag massorna, "pöbeln" som det mellan raderna heter i media, som styr i Venezuela. Valet handlar inte längre om ifall klan X, kristdemokratiska familjen, eller klan Y, socialdemokratiska familjen, ska vinna. Det handlar om huruvida den bolivarianska revolutionen - förfolkligandet av makten och frigörelsen från 500 år av förtryck - ska fortgå eller dras tillbaka.

Delvis handlar det förstås om ett ja eller nej till Hugo Chávez som ledare, men avgörande är att det faktiskt handlar om en majoritet av befolkningen som kanaliserar sitt engagemang och sin kamp. Sånt förstår säkerligen inte våra äldre herrar på sina reporterjobb, men lita på att venezolanerna själva vet vilken väg landet ska ta.

Uppdatering: Chávez försvinner inte!

Fidel Castro och SVT provocerar

Kollade in på en av bloggsajterna för att se vad högern mest går i taket för, nu när staten inte längre styrs av kommunisterna, utan av riktiga arbetare. Och föga förvånande är det commie-scumb SVT som är mest skurkaktiga för tillfället (ett dåligt betyg på vänsterpolitikerna).

Ella Bohlin, KDU:s ordförande, är förstås indignerad och anmäler SVT till Granskningsnämnden för radio och tv. Castro pratar ju om Viagra i en trailer som SVT rullat! Nä, och sånt ska barnen se, va?! En skäggig diktator som skrockar om snusk och sedernas förfall? Vet hut! Som tur är vet moralens väktare inga gränser för vad som är skandal, så detta är ju då en av KDU utnämnd skandal. (Tja, kan man inte få uppmärksamhet på annat sätt, så...)

Problemet är förstås att man inte sänder ett entimmes debattprogram, där två Timbro-liberaler får skrika två Svensk-kubanska-kommunister i halsen. SVT väljer istället att visa tre filmer om personen Fidel Castro, filmer som förvisso inte sätter åsiktsförtrycket i det kubanska samhället i fokus, men som inte heller visar vilket storslaget samhälle det är. Nej, programmen sänds som en del i SVT:s kultur- och nöjesverksamhet. De är till för att visa en lite djupare bild av intressanta eller aktuella ämnen, utan polemiserande debatter.

Att SVT väljer att ägna en av temakvällarna åt en skildring av Fidels person är kontroversiellt på samma sätt som det är kontroversiellt när A-ekonomi sänder ett längre inslag om att vanligt folk drabbas av kapitalismens härjningar. Jag tycker att KDU kan stoppa upp sin anmälan i röven och växa upp istället för att jamsa om skitsaker som nu.

En jättejättehållbar ekonomi

I veckans Flamman kan vi på andra sidan läsa om vår ekonomi ur två ganska grundläggande vinklar. Den ena, Josefin Brinks vädjan till LO och arbetarrörelsen att "hold fast" vid avtalsrörelsens krav och målsättningarna om jämlikhet, är viktig läsning.

Har man, som jag, följt Dagens industris bevakning av kapitalherrarnas oro för arbetarrörelsens krav, så känns det helt sjukt avgörande att Wanja Lundby-Wedin och resten av "LO-kollektivet" formar sig till en knuten hand. Ty kapitalisterna är på krigsstigen minst lika mycket som USA-imperialismen. Dagens industri har gödslat mig med rapporter om de goda tiderna i snart sagt alla branscher alltsedan februari, när jag tecknade min årsprenumeration.

I veckan har man bland annat berättat om Sveriges lönsammaste livsmedelsbutiker. Enskilda ICA-handlare, av någon märklig anledning ett stort gäng gubbar, tjänar grova pengar på sina butiker. Jag nämnde tidigare ICA-butiken i Alingsås, där (de två) herrarna som äger butiken kunde ta ut mångmiljonvinster genom att ha 130 deltidsanställda. Det visar sig i DI:s siffror att denna butik bara är en i mängden.

DI:s lista över de 20 lönsammaste butikerna visar att Alingsås-butiken hamnar på tolfte plats i vinstligan. Genomsnittet för de tio största är sisådär 25 miljoner kronor i vinst för 2005.

Sedan tidigare vet vi att det går mycket, mycket bra för väldigt, väldigt många företag i de flesta branscher - ekonomiskt, that is. Exempelvis har DI tidigare i november rapporterat om hur läget ser ut på utdelningsfronten. Bra, rekordbra. 250 miljarder kronor i kontanter kommer att delas ut under första halvåret 2007 från de svenska börsbolagen. Grattis, svenska folket. Den där tusenlappen som Reinfeldt lovade, den förstärks med två tusenlappar från näringslivets givmilda aktieutdelare! Eller, nej, svenska folket... Det blir inga tusenlappar.

Tusenlapparna är till för folk som redan idag råkar äga tusentals tusenlappar - arvtagare, exempelvis. Om du ska tjäna snabba miljoner nästa år har jag ett tips: ärv någon riktigt rik snubbes gamla aktier. Skitbra deal. Jobba dig rik? Pyttsan! Ska du tjäna pengar får du allt låta nån annan jobba för dig. Som Karl-Gustav Ehn, som äger en ICA-butik i Jönköping.

Karl-Gustav äger butiken personligen, så vinsten från butiken, 37,5 miljoner för 2005, tillfaller helt honom själv. Men han äger också aktier i Hakon Invest, bolaget som ICA-koncernen ingår i. På dem har han under 2005 tjänat 21,2 miljoner kronor. Totalt gav alltså räkenskapsåret 2005 herr Ehn nästan 60 miljoner kronor i vinst. Inte illa pinkat. Undrar hur mycket han har gått på a-kassa eller suttit i kassan på sin egen butik under året.

Hur som helst så har de anställda i de här butikerna, och i andra branscher - som elindustrin, där vinsterna uppgår till någon miljard per vecka - kanske inte haft ett lika påtagligt guldregn som företagens ägare. Tvärtom har antalet säkra, långsiktiga och inkomsttrygga anställningar minskat. För att direkt ersättas av en myriad av tillfälliga, osäkra, sämre betalda jobb. Eller har verkligen bröderna Melin i Alingsås ett behov av 130 olika personer som var och en jobbar ett fåtal timmar per vecka, istället för ett par dussin fast anställda?

Genom att ge oss skitjobb har ägarna byggt upp enorma privata förmögenheter. Genom att knipa åt sig avtal i offentliga upphandlingar har privata bolag bit för bit gjort offentlig verksamhet till en del i denna gigantiska privata vinstmaskin. Och genom en äcklande maktfullkomlighet kräver nu näringslivet att facken sänker sina förväntningar på lönehöjningar.

LO-kollektivet har gått ut "hårt" med krav på runt fyra procents löneökningar, med lite påslag för kvinnor och andra lågbetalda - totalt kanske fem procent. "MILJARDSMÄLL", skriker DI-rubriken i går, och hävdar att dessa i värsta fall 50 miljarder kronor i ökade lönekostnader kommer att störta hela landet i fördärvet. Ty - och det här vurmar ju företagsledarna för - arbetslösheten kan bara hållas nere om lönenivåerna hålls nere. Med andra ord är det tack vare de låga lönerna i Sverige i dag som tjejer i Alingsås kan få förmånen att jobba åtta timmar i veckan på ICA och få socialbidrag för att täcka upp för resten av levnadskostnaderna.

Robert Nyberg hade en väldigt träffande teckning om det där i senaste Clarté (se den på hans hemsida). Reportern frågar näringslivets arbetsmarknadsexpert om jobbfrågan:

- En rejäl lönesänkning skulle alltså leda till fler arbetstillfällen?
- Absolut, se bara på USA, där är det så gott om jobb att många har två-tre stycken!

Vi ska jobba mer. Vi ska jobba otryggt. Och vi ska göra det ivrigt, ty även om våra löner sänks och vi inte kan räkna med någon som helst kontinuitet eller trygghet i själva arbetet, så får vi ju jobba mer. MER, MER!!

Och varför ska vi jobba mer? Jo, därför att arbete lönar sig. I teorin. Det lönar sig inte för ICA-handlaren Karl-Anders Ehn, som 2005 gjorde en vinst på 160 000 varje dag, vid sidan av sin ordinarie lön, att arbeta. Men de anställda kunde kanske dryga ut a-kassan ett tag till, tack vare Ehns generösa arbetsgivande.

Men det är inte nog där. Som Aron Etzler påpekar i den andra av ledarsidans artiklar bygger vår ekonomi, även ur andra perspektiv sett, på lite taskiga grunder. Siffror från Amerikat tyder på att hus- och bilförsäljningen - de viktiga kapitalvarorna - minskar. Och med den minskar tillväxten i ekonomin. När siffrorna matas ut på skärmarna framför aktiefolket i pengamarknadernas centrum suger de kraften ur pengainflödet. Aktierna och börserna sjunker.

Kanske är det tillfälligt, men det kan också vara startskottet för en lågkonjunktur eller en depression. Det är det som är det tokiga med en kapitalistisk spekulationsekonomi. I realsocialismens planekonomi kunde byråkraterna sitta och planera saker och ting tills allt gick åt helvete och folk svalt. I dag står börshajarna och köper och säljer vilt tills allt har gått åt helvete och folk (ja, inte börshajarna förstås, lika lite som sovjetbyråkraterna) svälter. En global lågkonjunktur kan lätt göra tiotals miljoner människor arbetslösa och kasta tillbaka hundratals miljoner människor i fattigdom. Allt som krävs är att de ständigt ökande kapitalströmmarna bryts och investeringarna inte längre intresserar folket med de stora pengarna.

Då står vi där. Det är ett av de stora problemen med det system vi lever i. För även om det finns massor med pengar - bara Sverige har 125 miljardärer, exempelvis - så kan det komma en dag då de där pengarna inte längre används till nånting som ens kan liknas vid konstruktiv verksamhet.

Jag kan ibland tycka att det är vansinnigt att så enorma mängder pengar som i dag tillåts strömma helt utan reglering; ur arbetande människors händer, i rika kapitalägares elektroniska fondkonton. But then again, vi lever i ett samhälle där några få bestämmer och de många snällt får arbeta åt gubbarna med pengarna.

Dom som inte hänger me'

Jag hittade en intressant text skriven av en före detta ungvänstrare, om före detta vänstersympatisörer. "Vägen från vänstern" är ett försök av Evelina Lorentzon att visa hur människor kan bli liberaler, som kanske tidigare har varit hängivna socialister.

Det är lovvärt med ärliga försök att förklara företeelsen. Flera viktiga och riktiga poänger finns förstås med, exempelvis om de stora problem som högerns ungdomsorganisationer har med att låtsas vara folkliga (ett problem som i mångt och mycket är inbyggt i själva begreppen "höger" eller "liberal"). Men det finns också en del som känns väldigt märkligt och mer som organisationsliberalt skitsnack än som upplevt missförhållande.

Ta det här med att ungvänstrare som kallar sig kommunister skulle anses bättre skolade än andra. Jag undrar varifrån den uppfattningen kommer, om inte från påhittade berättelser. Målet med vår politik är förvisso ett klasslöst, kommunistiskt samhälle, men vi är ett socialistiskt och feministiskt förbund. Således kan man kalla sig både vänster, kommunist och socialist, och vara både skolad eller oskolad helt oavsett vilken - om någon - etikett man vill sätta på sig. Själv har jag aldrig på allvar kallat mig kommunist (bara i de fall då riktigt tokiga liberaler undrar vad jag kallar mig. Då tar skadeglädjen i att se deras indignation över.). Och vi som inte kallar oss det är inte på något vis bottenskrapet i Ung Vänster. Men visst kan man skriva att kommunistgrejen är ett faktum, om man känner för att fara med lösa påståenden.

Eller den om att liberalers argument skulle vara mer övertygande och överlägsna de "marxistiska" (SSU, marxism - wtf?^^). Det känns som att två saker där kan spela en större roll än själva argumenten. Antingen är det kompisar/klasskamrater som man inte orkar argumentera emot, eller så är det andra killar i samma speciella samhällsskikt, som helt enkelt övertygar en om att övre medelklasskillar inte kan vara socialister. Klart är att arbetarklassmänniskor med förståelse för klassamhället, organiserade i arbetarrörelsen, inte argumentmässigt blir övertalade av liberaler.

Att som politiskt engagerad "byta sida" är ett fenomen som jag bara inte kan greppa. I synnerhet när det gäller från vänster till höger; närmast omöjligt om det handlar om en seriös person. Om jag som marxistfeminist och ungvänstrare ser klass- och könskonflikter som de grundläggande, strukturella problemen i Sverige så finns det inget i världen som kan få mig att "byta" syn till en där det bara finns individer och inga kollektiv. Kan jag få det hela förklarat?

Kalle Marx har så rätt

Karl Marx första ekonomisk-filosofiska manuskript, det om det alienerade arbetet, innehåller en hel del tänkvärda och än i dag högaktuella klarlägganden. Men också humor på marxistiskt vis. Jag gillar särskilt Marx sätt att förklara vilket förhållandet är mellan privategendomen och det alienerade arbetet:

[Privategendomen är inte alls] grunden eller orsaken till det alienerade arbetet utan tvärtom en konsekvens av det, liksom gudarna ursprungligen inte är orsaken till utan en verkan av mänsklig förståndsförmörkelse.

Smaka på uttrycket. Mänsklig förståndsförmörkelse. Jag tänker direkt på borgarnas politik, där plus heter minus och överklassparti heter arbetarparti. Marx har satt ord på den borgerliga politiken: förmörkelse av mänskligt förstånd är vad den innebär.

När vi ändå är där känner jag ett visst ansvar för att förmedla dagens viktigaste politiska inslag: Reinfeldts medverkan i teve. Folket hyllar arbetarledaren. Mänsklig förståndsförmörkelse, sa Marx...

Även slutresonemanget till ovanstående blir mot dagens politiska läge, efter valet i höst, mycket tänkvärt:

Senare utvecklas detta förhållande till en växelverkan.

Återblick på en politisk vecka

Jisch, den här veckan har gjort mig till en sån där seg gröt som inte känns så värst vidare produktiv. Det har varit väldigt mycket jobb och väldigt många tider att passa och väldigt många frågor att tänka till om... Kort genomgång av veckan under blogguppehållet:

MJV-mötet
Miljöförbundet Jordens Vänner tillhör den där krympande skaran miljöaktivister som har ett helhetsengagemang, som vägrar bli en slimmad kampanjorganisation. Tyvärr är många tankar och tänkare i rörelsen lite mossiga och udda. Men diskussionerna på höstmötet i helgen gav ändå rätt bra underlag för en offensiv miljöstrategi. Apropå dikena i Augustenborg så ser de ännu fulare ut i verkligheten än på bild, vilket inte vill säga lite. De kan tydligen ursäktas med att de är ekonomiska - på sikt.

A-kassan
LO anordnar fackeltåg i Malmö den 14 december. Äntligen en vettig aktion, äntligen någonting man kan organisera massorna kring - äntligen ett verktyg för att förändra världen! Rörelsen mot nedskärningar och annan högerpolitik är på väg att ta fart nu, vilket är väldigt befriande.

Komvux Malmö
Regeringen sänker anslagen till vuxenutbildningen. För Malmös del innebär sänkningen nästa år 50 miljoner kronor mindre att spendera på komvux. Det berör dels 100 lärare, dels 1 200 studerande, som får sadla om och bli ivriga bävrar eller nåt. På en demonstration i veckan som jag gick med i bad studeranderådet på en av stadens komvuxenheter kommunen att inte verkställa nedskärningen. Frågan är väl varifrån kommunen skulle trolla fram 50 miljoner kronor till utbildningsbudgeten. Kanske från de statsbidrag som staten också kommer att sänka. Eller från de socialbidragskostnader som från nästa år kommer att bryta en sjunkande trend och öka.

Här finns segregationen
Rädda Barnen släpper en rapport där de konstaterar att Malmö har den mest utbredda barnfattigdomen i Sverige. Men det intressanta är den klockrena skillnaden mellan stadsdelar: Rosengård har en fattigdomsfrekvens som är tolv gånger högre än Limhamns. På Rädda Barnens seminarium i frågan rådde närmast konsensus kring att det här handlar om innanförskap och utanförskap. Bara vi vettiga i publiken påpekade att det är klassposition - inte grad av "innanförskap" - som är relevant att diskutera kring i fråga om fattigdomen bland barn.

MR-dagarna
Fredagsförmiddagens första (och för mig enda) paneldebatt höll på att göra mig galen. Den handlade om folkrätten och biståndet i exemplet Palestina. Panelen satt och babblade och spottade floskler. I synnerhet kvinnan från utrikesdepartementet (moderat) hade fullständigt aparta åsikter, som att allting kretsar kring Iran. I slutet av frågestunden ställde sig Susan Nathan, som satt där vi från Kvarnby satt i publiken, upp och skällde som israelisk fredsvän ut hela panelen. Det var en av få välavvägda saker som hände under det arrangemanget. Efteråt var jag så förbannad att jag inte klarade av att sitta ner på fler seminarier. MR-rörelsen kan vara vidrig ibland, inte minst när den utger sig för att tala med vetenskaplig opartiskhet om ämnen som i grunden bygger på politiska ställningstaganden.
Politiska ställningstaganden
Och apropå ställningstaganden, politik och mänskliga rättigheter: Aftonbladet samlar till ännu en märklig kampanj, denna gång om shoppingindustrins välgörenhet. "Betala lite mer - och rädda liv" är rubriken på artikeln, som verkligen får mig att vilja kräkas. Det här är en så pervers form som kapitalism kan anta utan att bli fascism. Bara en fråga: Är det vi, som konsumenter, som är orsaken till att miljoner halvt förslavade människor sliter livet ur sig i fabriker i periferin? Bara ett svar: Nej, för helvete. Cecilia Verdinelli förklarar på ett elegant sätt i Arbetaren, mycket bättre än jag själv hade formulerat det.

Myten om individens oändliga ansvar är kraftfullt samhällsbevarande: den får oss att inte ställa krav på politiska förändringar. Naturligtvis existerar ett element av individuellt ansvar, men individen kan inte i längden bära upp den moral som samhället inte backar upp, eller (oftare) aktivt saboterar, åtminstone inte utan att fjärma sig från samhället som sådant och mer eller mindre bli en kuf.
[...]
Genom en vulgologik fungerar myten om individens oändliga ansvar som en kall, blöt filt som dödar alla krav på politisk förändring.

Förbrytelserna i Mellanöstern exploderar
Bagdad har på senare tid sett ett våld av monstruösa proportioner och det påstås nu att situationen definitivt är utom myndigheternas kontroll. I Hebron på Västbanken blev Tove från Ung Vänster våldsamt attackerad av en religiös fanatiker när hon försökte skydda palestinska barn från trakasserier och angrepp av bosättarrörelsen i den palestinska staden. I Gaza har den israeliska belägringen gett upphov till en skenande humanitär katastrof. Skriv på upproret här och sörj en smula.

Veolia är heller inte kul

Jag är förbannad på företagen som sköter busstrafiken i den här stan. Och så har jag en viss förkärlek för mail till de olika företagen. I kväll var det Connex - om en vecka heter de Veolia - som fick ett surt mail av mig. Vad de ansvariga svarar vet jag inte, men det viktiga är att de fattar hur vidrigt de behandlar oss som är beroende av deras "tjänster".

Hej!

I dag har jag åkt två bussar på Malmös stadstrafiks linje 1 som har haft två olika, ganska störande, fel.

Den ena hade en motor som inte ville gå i jämn takt utan puffade fram bussen stötvis, vilket gjorde chauffören frustrerad och flera resenärer lite oroliga. När bussen dessutom får motorstopp mitt i vägen är det både irriterande rent allmänt och en viss säkerhetsrisk, anser jag.

Den andra bussen verkade helt sakna fjädring på bakre hjulaxeln, vilket gjorde att bussens bakparti studsade våldsamt vid färd – så våldsamt som en buss kan studsa utan att resenärerna helt lättar från sätena.

Är man inte som jag ung och tålig utan tvärtom gammal och krumpen – vilket vissa passagerare har varit under dagens bussfärder – så kan en resa med dessa bussar vara riktigt obehaglig. Det kan den förresten vara för oss andra också. För att inte tala om hur illa det måste kännas att som busschaufför, under hård tidspress, hantera bussarna på ett så service-minded sätt som möjligt, och bara tacka och ta emot det missnöje som passagerare ger utlopp för.

Som jag ser det går det inte att ursäkta sig med att nya bussar har beställts. Varje minut som vi som nyttjar kollektivtrafiken tvingas spendera på de undermåligt skötta bussarna är en minut för mycket. Problemen uppstod långt tidigare än den 24 november 2006, så en human strategi hade varit att låta förebygga problemen i ett tidigare skede.

Om man läser på Connex hemsida vilka ambitioner företaget har kan man undra om det bara är någonting som företaget skriver för hemsidan, eller om det handlar om seriösa nyckelord. ”Säkra, pålitliga och trevliga resor”, persontrafik på ett ”serviceinriktat” sätt, med ”nöjda resenärer och stolta medarbetare”. Ett företag som anger dessa som sina överordnade ambitioner känns oseriöst när dess verksamhet ser ut på ett helt annat sätt.

Nu undrar jag hur platschef och övrig verksamhetsledning resonerar kring busstrafiken. Vad motiverar ledningen att, efter fredagens avslutade arbetsvecka, nöja sig med att dessa två bussar – och många fler bara i Malmö, tro mig; dessa är inte unika svarta får – även nästa vecka ger malmöiterna några plågsamma minuter till och från jobb och skola igen?

Med vänlig hälsning
Nisse Sandqvist

Att företaget byter namn känns futtigt. Har de tänkt på att de skulle kunna byta strategi istället, från vinstmaximering till kundnytta? Nä, sannolikt inte. Därför känns det mer lämpligt nu än på länge att kräva en resocialisering av denna samhällsnyttiga kollektivtrafik.

Veolia Transport hade 2005 en omsättning på runt 40 miljarder kronor. I Sverige kör de bussar som knappt rullar, eftersom de inte underhålls. Får man gissa att aktieägarna har sitt på det torra, till skillnad från oss som får stå på gatan och vänta på försenade gamla skruttbussar?

Knappt en fri stund

6.30: Vaknar, duschar, äter "frukost".
7.15: Tar bussen mot Kvarnby by.
8.15: Framme vid skolan.
8.30: Ser Teatermaskinens enmansmonolog om arbetslöshet. Diskussionen som följer blir rätt politisk och, tror jag, nyttig för att verkligen grunda misstron mot borgarregeringen. Hinner skriva ut ett brev som vädjar till folk att skänka pengar till AFV:s Venezuelaresa.
10.00: Åker bil in till stan.
10.30: Skär flygblad för dagens aktiviteter.
11.30: Delar ut flygblad om VSF och motståndet mot regeringspolitiken på Malmö högskola.
13.30: Åker hem för att äta och läsa cirkelbok.
15.10: Tar bussen till Triangeln för flygbladsutdelning nummer två, om det öppna mötet om muren i Mellanöstern.
16.30: Går till lokalen för att läsa klart det aktuella kapitlet i cirkelboken.
17.00: Cirkel - diskussioner på tema "Sovjet och socialismen".
20.30: Tar bussen hem och läser feministbok.
21.30: På grund av dåliga bussbyten tar det lång tid att komma hem. Väl hemma gör jag matportioner som jag fryser in, äter mackor, läser Fokus, Vänsterpress, Dagens ETC och Time och läser kompendiet om socialdemokratins fall.
23.30: Kör igång datorn, bloggar, kollar mailboxen, hinner (återigen) inte svara på mailen, gör några bankärenden.

I morgon är det full fart igen, med början klockan 10.00 då Miljöförbundet Jordens Vänner, MJV, har sitt nationella höstmöte i Malmö, med en utflykt i Augustenborg som första punkt på schemat. Palestinaaktion 11.30 och fortsatt MJV-program därefter.

Natursköna diken i Augustenborg.

Grymt tillfreds med kvällens diskussioner om bolsjevism, socialism och reformism kan jag i alla fall inte säga att jag lider.

Vad det hela kokar ner till

Så frågan är vilken utopi vi ska satsa på - att fittan blir en tumme eller att arbetarklassens kvinnor också får ett stimulerande välbetalt yrkesliv.

Ann Charlott Altstadt står för en asfet linje i den nya prostitutionsdebatten. Efter att Petra Östergren öppnat för en vänstersyn på prostitution som mer liknar den tyska vänsterns, behövs vettig vänsterkritik. Altstadt står för en sansad sådan.

När man gömmer jämställdhets- och jämlikhetspolitiska strävanden bakom konstateranden kring arbetarklassens kvinnors situation tycker jag att man gör rejält fel. Istället för att kämpa för en större, legal sexindustri borde kampen stå kring jobb med rimliga löner åt alla (kvinnor i synnerhet). Petra Östergrens förslag blir en sån där liberalfeministisk hyllning av männens makt, istället för en i grunden ifrågasättande analys.

Apropå männens makt var det ungefär så senaste numret av Time, som jag nu för tiden får i brevinkastet med jämna mellanrum, analyserade Bushs republikaners möjligheter att behålla makten. För republikanerna är enda fördelen - ungefär som med sossarna i Sverige - att de i alla fall vet hur man styr, i motsats till oppositionen. Kanske ska man tolka Bushs svaga ställning som att arrogansen inte längre funkar på den amerikanska befolkningen. Eller så kanske man inte ska fästa någon speciell vikt vid valet och händelserna kring det då ju den politiska striden står mellan affärsklaner mer än mellan klassintressen.

Mycket medeltid

Tack vare att jag skippade datorn och dessa mail som intill förbannelse strömmar in i går kväll, hann jag läsa alla texter som skulle läsas, samt ett bra stycke Huberman. Ämnena har varit medeltiden och amerikanska revolutionen. Det är en våldsamt annorlunda historiebeskrivning i jämförelse med den traditionella.

Den som vill förstå "nationalvänstern" och våra ställningstaganden när det gäller imperialism, bör läsa Michael Hardt och Antoni Negris bok "Imperiet", kapitel 2,5, "Nätverksmakt: USA:s suveränitet och det nya imperiet".

Hardt och Negri argumenterar där för att USA-imperialism inte är imperialism utan ett imperiellt strävande efter att "öppna rum". De menar att den amerikanska konstitutionen är förutsättningen för att befria världen, bland mycket annat; något som nationalvänstern ser som fucking madness. Jag måste säga att jag blev upprörd av att läsa (den onödigt überkrångligt akademiska) texten.

Den amerikanska författningen, i dess nuvarande form, är resultatet av en statskupp - en församling på 55 gubbar ur eliten skrev om konstitutionen så att folkmajoriteter inte med demokrati som ursäkt radikalt skulle kunna ändra den förda politikens riktning. Hardt och Negri hyllar den närmast mystifierande.

Man hinner också med massor av annat när man inte sitter framför datorn. Som att vara på möten och studiecirklar. Och skriva längre texter i lugn och ro. Det är fett najs att äntligen få begrava sig helt i idel vänsterlitteratur!

På söndag kommer Mohammad Othar från Stop The Wall hit och håller tillsammans med Hanin Shakrah, som var i Libanon i somras, föreläsningar på Röda Huset.

Antivälfärdspolitikens regering

Vill man uttrycka sig milt kan man skriva att välfärdspolitik handlar om att ge och att ta. Ett lite mindre milt ordval är att det handlar om klasspolitik. Man fördelar resurser och livsvillkor mellan fattiga och rika. Vilken klass man ger till respektive tar från beror på vilken sida av klasspolitiken man tar ställning för. Är man en politisk kraft för arbetarna, eller är man en politisk kraft för borgarklassen?

Nästa år, räknar regeringen med, kommer den öppna arbetslösheten att vara 5,8 procent i Sverige. Likt ett mantra har borgarna pratat om "utanförskapet" som de arbetslösa lever i. Amsåtgärder, akasseberoende och förlust av självförtroende väntar den arbetslöse i det socialdemokratiska Sverige, vet vi nu.

Så vad blir av den borgerliga retoriken mot sosseriets utanförskapssamhälle, vilka blir de konkreta åtgärderna? Tänk uppochnervända världen, eller tvärtomleken.

För att komma åt alla som går på a-kassa sänker man deras ersättning och pressar de anställda genom höjda, ibland flerdubblade, a-kasseavgifter. I gengäld vill man sänka skatten på inkomster, för dem som jobbar. En som har fast, hög inkomst kan räkna med den största och tryggaste skattesänkningen, och den med lägst inkomst - säg elva timmars arbetsvecka - får i princip inte ut någon ekonomisk förtjänst.

Apropå elva timmars arbetsvecka är det inget dåligt skämt. I kvällens Faktum beskrivs den svenska arbetsmarknaden rysligt tydligt. Parallellt med gigantiska vinster i näringslivet går folk, särskilt unga kvinnor, undersysselsatta med otrygga anställningar och löner som inte räcker att försörja sig på.

I Faktums exempel, ICA Maxi i Alingsås, går butiken med 25 miljoner kronor i vinst år 2005. Den har totalt 130 anställda: deltidare, främst unga kvinnor som inte kan försörja sig på arbetet och som oftast rings in alldeles innan arbetspassens början.

Arbete är i Sverige i dag, för unga och arbetslösa, tough shit. Våra behov består i räkningar, mat och annat att betala, och ett liv som kan planeras för en tid framöver. Vi får anställningar på deltid, några timmar då och då, och förväntas inställa oss på någon timmes varsel. Vi är jourarbetskraft som betalas för så kort tid som möjligt och som inte organiseras fackligt på ett vettigt sätt. Och mer av den varan är beställd av den borgerliga regeringen.

Vår plats, de "resurssvagas" plats, i samhället är densamma i hela samhället. Längst ner, längst bort, längst ut. De sämsta bostäderna, den minst prioriterade samhällsservicen, de minst trygga jobben och de högsta egenavgifterna drabbar oss i högriskgrupper.

I den välfärdspolitik som med ytterst få trådar i skyddsnätet ändå har funnits har den stora fattiga massan fått en del av den sociala misären lindrad av utjämnings- och sociala åtgärder, som typ arbetsmarknadspolitik. Nu ska den delen av välfärden bort. Kvar blir ett tydligare och i raskare takt skiktat samhälle, där den som kan tillåts och uppmuntras att göra sig rik på bekostnad av de många.

Det är borgarklassens förtrupper som nu har intagit regeringsmakten. Den överklass som egentligen inte borde våga visa sig öppet i samhället, sitter nu och flinar medan de låter klassintressets lag slå oss i magen. Se bara hur Sven Otto Littorin förklarar att det är i sin ordning när unga används som livegna i 2006 års svenska arbetsliv.

Mot deras politik tänker jag kämpa frenetiskt, så mycket jag bara har vett till. Varje dag. Tills den här regeringen faller bittert. Och sen vidare. Jag ger inte upp förrän helvetet fryser till is.

Folkbildning för ideologi

Jag har deltagit i studiecirklar varje år sen jag började gymnasiet. Även om åldern på cirkeldeltagarna och valet av cirkelämne kan ha påverkat hur positivt jag har uppfattat cirkeln är det ändå mängden ideologisk diskussion som är avgörande. En cirkel med mestadels gråhåriga, som behandlar antiimperialism, ger mer än en med jämnåriga (det vill säga mer rappa i käften) som saknar ideologiska resonemang. Trots det dödligt långsamma diskussionsklimatet. Därför vet man aldrig hur det ska gå när man börjar en ny cirkel med ABF-stöd.

Nu har cirkeln i Socialistisk Debatt börjat. Ungdomen samlas för att - efter att ha läst ibland svårt fulöversatta artiklar - diskutera staten, Sovjet och socialism, och för att göra de ideologiska labyrinterna lite klarare. Det är fett najs, yo!

Reprisen av Faktum i kväll visade hur människor värdesätts i vårt civiliserade samhälle - från de svenskägda slavarna som var värda ett visst antal riksdaler, till offren i 11/9-attentaten som fick miljonbelopp i dollar. Faktum är ett helt sjukt viktigt program, som konsekvent (i alla fall den här säsongen) tar upp problem ur den lilla människans perspektiv, räcker långfinger mot makten och slänger fram några olika teorier om sakernas tillstånd. Om man har fått bolagsledningens uppdag att göra ett samhällsprogram som ska engagera också yngre tittare på maximalt 28 minuter så är Faktum det bästa jag kan tänka mig i kategorin.

Faktum + Socialistisk Debatt = socialism deluxe.

Modern hippying

Emmaus Björkå har en hemsida som skriker nyhippie. Men deras butik här i Malmö är mer traditionell loppmarknad än flummig solidaritetsinstitution. Jag jobbade där i dag, för att dra in cash till Venezuelaresan.

Begagnade kläder och prylar säljer bra här. Kassaapparaten går nästan oavbrutet, och redan fem minuter efter öppningstid hade dagens kommers kommit igång för fullt.

Folk bryr sig inte särskilt mycket om den politiska solidariteten i sitt bruk av Emmaus som organisation. Dels är det rätt många kunder som gärna vill pruta och fräckt vill få bonusprylar på köpet, dels förekommer snuskiga inlämnare som kastar oljeflaskor och skrot i insamlingscontainern. Överlag är det en fyndmentalitet som råder, det märktes inte minst på förmiddagen.

När kläderna inte säljs skickas en del av dem till Afrika eller andra ställen där kläder behövs och kan säljas på svarta marknaden. Varje år blir det ett par tusen ton kläder som skeppas iväg. Vinsten i butiken i Malmö ligger på runt 1 500 000 kronor per år (omsättningen är 5 000 000). Av de pengar som inte är vinst och går till bistånd kanaliseras några tusental kronor till föreningar via frivilligarbetare som jag själv. Ungefär så godhjärtat är det goda i vårt samhälle; smulor som sipprar ner...

VSF Malmö FTW!

I dag var vi sex aktivister på Malmö högskola från Vänsterns studentförbund, VSF. Vi delade ut några hundra flygblad och satte upp några dussin affischer om vår politik och aktivism, reklam för lokalföreningen VSF Malmö. Ty nu ska vi organisera motståndet!


Till skillnad från majoriteten högstadie- och gymnasieelever kastade inte majoriteten av högskolestudenterna sina flygblad illa kvickt. Tvärtom lästes de av väldigt många, och intresset för vänsterpolitik var omfattande. Det är märkligt att VSF Malmö inte har varit aktivt tidigare i höst.

Regeringens politik mot studerande är helt fantastisk. Jag kan inte begripa hur alla dessa ungmoderater som kämpat för en borgerlig utbildningspolitik har resonerat. Det handlar om försämringar på alla håll.

De tre försämringar vi i VSF Malmö tar upp kampen om i första hand är enligt ABC-mönster:

A-kassan. Trots - eller kanske just på grund av - att arbetslösheten är hög bland nyutexaminerade väljer borgarregeringen att kapa 600 miljoner kronor från dem som inte hittar jobb efter avslutade studier. Vi ska tillförsäkras en ekonomisk trygghet och inte tvingas leva på socialbidrag efter plugget!

Boendet. Möjligheten till ett schysst boende ska inte heller vara ett privilegium för studenter med rika föräldrar. Marknadspolitiken måste ersättas av en politik för bostad åt alla och rättvisa boendevillkor!

CSN-pengarna. Det måste löna sig att plugga; i dag lever man inte under rimliga villkor om man saknar andra finansieringsmöjligheter - päron med pengar eller skitjobb till skitlön - än bidrag och lån från CSN. Därför: Höj bidraget omedelbart, med sikte på studielön!

Ingen revolution ännu

Nä, inte helt oväntat blev det ingen revolution i Landskrona, där jag var i kväll på manifestation mot rasism. Det blev inte ens stenkastning och kravaller, trots att flera av oss unga hade palestinasjalar. Däremot ett riktigt schysst markerande av antifascism och kamp för människovärdet - Röda Flåset gjorde en lysande musikaliskt internationalistisk insats!

Lena Sundström är som vanligt både rolig och dråpligt jämförande i sin torsdagskolumn. Fast i dag riktigt pinsamt sossig. Kan inte sossar i opposition bli lite radikalare, föreslå lite mer visionära grejer än det som den förra regeringen drev igenom?

nu går jag över ån efter vatten och köper buteljerat stilla vatten som har körts upp i långtradare från Frankrike och holländska tomater, och torsk som har fraktats från Nordnorge och hela vägen bort till Kina, där fisken fileas av svinbillig kommunistisk arbetskraft, och sedan hela vägen upp till Norden igen. (Vilket påminner mig om när en representant från Findus satt i tv och hävdade att det inte är så långt bort till Kina som man kan tro, och reportern Fredrik Laurins trötta svar ”Kina ligger de facto på andra sidan jordklotet”.)
[...]
Så vad vill jag säga med det här? Jag antar att jag vill säga att man inte förtjänar applåder om man ställer sig upp på ett AA-möte, och lovar att man skall sluta att dricka lättöl, samtidigt som man fortsätter att halsa starksprit.

Sossigt, sa Nisse. Men alla gånger bättre än DN, så man får väl tacka och bocka.

Temperaturer just nu:
Luleå: -10
Stockholm: 0
Göteborg: -2
Malmö: 5

Det är inte vinter här, men de monterade upp julgran och julpynt vid Triangeln i dag i alla fall. Knäppdanskar som dom är, skåningarna.

Israeli accident. Sorry!

Det ska inte hända igen, kunde den israeliska regeringen ha sagt. Men det gör den inte. Nej, den hävdar fortsatt att övergrepp mot civila inte bara kommer att förekomma i framtiden - den bygger hela sin "försvarspolitik" på att med terror; inte Hollywoods "sexterror", utan seriös sådan, slå ner allt palestinskt motstånd mot ockupationen.

Sveriges nuvarande statsminister - en nästan lika brett erkänd diplomat som Jan Eliasson - antar ett ganska hårt uttalande mot det hela, till skillnad från den tidigare.

Han har makt att tåga iväg till Bryssel, motionera om att häva det israeliska frihandelsavtalet, och få det hävt. Men han gör det inte. Varför? Varför ska israelisk statsterrorism subventioneras med gynnsamma handelsavtal? Vad händer nästa gång den israeliska militärmakten blir lite exalterad mitt inne i bostadsområdena?

Det blev lite mycket här va, grabbar?

Nästa vecka kommer en palestinier från Stop the wall hit. Det blir fett med aktioner, öppna möten och ockupationsmotstånd.

Kampen mot rasismen angår oss alla

I morgon hålls rejäla manifestationer mot rasism och främlingsfientlighet här i Skåne. Det blir ett fett fackeltåg i Malmö och några andra grejer där Ung Vänster och en handfull andra organisationer står som arrangörer.

Det hela känns rätt seriöst, för här nere är kampen mot den organiserade fascismen på riktigt. Kolla här bara:

Minns kristallnatten – krossa rasismen!
Den 9:e november 1938 har gått till historien som ”kristallnatten”. Det var den natt då de värsta judeförföljelserna i Hitlers nazityskland ägde rum. Vi samlas på kristallnatten för att hedra rasismens offer, men också för att uppmärksamma att rasismen inte var något som enbart hände på 30-talet utan finns även idag. Rasismen har dock bytt utseende och fokus. I det senaste valet har rasistiska och främlingsfientliga partier gått starkt framåt på grund av sin skuldbeläggande retorik. Precis som Hitler framställde judarna som giriga lögnare på 30-talet, beskriver Sverigedemokraterna idag flyktingar som kvinnoförtryckande och våldsbenägna terrorister. Alla samhällets problem skylls på invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet.

Rättvisa – bryt segregationen
De verkliga problemen i samhället – som att det blir svårare att få ett jobb, att klyftorna växer och att etablissemanget skor sig på bekostnad av vanligt folk - vet inte rasisterna hur man ska göra något åt. Istället försöker de skylla alla samhällets problem på invandrare.
Trygghet, ett meningsfullt arbete och en bra bostad åt alla (oavsett var man kommer ifrån) – det är antirasism för oss. Så bekämpas segregationen!

Ingen plattform åt rasistiska organisationer
Sverigedemokraterna och andra rasistiska organisationer försöker skapa en plattform för att sprida sin propaganda. Detta har också lett till valframgångar för Sverigedemokraterna och andra främlingsfientliga missnöjespartier nått framgångar i valen. Vi som inte accepterar deras rasistiska åsikter måste visa att vi inte slutar kämpa mot rasism bara för att de gått framåt i valen. Tillsammans kan vi sätta stopp för dem i bostadsområdena, i skolorna och kasta ut dom ur fullmäktige.

Så inför morgondagen bävar vi för vädrets makter och hoppas på bred uppslutning - nu när facket är med, och allt.

Fler onödiga arbeten

Det är lite trist, men väldigt många jobb skapas i det här samhället, som egentligen inte fyller någon särskilt vettig funktion. Ja, när man tänker efter är det ju en stor del av hela vår ekonomi som är uppbyggd inte på produktiv eller ens reproduktiv, utan repressiv, verksamhet. Typ vakter på stora varuhus. WTF?

I dag blev jag stoppad av en civilklädd väktare utanför kassan på Coop Forum. Han bad att få se kvittot och var jättebrydd över att se att jag hade slagit in allt i Shop Express, också det dyra; jag hade ju stoppat skiten i ryggsäcken. Han lät varken ursäktande eller tillmötesgående, mer snopen. Kanske jobbade han på ackord. Sådan är den, kapitalismen.

Varför kan inte affärer och andra lita på oss vanliga, dödliga? Frågan ställer jag inte bara för att få veta att det snattas en hel del i Sverige, utan framför allt därför att jag tycker att det, precis som det är fel att fängsla narkomaner för att de är påverkade, är fel att slå ner på folk som snor. Jag är inte ett anarkodrägg eller så, men jag tycker att vi borde ha lite mer värdighet i det här landet än att en stor del av befolkningen ser det som befogat att ta saker olovligen som de anser sig ha behov av. Och framför allt är lösningen på problemet snatteri inte att anställa tillräckligt många vakter för att fånga alla.

Studenter är bara en sån grupp som vakterna gärna stoppar för kvitton. Invandrare och ovårdade män är andra. Pensionärer har i alla fall jag sällan sett stoppas, även om de också garanterat snattar och stjäl för att få tillgång till sånt som de behöver. Men det är väl en gräns vakterna har; en åttioåring med hjulväska stoppar man helst inte sådär bryskt.

Hur skulle det vara om vi, alla vi som sitter med rätt taskiga inkomster och är ganska långt bort från miljonfallskärmar, fick ta vår rättmätiga del av den där stora ekonomiska kakan som i dag ett fåtal badar i?

En inte obetydlig bieffekt av den rättviseomfördelningen vore att många vakter och andra i repressiva syften anställda kunde få utföra konstruktiva arbetsuppgifter istället.

Och nej, jag har inte snattat annat än när jag och mor min idkade schysst kompensationshandel i närbutiken för många år sen.

Faktum kunde inte regera mer

Att Faktum äger det här landet kan inte förnekas. De kinesiska mannen-på-gatan-intervjuerna blir mer briljanta och klara för varje program. Man kanske trodde att CHTV skulle falla med Göran Persson - men så blev icke fallet! Kolla i stället in det senaste, och märk kinesernas glada uppmaning till det svenska broderfolket:

Partiordförande Reinfeldt sänker sin vikt i samma takt som det svenska skattetrycket.
När han är klar med sina reformer för den svenska ekonomin har han tynat bort helt.
Reinfeldt är en stor statsman som offrar sig för sitt land. Folket borde göra detsamma. Heja Sverige!
[...]
Deng Xiaoping sade: "Fattigdom är inte socialism, att vara rik är ärbart". Sveriges store ledare Fredrik Reinfeldt har tagit lärdom. Därför sänks nu fastighetsskatten kraftigt, medan avgifter till a-kassa höjs. Det ska väl lära folk att inte vara fattiga.

Missa inte heller Faktums tittarombudsman, Svenne Banan, som skriver blo...webbdagbok.

Den som trodde att SVT var förstockat och tömt på bra idéer och initiativ har missat Faktum-redaktionen. Men kan å andra sidan få rätt ändå, då ju nuvarande SVT-ledning uppenbarligen hatar denna samhällsredaktion så till den milda grad att den ska strykas och ersättas av framför allt dramaproduktioner. Hoppas att den i dag tillträdda vd:n Eva Hamilton river upp Christina Jutterströms sjuka agenda för bolaget. Om inte annat så har hon en gigantisk lista med underskrifter från unga tittare som motsäger bilden av oss som ointresserade av samhällsbiten att bita i.

Tillbaka i verkligheten

Tänk att det ska hända så jäkla mycket i media bara för att man är borta ett par dagar. Israels "Operation Höstmoln" har skördat 44 palestiniers liv, rapporteras från TT. Aftonbladets Carl-Magnus Fagerholm verifierar med hjälp av tre källor att K-Fed faktiskt har stödätit medan Britney Spears var gravid. Och Bush är glad åt att Saddam döms till döden genom hängning, för nu har han byggt ett rättssamhälle åt irakierna.

Mor har skickat Stig Dagermans sista dagsedel, "Varning för hunden". Den publicerades för exakt 52 år sedan, femte november 1954, i Arbetaren. Och den är fortfarande en helt okej dagsedel:

Lagen har sina blottor.
Hund får de fattiga ha.
De kunde väl skaffa sig råttor,
som är skattefria och bra.

Nu sitter folk i små stugor
med dyrbara hundkreatur.
De kunde väl leka med flugor,
Som också är sällskapsdjur.

Kommunen bara betalar.
Det måste bli slut, ity
att annars så köper de valar,
fruktar herr Åleby.

Något måste beslutas:
Hundarna skjuts! Inte sant?
Nästa åtgärd: De fattiga skjutas,
så spar kommunen en slant.

FN-organet Unifem har riktat en uppmaning till folk och fä att protestera mot illegaliseringen av abort i Nicaragua. Läs, ta ställning och kräv nicaraguanska kvinnors rätt.

"Ingen jävla forntidslag - rätt till abort, i morgon och i dag!"

Årets viktigaste aktion

Det är inte utan en omfattande känsla av glädje och kampvilja jag läser SAC:s debattartikel, Upprop för strejk, i dag. SAC har varslat om politisk strejk i hela Sverige, för samtliga anställda, den 15 november mellan klockan 14.00 och 16.00.

Ett utmärkt sätt att ställa ett folkets ultimatum till den nyvalda borgerliga regimen! Men strejken måste kompletteras med andra aktiviteter, som fackeltåg och agitationsmöten. Själv ska jag försöka att delta så mycket jag kan i Malmö, från och med nästa vecka. Ty kampen mot borgarna tas lämpligast närhelst tillfälle ges. Nu gäller det att sprida ordet och uppropet.

För övrigt är jag i Stockholm i helgen, så nu blir det inget med bloggande på ett tag. Men jag återkommer när helvetet har frusit till is eller frestelsen blivit för stor.

Han kan dra åt helvete! (Hälsningar, folket)

Dålig reseerfarenhet

På väg ner till Malmö i september fick jag bokas om till ett senare tåg eftersom några smarta rackare hade kastat sig på spåret norr om Gävle, vilket orsakade förseningar. I går när jag skulle flyga upp från Malmö fick jag bokas om till ett tidigare plan eftersom sex centimeter snö hade fått Arlandas flygledning att stänga flygplatsen under flera timmar.

En knapp timmes försening när jag kom till Stockholm drygades ut till tre timmar innan jag nådde Östersund/Frösö flygplats. Och det på ett inte helt behagligt sätt.

23.30, när planet egentligen skulle ha taxat in på flygplatsen i Östersund, klev vi ombord i Stockholm. Där blev vi sittande. Längs golvet blåste det kallt, och jag fick sitta på bakersta raden, vid gången. Efter en timme hade kabinpersonalen räknat oss ett par gånger och några passagerare från FlyMes inställda flyg hade klivit ombord. En liten stund senare förklarade stewarden att de saknade markpersonal och att ombordpersonalen skulle sköta lastningen av bagage. Sagt och gjort, i ettsnåret hivade besättningen in våra väskor i bagagerummet. Halv två kom trucken som backar ut flygplanet till taxibanan. Folk ombord på planet hade bitvis lite svårt att hålla modet uppe, men höll sig väldigt tysta. Jag satt och tänkte att det är perverst av SAS att ta betalt för fikat under en sådan flygning, men höll mig tyst för att inte jävlas ännu mer med de redan hårt pressade ombordanställda.

I ett kortfattat klagomål till SAS kundservice skriver jag såhär som avslutning:

Jag tycker också att det är anstötligt av SAS att sälja dryck, mackor och det övriga minimala tilltugget till överpriser; i synnerhet bär det mig emot att betala för fikat på resor som den jag nyss beskrivit. Nyttan av att håva in ett par tusen kronor per flygning på försäljningen, vägd mot besväret för både personal och resenärer att handskas med kortapparater och kontanter i kabinen, kan inte vara stor. Det vore en hemskt trevlig gest av SAS att profilera sig som ett serviceföretag och baka in den minimala kostnaden för lätt ombordservering på inrikesflyget i biljettpriset.

Kundservice kommer nog att vilja besvara mitt klagomål med "kiss my corporate ass", men det blir säkert en vänlig och överslätande ursäkt.

Nu på söndag provar jag lyckan igen, med SAS från Stockholm till Malmö.

För övrigt går jag i taket när jag läser ledare som Max Elgers. Det är en pinsamt dålig socialdemokrati, om den inte presterar mer än såhär. Vill jag ha borgerliga ledare så läser jag borgarblaskorna. Ge mej lite populärvänsteranalys!

Läskigt på flera sätt

I natt satt jag uppe och kollade på olika resealternativ till Venezuela och huvudstaden Caracas. Antingen åker man via Paris eller så åker man via Atlanta i Förenta staterna. Vad jag skulle finna coolast behöver inte skrivas ut här. Oavsett resväg kommer man inte undan billigare än 7 500 kronor tur och retur på ordinarie biljett.

På skolan såg vi en propagandafilm för den bolivarianska revolutionen i Venezuela - Venezuela Bolivariana: pueblo y lucha de la IV guerra mundial (ungefär "Venezuela Bolivariana: folkets kamp och det fjärde världskriget") - gjord av mediakollektivet Calle y Media. Rätt schysst peppfilm.

Sent i kväll blev jag dock varse sämre grejer. En kille tvärnitade sin bil strax bakom mig på Möllevångstorget och ropade på mig. Han undrade om jag ville köpa sprit eller knark, som han hade i bilen. Nä, sa jag, och ringde diskret polisen. Sen följde jag honom i ögonvrån i en kvart, innan jag såg en polisbil komma körande. Jag sprang fram till den och började prata: ingen av poliserna hade blivit ditlarmade, trots att det var en god tid sedan jag hade ringt 112. Till råga på allt mötte polisbilen langarens bil cirka 20 sekunder innan jag hann fram till dem. Jag gav poliserna registreringsnumret - de verkade grymt tacksamma och hjärtligt intresserade - igen (jag hade ju ringt om det) och gick tillbaka till torget för att leta.

Jag såg bilen köra förbi torget ett par gånger till, men ingen fler polisbil syntes till. Så kan det gå...

Läskiga Larsar

Jinge beskriver kunnigt Kriminalvårdsstyrelsens generaldirektör, efter ett utspel i kriminalvårdens tidning. Jag tänker inte skriva långt och skakande om hur fascistoida idéer som Lars Nyléns sprider sig inom kriminalvård och polisväsende, utan hellre om ett fint collage som jag gjorde på gymnasiet.

Med hjälp av Paint satte jag ihop en mosaik med åtta stycken Lars - Lars av alla slag. Lars Leijonborg, Lars Adaktusson, Lars Nylén, Lars Winnerbäck, Lars Bäckström, Lars Ohly, Lars Hillersberg... Lars är ett roligt namn.

Den bilden kommer jag nu att tänka på. Vilken soppa!

Repression är ett annat ord som känns hemskt aktuellt. I kväll har jag sett en dokumentär om Pakistans mullor och konflikten mellan fundamentalistiska och mer sansade muslimer i landet. Och så har jag läst om regeringens 16 svek i tidningen ETC. I Flamman står det också om Tjeckiens kommunistpartis ungdomsförbund, som upplöses i strid med alla demokratiska principer, och om ett Polen där de minimala möjligheterna som i dag finns att göra abort håller på att försvinna. Mörkt i en mörk årstid. Men Herman och modern får minsann åka till Teneriffa, jaja! Det ska jag också, fast till Venezuela, för fjorton tusen. Tjohooo!

Lars Leijonborg är äcklig.

Klasskänsla

Det enda som är vidrigare än den svenska överklassen är dess politiska ombud i riksdag och regering. Den motbjudande given från regeringen är lika bra för de rika svinen i Djursholm som den är dålig för de fattiga arbetslösa i Rinkeby. Med anledning av detta sitter jag i kväll och mår dåligt.

Jag har varit på inflyttningsfest i en tvårummare i bostadsrättsföreningen Jämlikheten (en förening som namnet till trots valt att spärra in kvarteret i höga staket; det ligger rätt nära Rosengård). Nu kommer, vid sidan av politiska besked som säger att hyresrätter är djävulens påfund, också juridiska besked om att hyresgäster gör bäst i att lämna kommersiellt intressanta områden. Nya moderatregeringen hatar hyresrätten och hyresgästerna. Den vill inte att de ska finnas om det finns en möjlighet att utnyttja lägenhetslägen kommersiellt med högre vinstmarginal.

Tidigare i dag målade jag med några andra på en banderoll för Palestina. När killen från Palestina väl får utresetillstånd blir det en fet aktionsgrej här i stan från Ung Vänsters sida. Motstånd mot den israeliska ockupationen och den rasistiska offensiven både i Sverige och internationellt is the shit framöver.

Och, för att bli lite politiskt inkorrekt, kan jag visa vad Johan mailade mig som hälsning från Krutvaktargränd i kväll:

Roligt för oss ungdomar.

Där kom ovädret!

Runt halv två slog stormen till. Plötsligt tog vinden tag i vägskyltar, gatlyktor och annat icke-fixerat, samtidigt som det började regna rätt häftigt. Jag gick ut och drog bort järnstaketen som blåst ner på Mariedalsvägen från gatan, och la ner ett par skyltar som annars skulle ha blåst omkring.

Men nu har vädret lugnat ner sig igen. Det är 16 grader varmt ute.

Tre tankar, bara. För det första måste Expressens ledarsida i går ha hackats. Ena artikeln skuldbelade ganska hårt Israel för förtryck och ovilja till fred, den andra kritiserade narkotikapolitiken från ett rent socialt perspektiv. Har "liberal media" fått en ny betydelse, nu när vi har en mörkblå regering? För det andra undrar jag, precis som Ali, om reaktionerna från omvärlden på fientlig eld från Iran skulle ge samma notiser som attackerna från Israel. För det tredje ger Nicaraguas beslut att totalförbjuda abort - presenterat av Hanna Löfqvist på hennes coola blogg Vänster i måndags, men publicerat av TT först i dag - ännu ett skäl för FN:s medlemsländer att inte välja in landet i säkerhetsrådet.

Storm

Det blir storm, har jag låtit förstå. Kom an då, tjyvväder! Ännu är vädrets makter milda - femton grader varmt och en frisk bris är kanske inte det typiska höstovädret enligt min ringa mening - men kulmen nås tydligen först i morgon förmiddag.

Annat är det i Östersund, där mor har tagit en bild som visar hur det ska gå till när sommaren överger oss: all in for snow.

Ack, den som ändå fick vara där...

Föreningssparbanken gör ett katastrofalt dåligt resultat årets nio första månader, läser jag när jag ska kolla vad räntan på mitt konto aviseras bli efter riksbankens höjning av reporäntan i dag. Jodå, bara åtta miljarder; mindre än tusen miljoner kronor per månad. Det är skamligt att Swedbank, som företaget nu heter, inte klarar att prestera bättre. Min nya ränta? Noll procent. Otippat...

...nära ögat i dag.

Arriva, som kör bussarna till Kvarnby folkhögskola, har en garanti: om bussen är mer än 20 minuter försenad (även om bussarna i rusningstid ska gå var femte minut kan man få vänta en halvtimme) löser resegarantin ut. För vår del är resegarantin ständigt aktuell.

I dag fick vi vänta i blåsten och regnet i 16 minuter innan bussen till slut kom. Vana som vi är hade vi redan ställt oss i telefonkö hos Arriva, men när vi sen frågade chauffören om han kände till att man får fribiljett om bussen är sen blev svaret muntert "Ja, men nu är vi bara sena en kvart.". Således fick vi betala i alla fall, och kom nästan 20 minuter senare till stan än i vanliga fall. Det är ingen katastrof - vad jag vet omkom ingen - men det är mer irriterande ju mer man får höra i ämnet.

Exempelvis hade Swebus lagt ett bud som konkurrerade med Arriva- och Connex-buden. Till en högre kostnad för Region Skåne erbjöd de nyare bussar för att säkra en högre kvalitet på trafiken. Gissa vilka regler som upphandlarna har att följa, de ekonomiska eller resenärernas?

Annars tycker jag också att det är festligt att Arriva och Connex så gärna drar ner på underhållet. Tidigare utförde man tusenmilaservice, vilket var en regelbunden och rätt hög utgift för bolaget. Nu väljer man att i stället låta bussarna haverera lite här och där, och påfallande många av bussarna beter sig knepigt (hydraulsystem som får bussen att kränga rätt okontrollerat, motorreglage som får bussen att "gunga" upp hastighet, tak där vatten rinner rakt ner på säten)... Ja, valet är upp till var och en.

Så länge man får fribiljetter som ersättning i vissa fall mildras ju eländet, men hellre ser jag ett kommunalt bussbolag som har ett helhetsansvar, är en schysst arbetsgivare och tänker på både resenärer och miljön.

Rött skyltfönster?

I kväll har jag varit på mitt första "riktiga" partimöte i Malmö. Femtio närvarande röstade igenom den politik som ska drivas i kommunen med s och mp kommande fyra år. Lite mäktigt känns det nog allt, att det är den här politiken som kommer att bli ett slags skyltfönster för resten av landets kommuner, som visar att det går att driva vänsterpolitik mot ett blåbrunt landsting och en mörkblå regering. Om det går, vill säga.

Den största stötestenen, som inte heller är löst, har varit Välfärd för alla - ett vidrigt sosse-borgerligt program för att stigmatisera invandrare och fattiga i de fattiga bostadsområdena. Vänsterpartiet har formulerat om programmet så alla de rasistiska skrivningarna är borta. Programmet självt kvarstår dock, så nu gäller det att rösta nej ofta...

Ett fett stort problem är annars regeringen. Under fyra år har Malmö nu tagit emot stora mängder statliga medel. Med den nya regeringen väntas flera tusen färre komvuxplatser, minskade statsbidrag, radikalt minskad köpkraft och exploderande klyftor. Helt utom Malmö kommuns kontroll.

Stora demonstrationer är att vänta. Vänta bara.

Och i morgon tornar höstens livligaste oväder upp sig. Jippii! Hoppas att det blir kaos i trafiken här i stan; vi slutar ändå tidigt i skolan.

Ingen buss bidde det...

Till Kvarnby folkhögskola går det en buss per dag, med avgångstid 07.38 från Malmö C. Jag brukar alltid ta den, men i morse var den sen, så jag tänkte ta den lite snabbare 5:an (för att slippa regnet) och byta till 35:an vid Rosengård eller Toftängen. 35:an ska vid Toftängen köra vidare som buss 52 mot skolan, så det var väl chill ganska länge. Jag klev av med några kamrater på Rosengård Centrum.

När vi hade stått där en stund kom 35:an farande. Åt rätt håll, men skyltad fel. Och den bara blåste förbi ute på vägen. Sen väntade vi. Och det kom inga fler bussar. Till sist hoppade vi på nästa buss nummer 5, och åkte ut till Toftängen, varifrån våra lärare mötte upp i bilar och skjutsade oss till skolan.

Det visar sig att 35:an hade havererat vid Persborgs station. Arriva/Connex hade inte skickat någon ersättningsbuss. Den enda bussen till skolan uteblev således. Så kan det gå, när inte haspen är på.

Hur får det bara gå till såhär?!

Och facket skälvde...

Ljuv dramaturgi i kvällens Rapport-sändning: LO, TCO och Saco ska på möte med den borgerliga regeringen, angående a-kassan. In i konferensrummet går de leende och villiga att ta en diskussion. Ut kommer tre något chockade, härjade ordföringar; inte ens Saco-ordföranden Anna Ekström - som vanligtvis kan komma med ultraliberala förslag till regeringen - tyckte att borgarna verkade vettiga. Även om hon framför allt kritiserade regeringens förslag för dess praktiskt klumpiga genomförandegång, så verkade även den politiska biten för Sacos del vara svårsmält.

Och det är klart att en regering som lägger ett förslag som slår hårdast direkt mot arbetslösa eller deltidsarbetande kvinnor får kritik av facket. När regeringen sen slår ifrån sig med argumentet att "det är de deltidsarbetande kvinnorna som vinner mest, när de får börja jobba mer" - ja, då undrar jag om inte upploppens tid snart är här. För inte kan väl allt motstånd vanligt folk kan uppbåda sluta vid en namninsamling på nätet?

Moster Kerstin skickade ett utdrag ur Subcomandante Marcos bok "Osaliga döda", en sorts kritisk analys av politik. Med en trollkarls lite speciellt estetiska beskrivning. Jag tycker att den i stor del kan appliceras även på den sittande svenska regeringen och läget här i landet just nu:

Under ordet "perspektiv" står det att "dagordning" är ett papper som man skriver vad man ska göra på, när man ska göra det och med vem man ska göra det. Dessutom listar man vad man tycker är viktigast att göra allra först.

Alakazam förklarade att det finns två dagordningar: de mäktigas och de fattigas. På de mäktigas dagordning står det som de tycker är viktigast, nämligen att öka sin rikedom och makt. Och på de fattigas dagordning står det som vi tycker är viktigast, att kämpa för vår frihet. Och Alakazam förklarade att de mäktiga, de rika och deras dåliga regeringar vill få oss och alla andra att tro att deras dagordning egentligen är allas dagordning, alltså även de fattigas. Och att det är därför vi alltid får höra så mycket om de rikas problem och om hur viktiga just de problemen är, och att man genast borde göra nåt åt dem. På så sätt lurar de oss att se åt ena hållet, medan de i hemlighet stjäl allt vi äger och har, säljer ut vårt lands naturresurser - vattnet, oljan, elkraften och till och med människorna. När vi väl upptäcker vad som pågår, kommer de redan att ha hunnit stjäla allt som finns att stjäla. Allt medan vi såg åt andra hållet. Men det onda ligger inte bara i att vi blir distraherade, utan också i att vi förvandlar de rikas problem till våra egna. Den moderna politiken och demokratin, säger Alakazam, handlar om att få den stora majoriteten, de fattiga, att värna en liten men mäktig minoritets intressen. Den moderna politiken handlar alltså om att få oss fattiga att se åt ett annat håll, medan de andra stjäl vår jord, vårt arbete, vårt minne och vår värdighet. Och i valen förväntas vi applådera dem med våra röster. Alakazam berättade att det finns svart magi, den som demonerna utövar; vit magi, den som han och andra trollkarlar ägnar sig åt; och smutsig magi, de trick som politikerna använder.

Väl värt att ägna några djupare tankar åt. Svenska folket röstade fram den där elitens regering. Inte är det väl så att vi kanske tittar bort just nu i Sverige...?

Dråpligt värre skriver Ali i en krönika om samma borgerliga regering som tydligen styr det här landet nu.

I Rosenbad huserar samtidigt en regering vars ledande medlemmar i valrörelsen estraderat som ”det nya arbetarpartiet”. Den ”lyssnar” på de besuttnas beskrivning av samhällsproblemen, ungefär som man kan uppskatta sin egen sångröst i duschen. Den tänker därför ta bort fastighetsskatten för deras villor; avskaffa den lilla förmögenhetsskatt som de kanske betalar; med de arbetslösas försäkringspengar subventionera deras hushållerskor, i fall de skulle göra sig besväret att förlora svartarbetets flexibilitet och anmäla innehav. En slags solidarisk arbetsdelning för gemensamma intressen.

Liknande analys, lite roligare, mycket mer skrämmande. Det här är hösten 2006, den borgerliga regeringen har tryckt plattan i mattan - här ska klassorättvisorna på tillväxt!

1: Det är nu man är glad att vi inte avskaffade första maj som helgdag.

2: Det är nu folk ska ställa sig på barrikaderna.